När kyrkan växte uppkom behovet av att avgränsa vilka texter som skulle räknas som helig skrift. Utifrån bestämda villkor fastställde man vad som skulle bli kyrkans kanon.
En bibelläsare inser förr eller senare att den samling skrifter som Bibeln utgör inte är ett verk av endast en person. Guds Ord nedtecknades av människor på olika språk, i olika länder och vid olika tidpunkter. Kanske har frågan slagit dig som läser Bibeln varför just dessa skrifter samlades och hur det gick till? Varför innehåller Bibeln just de skrifter som den gör och varför fördes dessa skrifter samman?
Kyrkans urvalskriterier Låt oss börja med Nya testamentets kanonisering och gå tillbaka till 100-talet e.Kr. I stad och på landsbygd träffades kristna för gemenskap, bön och gudstjänst. Det är vid denna tid vi först möter diskussionen om vilka skrifter som är heliga och därför ska användas i församlingarna. Flera nya texter hade börjat cirkulera som delvis motsade de mest använda skrifterna. Dessutom hade antalet församlingar vid denna tid ökat så mycket att man insåg att det var viktigt att upprätthålla enigheten mellan dem. Texterna som lästes vid samlingarna var då en sammanhållande faktor. Det fanns alltså ett behov av att fastställa vilka skrifter som var rätta och som skulle användas.
De urvalskriterier som kyrkan kom att anta var i huvudsak tre. För det första skulle skriften vara författad av en apostel eller dennes lärjunge. För det andra skulle den vara allmänt spridd, erkänd och använd i alla församlingar från första början. För det tredje skulle den överensstämma med den grundläggande kristna undervisningen. Genom dessa kriterier utmejslades vilka skrifter som skulle användas i församlingarna. Alla skrifter som uppfyllde villkoren har förmodligen inte kunnat bevaras för eftervärlden. Till exempel skrev Paulus fler brev än de vi i dag känner till (se 1 Kor. 5:9). Men tillräckligt många har bevarats för att vi ska kunna få en fullödig undervisning i Nya testamentet.
Apokryfernas ställning Kanske lade du märke till att villkoren relaterar till det apostoliska. En erkänd skrift skulle komma från en apostel och läran skulle överensstämma med den undervisning som sedan apostlarna bevarats i församlingen. Regeln var enkel. Det som är apostoliskt kommer från Herren Jesus själv och det som kommer från honom är tillförlitligt och sant.
Vilka av de gammaltestamentliga skrifterna som skulle anses kanoniska var i en mening en lättare fråga. Det räckte med att fortsätta använda de skrifter som sedan gammalt lästes av Guds folk. Framför allt diskuterades frågan vilken ställning de så kallade apokryferna skulle ha. I den hebreiska texten var de inte med, men de var inkluderade i den i kyrkan inflytelserika grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta. Någon ekumenisk enighet i frågan råder inte i dag. Den lutherska linjen är att apokryferna inte är helig skrift, men ändå nyttig läsning. Den kan läsas på samma sätt som moderna uppbyggelseförfattare. Av bland annat detta skäl infogades tretton apokryfer mellan Gamla testamentet och Nya testamentet i Karl XII:s Bibel och även i Bibel 2000. Skälen för en tydlig åtskillnad mellan apokryferna och Gamla testamentet väger alltså fortsatt tungt i lutherska sammanhang.
Kanonprocessen rymmer både teologiska avvägningar och historiska omständigheter som inte bör förenklas. Samtidigt saknas skäl att ifrågasätta kanoniciteten i den överväldigande delen av vår Bibels skrifter. Urvalsprocessen bör främst ses som kyrkans strävan att rätt förvalta de skrifter som getts Guds folk och som talar till församlingen och bibelläsaren som Guds eget Ord.
Anders Lundberg, studerande, Stockholm