Redaktören har å tidningens vägnar ställt ett antal frågor till en rad personer angående landsmötet i Linköping. Svaren avslöjar synnerligen varierande reaktioner.
Redaktören har å tidningens vägnar ställt ett antal frågor till en rad personer angående landsmötet i Linköping. Svaren avslöjar synnerligen varierande reaktioner. De får stå för var och en av de tillfrågade. Vi tackar dem som har svarat och låter först MBV:s förre ordförande, Claes Johansson, Bastuselet, Vindeln, komma till tals.
Fråga: Var det rätt eller fel att genom upprop i Till Liv vidarebefordra biskop Gärtners personliga inbjudan till landsmötet ?
Claes: det var fel att i Till Liv föra ut denna inbjudan till missionsvännerna, i all synnerhet som den ej var behandlad i BV:s styrelse. Det var trots allt en fråga av betydelse för hela BV:s identitet, och dessutom hade man det klara uttalande som visar att det inte var fråga om någon evangelisk- luthersk samling: ”Alla som vill hålla fast vid skrift och tradition utan att alls vilja lämna sin kyrka…” Ett illavarslande eko från Rom!
Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen nämns inte vare sig i Grunden och gränserna eller i Ett apostoliskt utformat kyrkoliv för Svenska kyrkan. Båda dokumenten var undertecknade ”För Svenska kyrkans fria synod Bertil E. Gärtner, preses, Maud Lundin Ohlson, ordförande”. Vidare meddelas att ytterligare exemplar kan beställas från Synodkansliet i Sigtuna. Var nu Gärtner inbjudare, så tycks innehållet i programmet och de grundläggande dokumenten vara en produktion från Svenska kyrkans fria synod.
En färgstark och ledande person inom synoden, Dag Sandahl, medverkade såsom huvudtalare vid söndagens gudstjänst. Trovärdigheten kommer något i kläm, då det gäller den privata inbjudan som omtalas i olika sammanhang. Gärtners ”privatim” naggas ytterligare i kanten, när synodens sekreterare Per Bodemar uttrycker sin belåtenhet och säger: ”Vi arbetar vidare för Svenska kyrkans förnyelse. Några beslut om nya kyrkobildningar har inte tagits, sedan helgens riksmöte i Linköping antagit deklarationen Grunden och gränserna.” En inte så liten framgång för SKFS. Enligt trovärdiga källor kunde man med sitt namn verifiera sin närvaro och sitt deltagande genom att skriva under ”Linköpingsdeklarationen”.
En fråga i frågan: Visste undertecknarna vad de signerade? Var det inte Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen deklarationen borde ha omfattat, eftersom lutherska bekännare var närvarande? Grund och gränser för den kristna tron har varit Bibeln, och för de lutherska väckelserörelserna i gången tid har den evangelisklutherska bekännelsen varit den enda grunden.
Fråga: Landsmötet blev inte bara en uppslutning kring de nämnda dokumenten utan också en kraftfull manifestation mot biskoparnas ”gnosticism” och majoritetens avfall från Bibel och bekännelse. Är det, enligt Din mening, i linje med MBV:s stadgar att i denna typ av gemensamma aktioner ”verka för Kristi rikes tillväxt och bekämpande av allt slags otro och förnekelse” eller ser Du det som exempel på ”obiblisk ekumenik”?
Claes: Guds rike på jorden står inte i fara att invecklas i krig; det ligger i krig, som varat i årtusenden. Men kämpas det särskilt mycket nu? Det förefaller vara särdeles lugnt just på vad man skulle kunna kalla det evangelisk-lutherska frontavsnittet. Landsmötet blev även en ”kraftfull manifestation” på detta.
De gamla, hett omstridda ställningarna menar man sig hålla. Verksamheten fortgår reglementsenligt. Någon fiende till Svenska kyrkan är man inte! Men är det så säkert? Vad ligger i begreppet ”kyrkofientlig”? Fiender är alla de som söker neutralisera den evangelisk-lutherska läran och bekännelsen. Att förpassa den till ”andlig kosmetik”, som man inte vågar stå för, tycks allt mer och mer tolereras. Nu kan man i stället för kamp sysselsätta sig med att överge sina av fäderna intagna ställningar och sträcka vapen tillsammans med andra allmänt lutherska sammanslutningar.
Den föreliggande risken är att de som fått kallelsen att vara väktare på Sions murar visar sig ha blivit fångvaktare vid älvarna i Babel, kanske på väg in under ”Il Papas” världsvida makt och myndighet.
Fråga: Inga mänskliga ansträngningar förmår åstadkomma någon sann reformation. Likväl är det vår plikt att be och arbeta för vårt folks återförande till Bibelns och bekännelsens grund. Under vilka villkor anser Du att MBV för detta ändamål kan samverka med andra bekännelsetrogna riktningar och rörelser inom Svenska kyrkan?
Claes: Det är nog ändå så, att utvecklingen på det andliga området i dag mer och mer visar sanningen i frågans aktuella påstående, att ingen människa förmår åstadkomma någon sann reformation. Det har alltsedan 1958 kallats samman till kyrklig samling, samarbetsråd av olika slag, konsistorier och protestmöten; uttalanden och trosdeklarationer har gjorts; kyrkodagar har hållits, där gammal-, hög- och lågkyrkliga organisationer försökt höja rösten för en Svenska kyrkans reformation. Man kan lugnt konstatera: man nöjde sig med att protestera och reste sen hem. I Linköping gick man ett steg längre: man blir kvar där man är. Deltagarna kunde resa hem, förmodligen en erfarenhet rikare. Nästa manifestation planeras och programmeras men lavinen rullar vidare, förvirringen bara ökar och någon efterlängtad reformation blir det inte. Herrens ord har fått komma på undantag, Jer. 7:1‒4.
Vår plikt var det! Jag sluter upp bakom Axel B. Svensson, när han säger: ”Den ekumeniska rörelsen förefaller mest ha varit ett omedvetet försök att låna olja av varandra. Och det var ledsamt nog ett misslyckat försök. Ledsamt, emedan många hoppades så mycket därav och därför ej handlade enligt det kloka rådet: ’Gå hellre till dem som säljer och köp åt er själva.’ Hjälpen måste visserligen både för den enskilde kristne och för samfundet komma utifrån, men den kommer aldrig genom något slags lån av likar. Nej, vägen till räddning är inte en väg till andra kristna, andra samfund, inte en väg till Stockholm /Linköping/, utan den är en väg till Frälsaren, en väg till Getsemane och Golgata, och den vägen måste vara individuell. Först sen den vandrats går det att med välsignelse och gott resultat gå till andra kristna, och vad kyrkorna och samfunden beträffar, så är de i stånd till fruktbärande samarbete blott i den mån som de liksom dryper av getsemanesvetten och har örat fyllt av den döende Frälsarens segrande rop: ’Det är fullkomnat’.”
Fortsätter man att betrakta de lutherska ”läroprovinserna” som ingenmansland, så är steget kort över Alperna ner mot Rom och Vatikanen, oavsett om det är dag och man går i sandaler eller natt och man går i tofflor. Man har ändå bidragit till att – kanske i god tro – förskingra det lutherska arvet.
Frågorna går vidare till Alve Svensson, komminister i Kristianstad:
Som bekännelsetrogen präst står Du i frontlinjen och möter otro och vantro. Hur upplevde Du landsmötet?
Alve: Varje kristen lever i en frontlinje mot avkristning och otro i samhälle och skola. Det speciella med att arbeta inom Svenska kyrkan är att man får uppleva hur etik och moral ständigt anpassas efter det sekulariserade samhällets normer. Kyrkan sviker sin Herre, och i stället för att undervisa utifrån Bibelns ord ägnar sig prästerna allt oftare åt att bortförklara och förneka.
I en sådan arbetssituation var det en stor glädje att möta så många bekännelsetrogna kyrkomedlemmar. Parallellen ligger nära till hands: ”Det finns ännu sju tusen som inte böjt knä för Baal.” Personligen tror jag att det finns åtskilliga tiotusentals människor i Sverige som av hela sitt hjärta är villiga att säga ja till dokumentet Grunden och gränserna. Mina farhågor att det skulle komma till konfrontation mellan vårt möte och Martin Linds ”motmöte” var helt obefogade. Hela mötet präglades av uppbyggelse och frid. Förkunnelsen var bibelenlig och trosstärkande, psalmsången mäktig. Vid ett av gruppsamtalen framhölls att vi inte bör betrakta dem som har en annan uppfattning i ämbetsfrågan som fiender. Vill vi vara evangeliserande och missionerande bör vi älska dem!
Fråga: Hur uppfattar Du begreppet ”apostolisk” så som det används i dokumenten?
Alve: Det talas om apostolisk tro, apostolisk lära och slutligen om ett apostolisk kyrkoliv. Vad apostlarna trodde och lärde kan vi se i Nya testamentet. Herren Jesus säger till de första apostlarna: ”Den som hör er, han hör mig.” Vi har i den apostoliska trosbekännelsen en sammanfattning av läran. Apostoliskt kyrkoliv ska byggas på apostlarnas och profeternas grundval, som Paulus skriver. De första kristna höll fast vid apostlarnas undervisning (Bibeln), brödragemenskapen (gudstjänsten), brödsbrytelsen (nattvarden) och bönerna.
I sjäva ordet apostolisk ligger också tanken på evangelisation, vittnesbörd och mission. Församlingarnas verksamhet ska bjuda in till den gudstjänstfirande gemenskapen.
Fråga: förväntningar och farhågor inför framtiden utifrån vad landsmötet gav?
Alve: Farhågor: jag tror inte att det kommer att bli bättre dag för dag i Svenska kyrkan, snarare tvärtom. Men desto större anledning att vara aktiva så länge vi kan och får. Ännu kan många nås av evangelium om Kristus också i den gamla folkkyrkan.
Förväntningar: Jag hoppas på en organiserad sammanhållning till uppmuntran och stöd för alla bekännelsetrogna i vårt avlånga land. Jag hoppas att det mycket snart skall finnas en lösning på problemet med de unga män som kunde blivit dugliga präster men vägrats prästvigning. Vidare hoppas jag att regeringsbeslutet om att bekännelsetrogna inte längre ska kunna bli kyrkoherdar ska visa sig vara olagligt. Kanske borde det prövas av EU-domstol.
Slutligen känner jag mig personligen uppbyggd och styrkt i tron och hoppas därför att med frimodighet kunna arbeta vidare i Jesu namn.
Lena A-Artman, utbildad förskollärare, prästfru och fyrabarnsmor från Örkelljunga, bidrar med följande synpunkter:
Fråga: Du har lagt ned mycket arbete för att på landsmötet presentera MBV och dess produkter. Hur upplevde Du resultatet?
Lena: Enbart positivt. Många intresserade människor såg vår utställning och våra produkter, gav sig tid att förse sig med material som erbjöds samt ställde frågor och informerade sig.
För min egen del var det en glädje att få arbeta med detta. Det var det dels på grund av alla villiga och idérika medarbetare, som verkligen gick in för att, i dessa sammanhang, göra MBV känt. Och dels på grund av det gensvar vi fick.
Något som värmde var då Niklas Adell, dekan i Linköpingsdekanatet, organisatör för hela mötet och den som gett mig i uppdrag att se till att MBV blev presenterat, kom in i ”vårt rum” på Birgittaskolan, tittade runt, nickade nöjt och sa :”Det är jättebra, det här. Det är precis så det ska vara.” (Ta åt er, alla ni som villigt ställde er till förfogande!)
Fråga: Upplevde du att vi mötte något motstånd?
Lena: Nej, jag märkte inget motstånd. Och ingen av de 35–40 medarbetarna har heller berättat om något motstånd.
Fråga: Vad anser du, utifrån Dina kontakter och erfarenheter av andra grupper i Svenska kyrkan, att MBV skulle kunna tillföra i en fortsatt kontakt mellan landsmötesdeltagare?
Lena: På platser där vi bott och verkat samt genom ordförandeuppdrag i dekanat både i Kronoberg och nu i Malmöhusdekanatet har jag kommit i kontakt med företrädare från framför allt högkyrkligheten och gammalkyrkligheten.
Då är det ett par saker som blivit tydligare för mig. Det är att det finns en glädje och stolthet över Bibeln och bibelordet i våra MBV-sammanhang som jag inte har mött så uttalat någon annanstans. Betoningen av förkunnelsen, liksom av allvaret, finns i andra rörelser. Likaså glädje, men kanske inte knuten till Ordet på samma sätt.
Det finns pärlor att plocka ur de andra rörelserna. Låt oss göra det och vara glada över allt det vi har gemensamt med dem. Och samtidigt tror jag vi får bli stärkta och glädjas över det rika rosenianska arv vi har och frimodigt dela med oss av det. Vi har något att tillföra och det är en stor och viktig uppgift att göra det.
Per och Nilla Henriksson, Vällingby, får representera de många yngre deltagarna i landsmötet. hur upplever dagens MBV-ungdom sin kyrkliga ställning?
Nilla: Som knepig, tror jag. Jag vet ju att att MBV, KUS etc. är inom kyrkan, men det blir konstigt när man på många håll har egna söndagsgudstjänster. Det ger dubbla budskap. Ännu mer undrande blir jag inför framtiden. Vilket håll ska vi gå åt?
Fråga: Har landsmötet bidragit till att klargöra frågan om kvinnan och prästämbetet?
Båda: Nej, egentligen inte. Kvinnoprästfrågan nämndes inte mycket, men det var väl inte heller syftet med mötet. Däremot har nog landsmötet medfört en ökad medvetenhet i frågan.
Fråga: Vad anser ni att kyrkan och MBV skulle kunna berika varandra med?
Per: Från kyrkan: en rikare liturgi och ett värdesättande av teologisk kunskap. Från MBV: lekmannaengagemanget och den enskilde kristnes ansvar för evangelisation och mission.
Fråga: Allmänna intryck – något ni särskilt fäste er vid?
Båda: Att vi lever i en kristen tradition, som vi kan vara glada, stolta och tacksamma för. Det rika spektret av andra bibeltroende traditioner och att så många kunde tänka sig att vara enade för en viktig sak, trots att det finns olikheter mellan oss.
Psalmsången i kyrkan – oerhört mäktig; man nästan tappade andan!