”Det liv som jag alltjämt lever i köttet, det lever jag i tro, nämligen i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Skulle rättfärdigheten komma genom lagen, ja, då dog Kristus till ingen nytta” (Gal. 2: 20‒21).
Bön: O allsmäktige, evige Gud, du som med mildhet ser på vår svaghet, ge oss kraft att tro på dina löften, så att vi kan leva i trygghet under din mäktiga hand. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Guds solidaritet med människan sträcker sig så långt att han blivit ett med henne ända till den bottenlösa utgivelsen av sig själv, som Ordet vittnar om: ”Honom har han för vår skull gjort till synd.” Jesus själv är inne på denna tanke, när han talar om att han skall upphöjas, precis som kopparormen upphöjdes i öknen av Mose. Varför just en kopparorm? Jo, om en av ormarna hade gripits och hängts upp för att dö, skulle den bara ha lidit vad den var värd att lida. Nej, någon måste hänga där, som i sig kunde samla och bära hela ormsläktets gift och ondska, så att var och en i lägret, som hade blivit ormbiten, kunde lyfta sin blick och se och veta, att där hängde alltsammans dödat och oskadliggjort. Den som ville kunde naturligtvis tvivlande fråga: Hur är detta möjligt? På det kunde det bara svaras: Vi har Guds ord på att det är så. Det gällde att göra som det hade blivit sagt, för att få det som var lovat.
Så är det också med Kristus och den rättfärdighet som kommit med honom. När mitt hjärta har svårt för att tro – och det har det ofta – är det gott att få lyfta blicken till korset, gärna ett krucifix, och säga till sin oroliga själ: Där hänger all denna förbannelse som river i mitt hjärta och förstör och förvrider mitt liv, allt det jag inte kan och inte orkar, alla fall och allt det jag skäms för, allt detta förtvivlade hänger där i Jesu gestalt inför mina ögon. Jesus bar det dit. Där spikades det fast vid förbannelsens trä, där han hänger som en förbannelse för min skull, gjord till min synd, för att jag skulle bli frälst i tron på honom. För han uppfyllde lagen för mig och därmed bröts syndens makt i mitt liv.
”Och syndens makt kommer av lagen.” Detta kan heller inte förklaras, men det kan tros till salighet. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”
Denna vår rättfärdiggörelse sker i himmelen. Den sker inte där vi så gärna ville ha den – i vårt eget hjärta. Och därför kan den bara tas emot i tro och inte med de hinkar vi gärna håller fram, våra känslor, vår upplevelse. Människan får komma på Ordet och veta, att hon har allt vad Ordet säger. Hon har ingenting annat att hålla i än löftet. Men vid det får hon klänga sig fast som en drunknande vid plankbiten. Det är det enda som står mellan henne och det eviga mörkret.
Så får vi då knäppa våra händer kring löftet och tacka, inte för vad vi känner och upplever, utan för vad vi får tro. Lovad vare du, Jesus Kristus!
Martin Svensson, predikant