Till Livs utsände Tobias Persson åker till Vittsjö i Nordskåne och hälsar på i söndagsskolan där.
Till Livs utsände Tobias Persson åker till Vittsjö i Nordskåne och hälsar på i söndagsskolan där.
Det är en gråmulen söndagsmorgon och det känns att det inte är sommar längre. Jag sitter i bilen utanför Vittsjö missionshus och väntar på att klockan skall bli tio. Har fått veta att här skall finnas en härlig och levande söndagsskola, och jag funderar på vad det kan vara som är så speciellt. Vad gör en söndagsskola levande? Klockan går och ingen dyker upp. Jag stiger ur bilen och känner på ytterdörren. Den är låst. Då dyker en pigg kvinna i pensionsåldern upp med nyckeln. Hon bor tvärs över gatan och har väl sett att jag väntade. Medan hon öppnar undrar jag nyfiket hur det förhåller sig med söndagsskolan. Hon berättar om de många barnen och de duktiga lärarinnorna.
Så kommer tre fullastade minibussar körande. Gården och farstun fylls med pratglada vittsjöbarn. Det märks att de varit här förr. De vet var jackorna ska hängas och kommer snabbt på plats. Jag känner inte igen alla barnen. Jag får veta att en del inte är uppvuxna i kristna hem. När söndagsskolan startade i sin nuvarande form 1988, gick man ut i byns låg- och mellanstadium och bjöd in alla. Sedan dess har det i stort sett varit god uppslutning. En del föräldrar följer också med.
– Det har till och med hänt att någon haft med sig både föräldrarna och mormor och morfar, berättar Marie Lind, den ena ledaren. Det är fortfarande genom att barnen tar med sina skolkamrater som vi får nya barn till söndagsskolan men konkurrensen är hård. I Vittsjö har fotbollsföreningen ett stort och aktivt ungdomsarbete och många matcher spelas på söndagar.
Det drabbar även våra egna barn, tillägger hon. Just idag är det lite färre barn än vanligt, bara 16 stycken.
– Det brukar komma några barn från Markaryd i vanliga fall, förklarar Marie. Hon är ändå nöjd med dagens uppslutning, det finns nämligen två andra söndagsskolor i området!
Så är det dags att börja. I dag är det Kerstin Sturessons tur att hålla i programmet och Marie är medhjälpare. Barnen är duktiga och hjälper till att dela ut sångpärmar. Med en härlig sång inleder hon den enkla gudstjänsten. Jag sjunger med och minns alla söndagarna när jag var yngre. Det var inte alltid så frivilligt man gick till söndagsskolan, men när jag nu ser tillbaka är jag mycket tacksam för allt jag fick lära mig där. Det känns också viktigt att tidigt i livet få in en trygg rutin för gudstjänster.
Det är ganska mycket som ska hinnas med under den timme samlingen varar. Dagens ämne tar oss med till Jeriko. Texten handlar om när Rahab räddade Israels spejare genom att först gömma dem på taket och sedan släppa ner dem med ett rep utför stadsmuren. Senare blev Rahab själv skonad när Israels barn intog staden. Genom att hänga ut en röd tråd i fönstret räddade hon sitt liv och blev upptagen i Israels folk.
Medan timmen går hinner man angripa ämnet från flera olika synvinklar, både teoretiskt och praktiskt. Kerstin berättar och till sin hjälp har hon fina pappersfigurer av egen tillverkning, bakgrunder att placera dem på och röd tråd att sätta i fönstret.
Barnen lyssnar intresserat och en vaken pojke påpekar att de nog fick ganska ont i händerna av att klättra längs repet!
Efter en stund delar klassen sig i en äldre och en yngre grupp för att arbeta med uppgifterna i söndagsskolboken. Varje barn har sin egen bok och det tar en stund innan alla hittat den rätta. Det gäller att både kunna måla och leta i Bibeln för att bli färdig med dagens kluriga avsnitt. Det visar sig att om man läser noga och målar rätt, så bildar den röda tråden från fönstret ordet Jesus. Det är han som är den röda tråden genom Bibeln, genom livet! I den äldre gruppen tycker några att tiden är för kort.
– Det är roligt att jobba i böckerna, men vi hinner aldrig göra färdigt uppgifterna, säger en flicka. En grabb tycker i stället att det bästa är när fröken ritar och berättar framme vid tavlan. Mot slutet samlas allihop igen och Kerstin förklarar hur det här med Jesus som vår räddning hänger ihop med dagens ämne. Vi får också ha en röd tråd hängande vid hjärtats fönster. Det är Jesu blod. Den vakne pojken viftar med handen och nämner nattvarden. Jag måste erkänna att jag förundras över detta fantastiska tecken! Som minne av dagens mysterium delar Kerstin ut två bitar röda piprensare. Om man vrider ihop dem rätt bildar de ett rött kors, som man kan ha som bokmärke eller sätta upp någonstans där hemma. Till sist ber vi tillsammans och så sjunger vi den där härliga sången en gång till.
Det blir fullt i farstun när var och en ska ha tag på sin jacka. Jag växlar några ord med en pappa som suttit med och varit engagerad hela tiden. Han verkar angelägen om söndagsskolan och undervisningen, och har många idéer om vad man skulle kunna göra. Han talar varmt om hur man skulle kunna använda datorer i söndagsskolan.
Det märks på barnen att de är glada för sin söndagsskola. Det måste vara på grund av dem som söndagsskolan blir levande. Jesus och barnen! Marie berättar att det kan vara svårt att vara lärare ibland eftersom alla barn inte kan lika mycket om Bibeln. Det gäller att ta vara på både den kluriges kommentarer och funderingarna hos den som inte hunnit lära sig lika mycket.
Det är många att ta hänsyn till, både barn och föräldrar. En ofta använd bild, som att Gud är en god, omsorgsfull far för oss, är inte alls så självklar i dag när många barn inte har någon egen pappa. Jag ryser vid blotta tanken på hur lätt det kan vara att såra någon som bara längtar efter en pappa, som kanske inte finns. Tänk om söndagsskolan skulle kunna få visa för alla barn att Gud är en trofast far, vad som än händer.
Jag sitter och känner på mitt mjuka, röda piprensarkors. Kommer ihåg min egen söndagsskola och allt den gett. Kompisar, bibelkunskap och gottepåse vid julavslutningen! Det finns ju en sång som börjar: ”Jag älskar söndagsskolan och villigt skyndar dit.” Det stämde nog inte alla gånger när man var liten, och jag tror inte heller att sången är skriven av ett barn. I dag kan jag ändå förstå att en vuxen kan skriva så. Det är bara att konstatera att söndagsskolans välsignelser sträcker sig långt genom livet.
Tobias Persson