Är Bibeln historiskt tillförlitlig?

 

Är Bibeln tillförlitlig som historisk källa? Frågan har diskuterats livligt under de båda senaste århundradena. De senaste månaderna har gett nytt bränsle åt debatten i Sverige.

Många, framför allt kristna, svarar ja på frågan om Bibelns tillförlitlighet. Men ännu fler – bland dem både ”liberala” teologer och vanligt folk – svarar ett kategoriskt nej. Ett exempel på denna inställning återfinns i en stort uppslagen artikel i Illustrerad Vetenskap nr 1/1997.

Artikeln, som löper över inte mindre än sex sidor, sammanfattar sina egna rön:
”Varken Moses eller Abraham har funnits. Guds utvalda folk intog aldrig det förlovade landet, som Gud hade lovat dem. En del personer och händelser i Bibeln är inget annat än myter, medan andra som Jesu födelse och korsfästelse verkligen har inträffat.”

Naturligtvis väcker en sådan salva många frågor, t. ex.: Hur kan man bevisa icke-existensen av en person under antiken? Och om Mose inte har funnits – hur kan man förklara uppkomsten av judendomen? Både religiöst och kulturellt blir Israel en stor gåta om man förnekar Moses existens!

Men ändå – med nyfikenhet och kanske viss bävan vänder man på bladet. Vad är det för sensationella rön som tidningen hänvisar till? Jo – i princip ingenting!
Bortsett från en för mig okänd holländsk forskare (J.C. de Moor) finns det knappast någon vettig referens i hela artikeln, bara svepande hänvisningar till ”forskarna”, ”de kritiska bibelforskarna”, ”de arkeologiska fynden”, o. s. v.

INTRESSANT NOG KAN  de kritiska slutsatserna i Illustrerad Vetenskap jämföras med rön som ungefär samtidigt förekommer i andra artiklar.
Kyrkans Tidning (KT) har i nr 3/1997 en stort uppslagen artikel om Betsaida, en av baserna för Jesu verksamhet i Galileen. Där sägs att arkeologerna nu har identifierat staden, nordost om Jordans inlopp i Gennesaret.
I en notis i KT, 1/2 1997, återfinns också en sensationell uppgift om att en grupp tyska och italienska forskare tror sig ha hittat platsen där Mose mottog stentavlorna:

”Forskarna har funnit över 2000 fynd, verktyg, gravar, offeraltare, och inte minst en hällristning som föreställer en tavla med tio budord…”
Om fyndet är äkta och korrekt tolkat, lär vi säkerligen få höra mer om det i framtiden.
DET VERKLIGA GRUNDSKOTTET mot den starkt kritiska artikeln i Illustrerad Vetenskap avfyras märkligt nog i Illustrerad Vetenskap 1/ 1997. Just det – i samma nummer!

Där återfinns nämligen ett referat av en tysk arkeologisk undersökning som lokaliserat den gamla filisteiska staden Ekron, 30 km sydväst om Jerusalem. I anslutning till staden har man påträffat 105 ”oljefabriker”; Ekron framställde tydligen olivolja i stor skala. Produktionen på ca 1 000 ton per år motsvarar 20 % av staten Israels årliga export i dag! Intressant nog kan man också bevisa existensen av två filisteiska kungar, nämligen Padi och Achisch. Nu börjar det hetta till: Staden Ekron spelade en central roll i krigen mellan Israel och Filistéen, och Achisch/Akis är ju en gammal bekant från Bibeln. I GT nämns Ekron 23 gånger och kung Akis 19 gånger enligt Illustrerat Bibellexikon. (Däremot nämns ej Padi, så vitt jag kan se, trots att Illustrerad Vetenskap påstår det – så tillförlitlig är alltså den tidningen!)

FRÅGAN ÄR NU naturligtvis denna: Vilken artikel i Illustrerad Vetenskap är mest trovärdig – den på sidorna 28–33, som framställer Bibeln som notoriskt opålitlig i historiska frågor, eller den på sidorna 20-21, som bekräftar vissa historiska påståenden i bl.a. 1 Samuelsboken? Innan vi försöker besvara frågan är det viktigt att erinra sig några allmänna historiska principer.

1. Vad gäller de flesta historiska epoker kan vi inte räkna med att finna bevis för allting som vi önskar få klarhet i. Den historiker som räknar med att kunna bevisa allt mellan himmel och jord kommer nästan alltid att bli besviken – och förtjänar att bli det. Berättande källor och kvarlevor är ganska få för de flesta historiska epoker, och där de finns kan de vara svårtolkade. I all bedömning av trovärdigheten måste man ta med i beräkningen om vi har tillräckligt med material.

Ett nutida bevis på detta är psalm 451 i 1986 års psalmbok. Psalmen är skriven av malmökyrkoherden Hagbard Isberg. Librisupplagan av psalmboken anger inget årtal för psalmen, bara Isbergs levnadsår, och EFS-upplagan skriver ” 1920-talet”. Om vi inte ens med säkerhet kan datera en psalm som skrevs under detta sekel, och där författaren dog så sent som 1960, skall vi inte förvånas om vi inte med säkerhet kan datera Israels uttåg ur Egypten!

2. De arkeologiska fynd som påträffas är ofta ganska slumpartade – och ofta är det inte precis de viktigaste detaljerna som går att verifiera!

I slutet av 1800-talet påträffade arkeologerna en inskription som belyser 2 Kung. 20:20. Vad var det som de fann? Jo, fragment som beskriver hur det gick till när man borrade tunneln till kung Hiskias vattenledning i Jerusalem (New Bible Dictionary, 2. uppl., s. 1112-14)! För arkeologerna var det fascinerande att upptäcka inskriptionen (återgiven i faksimil på s. 1114), men uppriktigt sagt var det kanske inte just trovärdigheten av Hiskias vattenledning, av tusentals uppgifter i Gamla Testamentet, som arkeologer och teologer törstade efter att få klarhet i! 

Det är alltså inte alls märkligt om det hittills varit svårt att finna samtida och utombibliska dokument som skildrar bibliska personer som David och Mose. Men om första Samuelsboken talar sanning om Akis existens – varför skulle den då ljuga om Davids? Som Jesus själv antyder – den som är trogen i det lilla är förmodligen också trogen i det större.

3. Av praktiska skäl får historikern ofta nöja sig med bevis enligt stickprovsmetoden.

Låt oss tänka oss en text, som innehåller ett hundratal viktiga påståenden. Historikerna lyckas till sist hitta samtida källor – men inte för alla hundra påståendena. Däremot är det möjligt att granska fem påståenden i detalj. Om samtliga fem uppgifter går att belägga, bedömer man källan som mycket trovärdig – men ju fler fel man hittar, desto mer tveksam blir man. Om bara något enstaka påstående visar sig vara korrekt, bedömer man källan som notoriskt opålitlig.

Stickprovsprincipen är välkänd från andra sammanhang, t. ex. doktorsdisputationer. Ingen opponent har tid och möjlighet att granska alla fakta, så därför brukar man nöja sig med att göra stickprov på såväl text som fotnoter. På liknande sätt är det också i företagsvärlden: Ofta arbetar revisorer med stickprov när de granskar räkenskaper – vem har tid att granska varje enskild verifikation? Men om stickproven avslöjar felaktigheter, går man in och gör en mer detaljerad kontroll. Skillnaden mot en historiker är bara att denne ofta tvingas nöja sig med stickproven eftersom han p.g.a. materialbrist inte kan komma längre.

VI KAN ALLTSÅ inte kommendera fram dokument som man kan använda för jämförelser med Bibeln, utan oftast får forskarna förlita sig på de fakta de har tillgång till – ibland genom att leta fram dem, t. ex. genom arkeologiska undersökningar, men oftare genom att man mer eller mindre råkar snubbla över dem.

Låt oss ta ett par exempel. En nyckelperson vid dateringen av  Apostlagärningarna är Gallio! T.o.m. en erfaren bibelläsare kan fråga: Vem var han? Jo, han var prokonsul i den provins som vanligen kallades Grekland (Hellas), men som officiellt hette Akaja. Det är värt att notera att Lukas använder båda benämningarna – och att han använder det officiella namnet Akaja, och inte det folkliga, när han talar om ämbetsmannen Gallio (Jämför Apg. 18:12 och 20:2; se Bruce, The New Testament Documents, tr. 1992, s. 83). Gallio innehade sitt ämbete 2 juli 5l – juni 52 (eller 52–53), och var bror till den kände filosofen Seneca, kejsar Neros läkare.

Tydligen halshöggs Gallio ungefär samtidigt som Paulus (år 65)! Det faktum att Pauli möte med Gallio kan dateras får intressant nog dubbla konsekvenser för historikern. Å ena sidan bekräftar det trovärdigheten i Lukas skildring – en person som vi kan identifiera omnämns av Lukas på rätt ställe, i rätt befattning och vid rätt tidpunkt. Å andra sidan ger det teologerna en värdefull hållpunkt vid dateringen av Pauli resor.

Ett annat exempel: Herodes barnamord är bara känt från Matt. 2 och inte från några andra källor. Däremot stämmer atmosfären i beskrivningen helt med vad vi från andra källor vet om hans karaktär: I ett tidigt skede lät han avrätta sin hustru Mariamne. Senare lät han, på anstiftan av sin son Antipater, döda två av sina söner med henne (Alexander och Aristobulus). Och till sist avrättade han även Antipater – några dagar innan han själv dog! Oberoende källor har alltså inte bekräftat själva uppgiften om barnamordet – men däremot hans karaktär som en synnerligen brutal person. (NBD, s. 478 ff.)

HITTILLS HAR VI alltså funnit åtskilliga exempel där forskningen bekräftar Bibelns uppgifter. Hur kommer det sig då att så många forskare ändå är kritiska mot Bibelns trovärdighet? Enligt vad jag förstår är det av flera skäl.
1. Många forskare nalkas Bibelns uppgifter med fel attityd. Om man förutsätter att man skall lyckas få svar på alla sina frågor, kommer man att misslyckas. Men då ligger felet hos forskaren och hans grundattityd och inte i någon bristande trovärdighet i det bibliska materialet. I andra historiska sammanhang har de flesta forskare en annan attityd, och uppträder med betydligt mera modesta krav.
Ett lysande exempel på detta ges av Bruce (New Testament Documents, s. 15 ff.) där han visar att tillgången på nytestamentliga handskrifter är oändligt mycket bättre än för de klassiska antika skrifterna (t. ex. av Julius Caesar och Tacitus) – men där många forskare beter sig som om situationen skulle varit sämre! Av Caesars Det galliska kriget finns det 9–10 tillförlitliga manuskript, varav samtliga är sena – men till hela Nya Testamentet eller delar av det finns det c:a 5 000 (!), varav åtskilliga är tidiga. Bruce påpekar t.o.m., att historiker ofta litar mera på nytestamentliga dokument än vad många teologer gör!

2. Många forskare nalkas Bibeln med en negativ inställning. T. ex. har den dansk assyriologen Mogens Trolle Larsen tvingats konstatera detta om några av de första assyriologerna. Han skriver följande i den mycket läsvärda boken Sjunkna palats. Historien om upptäckten av Orienten (s. 212) beträffande den berömde kilskriftsuttolkaren Rawlinson: ”… det är svårt att befria sig från känslan att han helt enkelt inte ville finna dessa kungar med all den bibliska förvirring det med nödvändighet skulle medföra.”

I det längsta försökte Rawlinson hävda, att de inskrifter han höll på att identifiera handlade om några kungar (Ninos och Sardanapolos), som omnämnts av vissa grekiska författare. Men till sist tvingades han erkänna, att det handlade om de från Bibeln välkända kungarna Tiglat-Pileser, Sanherib och Esarhaddon.

3. Ofta nalkas man Bibeln med en mera kritisk metod än man använder i andra historiska sammanhang. Varför? Förmodligen av trosskäl. Många är t. ex. rädda för att ge bibeltrogna och ”fundamentalister” rätt – och som en konsekvens hamnar de i en hyperkritisk attityd.

I reportaget om Bibelns trovärdighet faller alltså Illustrerad Vetenskap, tyvärr, i alla dessa fällor. Men i den andra artikeln, där man på ett mera förutsättningslöst och neutralt sätt nalkas materialet (d.v.s. i artikeln om filistéerna) kommer man närmare sanningen – nämligen att Bibeln som källa är synnerligen trovärdig.

VARFÖR HAR DÅ många forskare en sådan negativ eller hyperkritisk attityd till Bibeln? Det finns säkert många skäl, men i botten ligger nog oftast frågan om Bibelns ofelbarhet.

I denna artikel har vi ingen möjlighet att behandla den frågan i detalj. Jag vill dock i korthet antyda tre saker.

1. Alla som inte har en hyperkritisk attityd måste erkänna att Bibeln, om den studeras med vanliga historiska metoder, är en mycket trovärdig källa. Som kyrkohistoriker är jag förbluffad över hur ofta Bibelns uppgifter ofta kan verifieras in i minsta detalj – t. ex. har den moderna forskningen bekräftat att Nebukadnessar verkligen var den som byggde upp Babylon (Dan. 4:27; se NBD, s. 263).

2. När man diskuterar frågan om Bibelns ofelbarhet handlar det om en fråga som ligger dels på ett allmänt historiskt plan, dels på trosplanet – d.v.s. vi skall inte förvänta oss att man kan använda vanliga vetenskapliga metoder för att bevisa allt i den. Däremot har den kristna kyrkan ända fram till 1800-talet varit övertygad om Bibelns ofelbarhet, och detta utifrån Skriften själv (t. ex. Ps. 119:89, Jes. 40:8, Luk. 21:33, Matt. 5:18, 2 Tim. 3:16, 2 Petr. 1:19-21). När många kyrkor och enskilda kristna i dessa dagar förnekar Bibelns ofelbarhet sker det p.g.a. att man följer en historiskkritisk bibelsyn med rötter i deismen och upplysningsfilosofin – d.v.s. ideologier som var starkt negativa till Bibeln och den kristna gudsbilden.
   Vissa kristna opererar med en distinktion mellan Bibeln och ”Guds Ord”, och menar att Guds Ord återfinns i Bibeln, men att hela Bibeln inte är Guds ofelbara Ord. Denna inställning är mycket farlig, eftersom den i praktiken sätter förnuftet över och inte under Guds Ord.

3. Slutligen: Bibeln själv visar på den riktiga attityden att nalkas Ordet, i ödmjukhet och tro (eller som en sökare). Jesus säger t. ex. att hans ord är ande och är liv, Joh. 6:63. Kan den som förnekar detta över huvud taget få grepp om bibelordets innebörd och sanningshalt? Nej, svarar Paulus (1 Kor. 2:10-16).
   I 1 Petr. 1:10–12 antyder Petrus att bibelordet rymmer hemligheter som t.o.m. profeterna och änglarna längtade efter att få skåda in i. Gud kan förvisso uppenbara många av dessa hemligheter för en människa, men bara för den som tar emot Ordet i tro och ödmjukhet, under det att han erkänner att Guds Ande är verksam däri.

Den som tar emot Ordet i tro vet att det är ett evigt och livgivande Ord. Guds Ande skapar tron i våra hjärtan. Denna tro innebär samtidigt att vi litar på, att det som står i Bibeln är sant, därför att det är Guds Ord. Hos Gud finns inget mörker och ingen lögn! Alltså behövs inte arkeologiska fynd för att vi skall tro, men de bekräftar Bibelns tillförlitlighet på det historiska planet.
Guds Ord förkastas ofta av människor (1 Kor. 1:18 ff.), inte minst av denna världens vise, men i själva verket är det Guds kraft till frälsning för den som tar emot det i tro.

Evinnerligen, Herre, står ditt Ord fast i himmelen (Ps. 119:89).

Rune Imberg, Studierektor, Församlingsfakulteten i Göteborg.