En ny arbetsvecka har börjat. Det är tidig måndag morgon i Addis Abeba och klockan är bara sex. Än har inte staden vaknat helt, men när jag står på vår altan och tittar utåt gatan ser jag människor, både män och kvinnor, småspringande med stora fruktkorgar balanserande på huvudet. De är på väg till något torg eller någon marknad för att sälja sina frukter. Jag går utanför grindarna och då kommer vakten, den store kraftige Ato Dubale, emot mig. Han är insvept i en filt, så bara ansiktet syns. Han fryser särskilt om händerna, säger han. Natten har varit kylig och morgonen är sval. Utanför grindarna ligger någon insvept i smutsiga trasor, och en kvinna med ett litet barn vaknar och tittar sig yrvaket omkring. De har sovit här under natten, trottoaren är deras hem.
Solen har just gått upp, det ligger ett dis över staden. Jag ser inte soluppgången, men när jag ser de rödvioletta, livgivande strålarna över husen och bergen i väster, anar jag den. Det är något särskilt med soluppgång, den väcker till liv, den för ljus och glädje med sig. I Malaki 4:2 står det om rättfärdighetens sol, som skall gå upp med salighet under sina vingar. Nådens sol och nådens dag.
När jag går neråt gatan är det många dofter och ljud som kommer mot mig. Doften av nybakat bröd från affären tvärs över gatan. Det ryker från bostäderna runt omkring, avgaser från stora, tunga lastbilar, som dånar förbi, och så odören från kloaken längs gatan. Jag möter en man som bär ett får på sina axlar. Han släpper ner det på gatan, tar det i frambenen och så promenerar de. Fåret bräker och protesterar på allt sätt. Till slut får han ta det på sina axlar igen och då blir allt lugnt. Det är en talande bild av den gode herden, som tar oss fattiga syndare på sina axlar och bär oss hem. ”Och buren jag honom kan följa, genom öknars brännande sand…”
När jag vänder tillbaka möter jag många människor, flest kvinnor, som är på väg till den ortodoxa kyrkan. Det är högtid och de firar och hyllar Maria. De kysser kyrkmuren, knäpper händerna och ber. Vad kommer denna nådens dag att föra med sig? Skall alla mina planer och beräkningar grusas eller skall bullbaket som planerats i flera dar bli av, spindelväven som irriterat bli bortsopad, fönster putsas m. m.? Klockan har blivit sju och jag får skynda hem. När jag kommer in på gården är det liv och rörelse. Många skolbarn har redan kommit. De åker med sina föräldrar som skall till sina arbeten. Barnen ser mig och kommer springande emot mig, alla vill hälsa. Tar jag en i hand, måste jag hälsa på alla, cirka 25 stycken. De ler så vackert och är rena och fina, har håret fint flätat i riktiga små konstverk. Det är nu tid för frukost och morgonbön. I dag läser vi Psalm 37 och Rosenius dagbetraktelse.
Klockan är nu sex på kvällen, tolv timmar har gått, jag står åter på altanen. Dagen har varit skön med solsken med lite moln emellanåt. Nu är det skymning och de sista strålarna från den sköna solen, som går ner i väster bakom de blåa bergen, är inte några värmande strålar när de kommer mot mig, utan de är kalla och det blir sakta mörkt.
Allt gick inte som jag planerat i dag – dagen började med sorgebud. Någon med anknytning till kyrkan hade dött, och som seden är här lämnar man vad man har för händer och går till sorgehuset. Ett sådant besök kan ta flera timmar. Här i Etiopien är döden en del av livet. Det är inte något som sker i stillhet eller i tysthet. Alla grannar och vänner möter upp. Då spelar det ingen roll om man är muslim, ortodox, katolik eller luthersk. De deltar verkligen i sorgen, gråter och klagar högljutt. Det är deras kultur och är man här som missionär, hör det till att vara med, även om det för oss verkar främmande. Om qes Bahta eller någon evangelist är med så läser de och talar Guds ord. Även sång förekommer. Då får alla höra om Frälsaren och hur viktigt det är att lära känna honom i nådatiden. Även tröstens ord till de sörjande talas.
Bullbaket fick jag lämna till min househelp, spindelväven sitter kvar, men vad gör det!
För Per Olof var eftermiddagen fylld med ärenden ute på stan, Office, bank, post m.m. Bekymren hopar sig. Inget arbetstillstånd i dag heller – Kom igen nästa vecka, var beskedet.
Ofta kommer det folk som vill prata. Ibland är det tiggare. Jag störs i mina tankar och bekymmer, det knackar på dörren. Med en viss irritation öppnar jag. Där står en man som jag känner igen – en tiggare. Vi har hjälpt honom och hans familj någon gång. Hans levnadshistoria lik nar många andras som upplevt krig, fängelse och hemlöshet. I fängelset blev han omvänd, kom till tro på Frälsaren och lämnade sin ortodoxa tro. Vid första kontakten fick han en Luthers lilla katekes. Han kommer nu troget till vår kyrka. Han har fått en bibel och går nu med i konfirmandundervisningen, och läser flitigt sin bibel. Han räckte mig ett litet paket inslaget i tidningspapper. I detta fanns en liten tavla med ett bibelord på amhariska. Under texten stod Ps. 55 vers 23. Han kom inte som tiggare denna gång. Jag slog upp min bibel och läste: ”Kasta din börda på Herren, han skall hjälpa dig, han skall i evighet inte tillstädja att den rättfärdige vacklar.” Hur kunde han veta om mina bekymmer? Han visste ingenting om dem, men Gud kände till dem och sände denne tiggare för att trösta mig. Det är underbart att se hur Herren leder allt till det bästa. I psalmen 92:2-3 står det: ”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den högste, att om morgonen förkunna din nåd och, när natten kommer, din trofasthet.”
Ingrid Nilsson