I det levande ordets tjänst

Hur är det egentligen att vara predikant? Hur är det att stå där framme och ha uppdraget att utlägga och förklara Ordet så att åhörarna förstår det – att trösta, lära, förmana och varna, som den gamla tackbönen efter predikan formulerar det. Vi möter två predikanter från var sin del av landet.

NÄR VI SAMLAS TILL GUDSTJÄNSTER och möten har den gångna veckan varit väldigt olika för oss. En del av oss är trötta, andra pigga, några bär på oro, andra känner tillförsikt. En del av oss har stressat igenom morgonen för att hinna i tid, andra har i lugn och ro hunnit förbereda sig. Vi kan oftast inte se på varandra vad vi bär på eller vad vi tänker på just då vi möts. Inte heller vet vi om någon just då ber för den som fått uppdraget att predika om några minuter. Predikanten sitter där innan mötet, oftast längst fram, oftast i bön. Han behöver det. Och han behöver vår förbön. Kanske har han hela veckan burit med sig de texter han fått att utlägga – inte sällan har hela lördagen gått åt till att förbereda och skriva ned något att dela med sig av. Hur är det egentligen att vara den som sitter där och som strax står framför oss och börjar tala? Vi möter två predikanter med förnamn som börjar på H: Henrik Åström som är kultur- och bibliotekschef i Vännäs och Harald Waldemarson som en gång i ungdomen protesterat mot kärnkraftsbygge vid Bråviken och är tidigare politiker och byggnadsingenjör från Vikbolandet. Harald har varit missionär i Kenya och har lång erfarenhet av att vara predikant medan Henrik fick kallelsen för tio år sedan. Vi börjar med att fråga:

Hur gick det till när du fick kallelsen till att vara ELM-predikant?

HARALD: Jag har varit predikant sedan 1967. Det började med att Bibeltrogna Vänners resesekreterare Sture Hagelin på hösten 1965 var på en predikoresa på Vikbolandet och vid ett tillfälle frågade mig om jag kunde tänka mig att kommande sommar hjälpa till i tältmissionen. Jag ställde mig inte avvisande utan sa att om det var Guds vilja så var jag inte ovillig. I februari 1966 fick jag ett brev av Sigurd Stark1 där han meddelade att styrelsen hade beslutat att tillfråga mig om detta. Längre fram på vårkanten kom så den första uppdragslistan. Den innehöll tre tältveckor i följd tillsammans med en äldre erfaren predikant, Gillis Åberg. Vid några tillfällen tidigare hade jag deltagit i det som kallades ’fria vittnesbörd’. Då hade jag läst någon sång ur BVs sångbok eller ett bibelord. Men nu skulle jag predika varje kväll i tre veckors tid utom måndagarna då vi flyttade tältet till ny plats. Innan den sommaren var slut hade jag varit med om ytterligare sju tältveckor. Året därpå fick jag den ordinarie predikantkallelsen. Någon offentlig predikantvälsignelse praktiserades inte på den tiden.

HENRIK: Året efter gymnasiet gick jag på bibelskola i Hilleröd i Danmark.2 Där hade vi lektioner i predikolära med både teori och en del praktiska övningar. Från början kändes det nervöst och obekvämt, men det underlättade att få prova i en trygg miljö med god handledning och där alla var nybörjare. Ganska snart därefter fick jag en predikantkallelse från ELMs styrelse. Några år senare svarade jag ja på den och vid årsmötet i Stockholm samma år blev jag predikantvälsignad. Det var viktigt för mig att offentligt bli insatt i predikantuppgiften under handpåläggning och bön. Många missionsvänner förmedlade hälsningar och uppmuntran, det betydde mycket! Jag kände ytterligare utbildningsbehov i predikantuppgiften, vilket ledde till att jag under åren 2005–2006 läste teologi på Församlingsfakulteten i Göteborg.

Har det inneburit något för din egen personliga tro att du är predikant?

HENRIK: Ja, absolut. Att förbereda predikan ’tvingar mig’ att sätta mig vid Guds Ord oavsett om jag känner mig ’peppad’ eller ’opeppad’. Att formulera den kristna tron för andra innebär också att jag måste formulera den för mig själv.

HARALD: Det har varit välsignat att vara tvungen att fördjupa sig i bibelordet. Jag har upptäckt mera av mitt eget onda hjärta och fått stort behov av förlåtelse och upprättelse hos Jesus. Den erfarenheten är mycket nyttig när man skall predika för andra.

Man kan tänka sig att detta att vara predikant är något positivt och samtidigt en svår utmaning. Vad har predikantuppgiften inneburit för svårigheter?

HENRIK: En svårighet är att förhålla sig till människors förväntningar. När jag predikar på ’hemmaplan’ har jag en ganska klar bild av hur åhörarna önskar att en predikan ska vara. Den vetskapen kan både vara en hjälp och en fara. I bästa fall hjälper den mig att hålla en central och själavårdande ton, vilket jag önskar att alla mina predikningar ska ha. Men det kan bli en fara om jag blir mer inriktad på att uppfylla människors förväntningar än att säga det som Gud vill ha sagt. Då förtar det frimodighet att förkunna det som Gud har gett mig, även när det inte passar in i ’mallen’.

En annan svårighet handlar om hur jag ska prioritera predikouppgiften i relation till familjens behov och mitt civila arbete. Vi har fyra barn mellan ett och nio år och jag önskar vara en närvarande pappa. Hur mycket predikouppgifter kan jag ta på mig utan att familjen blir lidande? Ofta bokar man in predikotillfället ett halvår innan och det går inte att veta hur familjens behov ser ut när det är dags. Men min kära fru är ett gott stöd i denna utmaning och jag upplever att vi står tillsammans i predikantkallelsen. Barnen har också gett en ökad medvetenhet hos mig om att predika så att de förstår – vilket jag märkt att även vuxna uppskattat.

HARALD: Från 1986 till 2007 hade jag en halvtidstjänst i ELM-BV som predikant. Det innebar att jag var bortrest många dagar i månaden och att min fru Gunnel då fick hela ansvaret för hemmet och barnen. Men jag hörde inte någon gång att hon klagade utan var positiv för uppgiften som jag hade och stöttade mig i förbön.

Vad har det inneburit positivt?

HARALD: Först och främst att få stå i den tjänst som Gud vill att jag skall vara i och få förkunna ett underbart evangelium om Jesus. Sedan är det positivt rent socialt, jag har fått många verkligt kära vänner från norr till söder.

HENRIK: Det är ju ett fantastiskt uppdrag att få räcka evangelium till andra och underbart att Herren låter mig, med alla mina fel och brister, få stå i hans tjänst. Det är stort att få uppleva att man får dela ett budskap som på djupet hjälper en människa. Ibland kan man riktigt se hur tyngda ansiktsdrag liksom spricker upp under en predikan.

Hur är det inför en predikan – vad är den dominerande känslan?

HARALD: Inför predikan känner jag ofta en stor litenhet. Gud måste själv öppna både sitt ord och mitt hjärta. Då blir det glädje att få predika för mina medmänniskor. Predikoförberedelsen i studie och bön är mycket viktig.

HENRIK: Det brukar vara en blandning av nervositet, glädje och vånda. Det finns en ’utsida’ av uppgiften som man i någon mån kan träna på – att tala inför många människor, att uttrycka sig begripligt och så vidare, och det kan bli lättare med tiden. Men så finns det en ’insida’ av anfäktelse och bön som alltid är ganska tuff inför en predikan och som jag inte tror blir lättare med åren.

Hur är det med respons efter en predikan – är det svårt att hantera sådant? Och hur är det med diskussion om det som sagts – går du gärna in i den, eller har du svårt att göra det?

HENRIK: Det händer emellanåt att jag får respons och det är inte alltid så enkelt att hantera. Jag hörde en äldre predikant som sa att «man är som ett öppet sår efter en predikan». Det känner jag igen mig i! Jag ger något av mig själv och direkt efter predikan har jag ofta inte den distans som behövs för att kunna hantera respons på ett bra sätt. Då tänker jag mest på de gånger jag fått kritik. Jag har lyssnat, tackat, men inte sagt så mycket mer. Ibland har jag kunnat ta till mig av kritiken, ibland har jag känt mig missförstådd och sårad när personen gått. Jag tror att jag skulle ha lättare att ta till mig synpunkter om åhörare kontaktar mig lite senare och vi får talas vid ostört. Då får jag också chans att klara ut eventuella missförstånd och även ställa följdfrågor för att förstå. Det har varit ett gott stöd för mig att kunna tala med andra predikanter om synpunkter jag fått. Att få positiv respons är viktigt, även om det också kan innebära en frestelse till högmod. När man ger en predikant positiv respons kan det vara bra att säga om det var något särskilt som man var glad för. Det är ju fantastiskt när vi tillsammans kan glädjas och fördjupas i Gud ord.

HARALD: Ofta tackar man för predikan och önskar välkommen åter. Det händer också att det kommer lite mer försynt respons på predikan. Då är det roligt att få ge någon ytterligare kommentar till den text man läst. Det är också roligt då det runt kaffebordet kommer frågor eller spontana kommentarer som leder till fortsatta samtal.

ATT VARA PREDIKANT är inte bara att ha fått ett uppdrag från ELM eller den lokala föreningen. Att predika är ett stort uppdrag från Gud, en kallelse som våra predikanter tar på stort allvar. I den kallelsen behöver de våra förböner. Glöm inte nästa söndags predikant när du ber din aftonbön!

ANDERS GÖTH, Malmö

1. Bibeltrogna Vänners dåvarande missionssekreterare
2. LMH, Luthersk misjons højskole