Minnen från söndagsskolan i Starby i nordvästra Skåne

Till vänster innanför dörren till lilla salen i missionshuset stod en bänk. Där brukade vi lägga ytterplaggen. Längre in stod en kamin, som vintertid var väldigt varm. Den fick man inte röra.

Till vänster innanför dörren till lilla salen i missionshuset stod en bänk. Där brukade vi lägga ytterplaggen. Längre in stod en kamin, som vintertid var väldigt varm. Den fick man inte röra. Längst fram i salen var ett bord placerat där predikanten stod och predikade vid månadsturerna. Bakom på väggen hängde en liten tavla med Jesus på korset och därunder texten: ”Es ist vollbracht” – det är fullkomnat. Här hölls söndagsskola under korsets tecken.

Matilda var ett med missionshuset och söndagsskolan. Hennes hjärtevärme spreds omkring oss barn, när hon gick runt och hjälpte oss till rätta. Hon trippade med små steg och fötterna mycket utåt. Mor Cely var söndagsskollärare. Hon hade gåvan att levande och målande tala med oss om Jesus. En gång berättade hon om Jesu himmelsfärd. Jag var tvungen att se ner på golvet på hennes fötter för att vara säker på att hon stod kvar!

Julen i stora salen var en särskild fest. Långa girlander var uppfästa och på golvet stod en stor gran med levande ljus, som vi fick tända när vi läste bibelspråk som vi lärt oss. Bra för barn att lära minnesverser! Och så sjöng predikant Nils Andersson med hela familjen:

Frid, frid, frid,
ljuder Betlehems änglars sång.
Fridens Furste är nu kommen.
Korset rest i världen står.
Vi har funnit läkedomen
i vår Frälsares djupa sår.
Ja, halleluja,
ty på Golgata
fann jag fridens grund
fick jag sång i mun.

 

 

Nu Anden ropar: Kom!
hela året om.

Sången hade fem verser. Det var oförglömlig högtid!

Många Starby-bor har sagt: ”Vi glömmer aldrig söndagsskolan.” Församlingens präst var alltid med på julfesten. Då sjöngs också ”Se, Jesus är ett tröstrikt namn”.

Som vuxen följde jag med mor och fick tjänstgöra som ”kantor”. Mor spelade bara med två fingrar. ”Det hörs bättre med tre eller fyra”, sa hon. Kraven var inte så stora. Det var lärorika år då jag fick sitta med om söndagarna. En gång var mor sjuk. ”Du får hålla söndagsskola”, sa hon till mig. ”Det kan jag inte”, svarade jag. ”Nej, det är nog bra”, tyckte mor. Det blev en mycket kort lektion – helt misslyckad! Matilda blev räddningen för mig. När barnen gått sa hon: ”A ja, du kan gott försöka en gång till!”

Så småningom blev det tid att ta över söndagsskolan. De som arbetat före oss hade lämnat jordelivet och lämnat tomrum som inte gick att fylla. Frid över deras minne!

Nästan alla byns barn gick i söndagsskolan. Det hände ofta att föräldrar, som skjutsat sina barn, stannade kvar och var med. På det sättet fick vi god kontakt även med dem. De sa ofta att ”det inte skadar” att barnen går i söndagsskolan. Fast en förälder påpekade vid ett tillfälle: ”Det bästa med julen är ändå kokta grisfötter och en sup.” Det höll jag inte med om. Vi hade senare flera samtal, och han kom alltid med till söndagsskolans fester.

Vi fick ibland tydligt märka hur Gud var mitt ibland oss och öppnade dörren på vid gavel till sitt rika förrådshus. Det kunde bli sådan stillhet och uppmärksamhet bland barnen.

En period hade vi en grupp flickor, som gick kvar i söndagsskolan mellan ett och två år efter konfirmationen. Tre av dem hade kommit under flera år tidigare. De hade kontakt med varandra bl.a. i skolan och detta ledde till att samtliga kom och frågade om de inte kunde få fortsätta. Det var glädjande. Söndagsskolarbete för mycket glädje med sig! Dessa flickor kom från ”icke missionshusvanda” hem. De hade konfirmerats i församlingen av komminister John Törnqvist, som var till stor välsignelse i bygden. Vi brukade alltid stå upp och läsa trosbekännelsen efter söndagens text. Jag minns att de var nästan lika långa som jag. Stort allvar präglade deras ansikten. Det var en påtaglig kallelsens tid för dem. Några gånger var de med på ungdomsläger på Missionsgården Strandhem.

Ibland delades barnen i två grupper för att sjunga växelsång. Nummer 64 i Söndagsskolans sångbok är en fin sådan: ”Vad har min Gud i dag att ge? – Förlåtelse, förlåtelse… Var finns för mig en säker hamn? – I Jesu famn, i Jesu famn.”

Vad blir det då för skörd av sådden att samla in i den himmelska ladan? – Ja, ett vet vi: ”Så skall det ock vara med ordet, som går ut ur min mun, det skall inte vända tillbaka till mig fåfängt utan att ha verkat vad jag vill och utfört det vartill jag har sänt ut det”, säger Herren i Jes. 55:11.

Ett par särskilda minnen har jag efter slutat söndagsskolarbete. För fyra, fem år sen tog en kvinna, nu själv mor, kontakt med mig. Jag kände inte igen henne. ”Jag skulle vilja ha ett minne från söndagsskolan”, sa hon. ”Bänken som stod där vid ugnen.” ”Varför just bänken”, frågade jag. ”Jo”, svarade hon, ”jag var tre år när jag började söndagsskolan och var nog lite rädd. Då tog du mig på knäet och berättade om Jesus. De ’stora’ fick höra på. Och vi satt på den bänken.” Hon kom ihåg något jag glömt. Hon fick bänken.

Så sent som i somras, när jag en dag cyklat till stranden för att bada, kom en tonårsflicka och hälsade glatt. ”Kommer du ihåg mig?” undrade hon. ”Ja, kanske”, svarade jag lite tvekande. ”Minns du julfesten hemma, när jag var liten? ’Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.’ Det lärde jag mig då och det glömmer jag aldrig!”

Nog är det roligt med söndagsskolan! Tröttna inte, ni som håller på med söndagsskola, barnarbete och barntidning! Ni får välsignelse och glädje av det liksom barnen.

Fride Månsson

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan