Guds väg till mig • Pauline Cassel-Ericsson

Pauline Cassel-Ericsson växte upp i ett välmående villaområde utanför Stockholm. Religion var ett icke-ämne både hemma och i kompisgänget. Ibland gick familjen i kyrkan vid högtiderna och Pauline tyckte att det var fint att gå dit.

– I lågstadiet hade jag en kristen lärare som lärde oss vissa bibelberättelser och berättade om Jesus. Jag konfirmerades i den lokala församlingen och uppskattade de få lektioner vi hade och att gå på gudstjänsterna, även om jag inte fick lära mig så mycket om kristen tro. Min relation till kyrkan var inte dålig utan neutral.

– Gymnasiet gick jag på internatskolan Lundsberg. Det är en skola med kristen profil. Vi hade samlingar där vi bad Fader vår och vissa söndagar hade vi gudstjänster. Predikningarna var teologiskt grunda men jag var kyrkvärd och tyckte det var mysigt med kyrkan och dess traditioner, även om jag inte var kristen.

Efter gymnasiet flyttade Pauline till Lund för studier. Där blev det mycket festande.

– Första åren i Lund tappade jag bort mig själv. Det kulminerade i att jag fick ställa de stora frågorna som ”Vem är jag och vad gör jag med mitt liv?”. Det sammanföll med att jag började plugga en kurs i praktisk filosofi som handlar mycket om moral och etik. För mig blev detta en akademisk och rationell väg in i kristendomen: att kristendomen gav de mest rimliga svaren på dessa frågor.
– Det väckte mitt intresse och jag började läsa i Bibeln som jag hade hemma. Jag laddade också ner en app med bibelstudier som hjälpte mig att hänga med, och jag började lyssna på kristen undervisning och predikningar.

Under den här tiden träffade Pauline Gustav, som hon i dag är gift med, och hon drog med i processen. Han är uppvuxen i en ateistisk familj och hade ingen erfarenhet av kyrkan. De började läsa Bibeln tillsammans. Efter några år i Lund flyttade de tillbaka till Stockholm.

– I den undervisning vi lyssnade på sa de: Gå till kyrkan. Vi trodde på Bibeln och ville träffa andra kristna, för vi kände ingen som var kristen. Vi gick till den lokala Svenska kyrkan men kände inte igen det de predikade från vad vi själva läste i Bibeln. Det var inte heller någon som pratade med oss när vi kom dit. Istället började vi ha kyrka hemma på söndagarna och kolla på någon gudstjänst från något annat land.

När de hade förlovat sig och letade efter en vigningspräst fick de tips om Stellan Bengtsson via en bekant. Stellan är medlem i Roseniuskyrkan och leder ibland högmässor där.

– Vi kom till Roseniuskyrkan under pandemin så det var inte lika mycket folk som det är nu, men det var väldigt välkomnande, det var roligt att det var en levande församling med folk även i vår ålder. Det var också lätt att följa med via agenda, skärmar och bra information från mötesledare och predikanter. Det var värdefullt inte minst för Gustav som var en ovan kyrkobesökare.

– Det viktigaste för mig i en kyrka är dock predikningarna. Jag hade haft svårt att gå till en kyrka som har de andra delarna men där inte teologin stämmer med vad jag läser i min bibel.

I början var Pauline inte bekväm med att dela sin tro med andra.

– Jag kände att jag inte kunde tillräckligt när jag blev utmanad, men nu är jag inte rädd för diskussioner på jobbet eller i kompisgänget utan utmanar gärna tillbaka om olika frågor kommer upp.
Jag undrar hur hennes liv har förändrats sedan hon blev kristen.

– Hela min livsstil har förändrats. Jag har också blivit mindre oroad, till exempel av politik och omvärldshändelser som tidigare lätt påverkade mig och gjorde mig upprörd. Jag är ganska neurotiskt lagd men nu är jag trygg med att Gud har allt i sin hand. Jag har en helt annan frid i mig och fokuserar på det mindre i vardagen. †

Maria Ringdahl
Solna