NÄR TRÄDEN AVLÖVAS SER MAN LÄNGRE FRÅN VÅRT KÖK av Tomas Sjödin. Förlaget Trots Allt. 165 sidor.
När träden avlövas ser man längre från vårt kök är en bok av Tomas Sjödin. Han skriver om sin familjs vardag som är mycket ovanlig för de flesta av oss. Två av hans tre barn har en odiagnostiserad hjärnsjukdom, som hela tiden blir sämre. Han skriver mycket personligt om livets tumultaktiga – gilla gång. Man får ta del av deras glädje och sorg mitt i vardagen. Många tankar och ord handlar om Gud, om tron och om att bli buren i allt det svåra, när man inte mäktar med att gå själv. I inledningen till boken skriver författaren: ”Vår berättelse handlar om en värld de flesta aldrig behöver eller får blicka in i. En värld som vid första anblicken kanske mest ser ut som möda, men som under ytan döljer mycket skönhet. Min enda ambition med den här boken är att berätta. Inte försöka förklara. Inte beklaga. I ett större perspektiv är vårt liv skonat och omhuldat.”
Jag måste varmt rekommendera denna bok. Den sätter ord på tankar man annars bara kan ana. Läs den, och bli berörd.
Kristina Nilsson
LÄNGTAN EFTER LIV – spår av en levande kyrka genom tvåtusen år av Carl-Erik Sahlberg. Förlags AB Nytt Liv. 132 sid.
Församlingstillväxt – en utopi i en tid av fortskridande sekularisering? Det tror inte Carl-Erik Sahlberg, teologie doktor och forskare i kyrkohistoria och missionskunskap, f. d. Tanzania-missionär och f. n. domkyrkokomminister i S:a Clara kyrka i Stockholm.
Ekumeniskt vidhjärtad vill Sahlberg hjälpa kyrka och frikyrka att av historien lära vilka kännetecken som utmärkt perioder av framgång för Guds rike. Han undersöker urkyrkan, den medeltida irländska klosterrörelsen, jesuitorden, de pietistiska väckelserörelserna och växande kyrkor i vår tid. Motsatsförhållandet mellan kvalitativ och kvantitativ tillväxt betraktar han som i huvudsak en konstruktion. Sahlberg har funnit nio missionshistoriska lagar, som han pedagogiskt delar in i tre huvudgrupper: närheten, linjen och resurserna. De kan urskiljas i Joh. 4 och Apg. 4, hävdar han avslutningsvis.
Församlingens närhet till människor har alltid visat sig vara väsentlig. Den manifesteras i en öppenhet för alla slags människor och en omsorg om människor i nöd. Den erbjuder kärleksfull gemenskap. Avsnittet Närheten läser man med ganska dåligt samvete!
Linjen betecknar budskapets innehåll, överensstämmelse mellan budskap och livsstil hos de troende samt deras beredvillighet att lida för sin övertygelses skull. Bön, bibelläsning, bruk av sakramenten, evangelisation och öppenhet för den Helige Ande utgör de resurser vilkas bruk är nödvändigt för församlingens tillväxt.
Sahlberg betonar bönens och bibelläsningens betydelse. ”Där man ber mest, växer man mest.” När han tar upp ämnet evangelisation, påpekar han att ”Luther gjorde en betydande nyansats på just det här området genom sin princip ‘ det allmänna prästadömet’” men att det egentligen var ”först med den pietistiska missionen och 1800-talets folkväckelse som lekmännen på ett mer markant sätt fick tillbaka sin plats inom kyrkan”.
Den nionde och sista lagen handlar om kraft (dynamis). Efter en träffsäker beskrivning av tidsandan och den sekularisering som drar med sig nyandlighet och privatreligiositet kommer författaren fram till att ”kyrkans situation i dag liknar en ’Karmel-situation’, där kyrkan måste lita till sin egen kraft, Guds kraft. Här räcker inte bara ord, ord, ord – utan kraft och att se hur Gud stadfäster sitt ord med åtföljande tecken.” Här tror jag Sahlberg – med åtskilliga ”evangelikaler” med reformert bakgrund – riskerar att underskatta Guds ords inneboende, av allting annat oberoende kraft och därmed förleds att också överskatta den karismatiska rörelsens recept.
Att pietister och herrnhutare inte framstår som karismatiker förklarar Sahlberg med att deras rörelser växte fram ”i ett lutherskt sammanhang, där man stod i en tradition (härstammande från katolsk medeltidsteologi hos Thomas av Aquino) enligt vilken nådegåvorna endast behövdes för att ‘starta’ kyrkan”. Förmodligen fanns ett sådant inflytande, men var ändå inte det avgörande Luthers starkt betonade Skriften allena jämte insikten att Anden verkar – inte fritt – utan genom bestämda nådemedel, Ordet, dopet och nattvarden?
När det gäller själva huvudsaken – budskapet och dess innehåll – finner jag Sahlbergs sammanfattande råd mycket tilltalande: Vi ska tala enkelt om Jesus. Bekräftar inte vår egen erfarenhet att det är just när prästen/predikanten talar tydligt och enkelt om Jesus som man kan ”få” något? Är det inte också detta som utmärker de ”stora” predikanterna i vår lågkyrkliga tradition, att de talade enkelt om Frälsaren?
Ibland blir det för mycket ”palestinsk hembygdskunskap”, säger Sahlberg i en intevju. Osökt kommer frågan: Håller vi också på att offra förkunnelsen till förmån för teologiska föredrag, som ”gör det tydliga dunkelt”?
Det har skrivits mängder av böcker om församlingstillväxt; få torde vara så läsvärda som Längtan efter liv. Invändningar kan visserligen göras på flera punkter, inte minst mot författarens långtgående diplomati när han kommer in på frågan om andedop, men denna ursprungliga prästmötesavhandling är ändå, såväl ur kyrkohistorisk synpunkt som med tanke på den situation vi lever i, så intressant och lärorik att den bör anbefallas till läsning och studium.
Låt den gärna vara med som underlag vid samtal om missionsstrategi!
Sam-Arne Nilsson