Under många år har Lutherska Kyrkan i Etiopien (LCEt) haft bara ett fåtal präster. På sistone har den fått ett större antal nya tjänare. I Addis Abeba tjänstgör förutom qes (pastor) Bahta även två unga präster. En av dem, Salomon Hailo, 32, presenteras här för Till Livs läsare.
Under många år har Lutherska Kyrkan i Etiopien (LCEt) haft bara ett fåtal präster. På sistone har den fått ett större antal nya tjänare. I Addis Abeba tjänstgör förutom qes (pastor) Bahta även två unga präster. En av dem, Salomon Hailo, 32, presenteras här för Till Livs läsare.
– Nu bor och arbetar du i huvudstaden. Har du alltid bott i Addis Abeba?
– Ja, jag är född och uppvuxen här i stan. Redan i treårsåldern blev jag satt i ”prästskola”, men eftersom jag var så liten, tyckte prästen att han snarare var barnpassare än lärare! Där lärde jag mig att läsa och fick så mycket kunskaper att jag sen kunde komma in i andra klassen vid en statens skola.
– Hur kom du i kontakt med LCEt (Lutheran Church in Ethiopia, nu Evangelical Lutheran Church in Ethiopia, ELCE)?
– Redan som liten brukade jag gå med min far till ortodoxa kyrkan. Jag blev aktiv där och t.o.m. diakon i 13-årsåldern. Vi var några pojkar som brukade gå hit till LCEt på onsdagarna, mest för att störa…
Jag hade en bibel och började läsa mer och mer i den. När jag gått ut tol van vande jag mig vid att först gå till ortodoxa kyrkan tidigt på söndagsmorgnarna och sen till LCEt:s gudstjänst klockan tio. Efter hand som jag mognade fann jag att ortodoxa kyrkans förkunnelse inte kunde tillfredsställa mig.
En dag fick vi se mycket folk här utanför. ”Vi går in!” sa jag till min kamrat. Men han svarade: ”Går vi dit in, blir vi ’pente’ (pingstvänner).” Jag gick i alla fall in och satt kvar tills mötet var slut. Det var i passionstiden, och qes Bahtas son Amanuel predikade över Jes. 53. Jag fick se mig själv som syndare med det blev också klart för mig att Jesus är min Frälsare. Den dagen gjorde Gud ett under i mitt liv.
När de ortodoxa fick höra att jag brukade gå till LCEt började de smäda mig och sa att jag hade förnekat jungfru Maria. En präst tyckte att mina föräldrar borde köra ut mig ur hemmet men det ville inte min far göra. Jag önskade bli konfirmerad och under regntiden började jag läsningen. I september 1989 blev jag konfirmerad och medlem i LCEt.
Jag fick bra kontakt med ungdomarna i församlingen, började hjälpa till med att städa i kyrkan och kom med i en liten bibelgrupp. Bibelstudier och bön stärkte mitt andliga liv. Allt starkare kände jag att jag ville tjäna Gud i kyrkan. Att detta var en kallelse från Gud förstod jag senare, när Gud förde orden i Klag. 3:24 in i mitt hjärta: ”Herren är min del, det säger min själ mig; därför hoppas jag på honom.”
‒ Vad fick dig att bli präst?
– På underliga vägar ledde Gud det så, att jag fick börja på Teologiska seminariet på Mekanissa. Trots att Guds ledning blev tydligt bekräftad, höll jag på att hoppa av, eftersom jag tyckte studierna låg högt över min förmåga. Men än en gång gav Gud svar genom sitt ord. Jag kom att tänka på de tolv spejarna (4 Mos. 13). De tio såg bara på svårigheterna i stället för att, som Josua och Kaleb, se på Gud. Jag fick ro i mitt sinne och kunde studera vidare. Tillsammans med Bruk Wubiset (präst i Asella, presenterad i Till Liv 7/98) hade jag en underbar tid, och vår vänskap fördjupades. Både andligt och socialt fick jag så mycket på seminariet…
Efter avslutade studier arbetade jag som evangelist i fyra år, innan jag prästvigdes i oktober 1997.
‒ Vad ger dig mest glädje i ditt arbete?
– Att predika. Jag skulle helst vilja predika varje söndag. En bok som har betytt mycket för mig är I believe in Preaching av John Stott. Av den har jag lärt mig hur viktigt det är med noggrann förberedelse under bön.
– Problem då?
– För en Guds tjänare är tidsandan en utmaning. Det kommer så många nya läror, och vi präster skulle behöva undervisning om det som rör sig i tiden. Tyvärr tar också de jordiska bekymren upp alltför mycket av vår tid.
– Berätta lite om din familj – det märks att förhållandet mellan dig och din fru är gott. Hur träffades ni?
– Jag blev inte bekant med Betlehem (till vardags kallad Betty), förrän hon var färdig sjuksköterska och hade arbetat i tre år ute på landet. Under den tiden hade hon lärt känna Jesus. När hon kom tillbaka fick hon arbete på Ras Desta Hospital. Hon kom med på bibelstudier och så blev vi bekanta. Vi började be tillsammans och förstod så småningom att Gud gett oss åt varandra. Betty har vuxit upp i ett rikt hem och hade kunnat gifta sig rikt men för henne var inte det materiella det viktigaste utan de andliga värdena. Hennes föräldrar var inte så glada över våra giftermålsplaner men när de märkte hur bestämd Betty var, gav de med sig. För oss är det viktigt att varje kväll tillsammans läsa Guds ord och be.
‒ Har du något favoritställe i Bibeln?
– Job 42:2 lästes vid vårt bröllop och den versen har vi ingraverad i våra ringar: ”Jag vet att du förmår allt och att intet som du beslutar är dig för svårt.” Vi kan ibland vara förvirrade, men Gud förstår långt mer än vi och kan vända det onda till något gott. – Detta ser vi också många glädjande exempel på inom LCEt. Så vi bör inte förlora hoppet, när vi tycker problemen vill ta överhanden, utan tillsammans med våra trossyskon ropa till vår Gud och Far i himlen om nåd och förbarmande och be att de unga medarbetarna får nåden att hålla fast vid Guds ord och troget arbeta på den åkerteg som blivit oss anförtrodd.
Hanna-Karin Stark-Hechamo missionär, Etiopien