En intervju gjord med familjen Ekström före avresan i november-96
En intervju gjord med familjen Ekström före avresan i november-96
Stefan är född i Nakuru. Han är uppvuxen i Matongo. – Vädret med ständig sommar, friheten, leken med syskonen, med Thomas, James, Agoma, Nyakieya… Vi spelade fotboll, jagade småkryp… Såg byggen komma till, som till exempel den stora vattentanken.
– Livet var mer öppet då, säger Stefan. Vi cyklade runt i bygden… Nu är det mer slutet, bakom staket. Det var när John-Erik Ekström var föreståndare för missionsstationen, och hustrun Brita var sjuksköterska. Det var en tid av församlingsbyggande, grundande av skolan, kliniken. När Stefan var tolv år återvände familjen till Sverige. Stefan gick på högstadiet och på byggteknisk utbildning.
– Jag är nog född till byggare, säger Stefan med en glimt i blicken. Jag skiljer på yrke och kall.
Kallelse – Yrke
Annemarie kommer från Säffle. Som 17-åring flyttade hon hemifrån för att påbörja utbildning som undersköterska. Hon arbetade i Värmland, i Lund och gick sjuksköterskeutbildning i Kristianstad.
– Tidigt upplevde jag en Guds kallelse att gå ut i missionens tjänst och satsade på yrke därefter, berättar Annemarie. I mitten på 80-talet utbildade sig Annemarie till barnmorska. BV:s styrelse hade kontakt med Annemarie om tjänst i missionen.
– Två veckor efter det att Stefan och jag börjat ha sällskap kom kallelsen från styrelsen, berättar Amie. – Jag var öppen för detta, och några från styrelsen hade även varit i kontakt med mig, säger Stefan. På bröllopet den 28 juni 1986, i Säffle, annonserade Brita den omvälvande nyheten, paret Ekström ska resa som missionärer till Kenya. Bröllopsresan gick till England, med två månaders språkstudier i Brighton. Tropikkurs i Uppsala och Bibelskola på Strandhem följde. Före utresan hann första barnet, David, födas.
Att bygga upp
December tycks vara den stora flyttens tid för familjen Ekström. Det var alltså i slutet av 1987 som Amie och Stefan med sin sex-månaders David tog Aeroflot och landade i Nairobi. Första julen på Ogango – för att i januari bosätta sig på Matongo och ha språkstudier där. I augusti -88 började arbetet på Ogango; att efterträda Nils-Evert Nyberg som stationsföreståndare. Där byggde Stefan bl. a. upp regnvattensystemet.
Snart började Stefan bedja om någon som kunde bli hans efterträdare. Han såg David Okinyi som en potentiell sådan. Efter Secondary School gick David snickarutbildning. Han blev evangelist. En bygdens son. Bön, vägledning, arbete, vishet, diplomati är nyckelord i Stefans tjänst. När det så var dags att stationskommittén skulle välja efterträdare bad Stefan dem definiera egenskaperna för en sådan. De samtalar, ber om Herrens ledning och väljer – David. Och visst är det David Okinyi som ännu är föreståndare på Ogango.
Att dra vidare
En tid att vara bosatt. En tid att bryta upp. ”Molnstoden som står, som lyfter…” – Om du, Herre, inte går med oss går vi inte…
Det har varit aktuellt många gånger hos familjen Ekström. I juli -92 flyttade familjen till Chesinende, en ny omgivning, ett nytt stamspråk, en miljö där kipsigiskultur skiljer sig från kisiikultur. En annan mentalitet.
Byggen tar vid. Kongoi Secondary School. Det stora elektrifieringsprojektet i samarbete med de kommunala och statliga myndigheterna. Församlingsbyggandet. Predikoplatser och församlingar bildas. Femton mil åt sydost och femton mil åt nordost. Det är stora geografiska områden med tidvis knaggliga vägar. Kyrkans Kerichodistrikt delas i Kericho, Chesinende och Nakuru. Ögonen öppnas för storstadsarbete.
Nakuru – storstadens vilkor
Nakuru-projektet kom upp hösten -93. Medlemmar från den lutherska kyrkan hade flyttat till Nakuru och redan -85–86 hade den första församlingen bildats.
– Molnstoden flyttades igen, säger Annemarie och Stefan. Och Herren gick med. Men det var svårt att bryta upp från Chesinende.
– Som föreståndare för stationen tog en medarbetare vid. Men sen -92 har Chesinende varit utan präst eller teolog och kursansvarig. Det är inte lätt att se det tomrummet.
I juni -95 var det dags för familjen Ekström att än en gång flytta bopålarna.
– Det blir sista gången vi flyttar i Kenya, var familjen Ekströms bestämda känsla. Under ett och ett halvt år har Stefan förhandlat med myndigheter och byggt klassrummen i Panganiskolan. Hemmet har så gott som dagligen varit ett gästhem för många resenärer.
– Det är första gången Bibeltrogna Vänner har haft missionärer i storstaden, poängterar Stefan. Det har varit positivt att stifta närmare bekantskap med stadens villkor, med de moderna nomaderna från ett tiotal stammar som söker sig arbete, som kommer hit för studier.
Hittills är skolan den enda plats man kan samlas på. Det är i landets lag förbjudet med sammankomster för fler än fem personer i hemmen.
– Därför är det så viktigt att ”Church- and Community Centre” kan byggas så snart som möjligt, säger Stefan.
Liksom Bibelns David fick överlämna tempelbygget åt sin son Salomo har Stefan nu fått överlämna byggnationen av kyrkan till sin medarbetare, byggnadsteknikern George Ousa. För ledningen av församlingen svarar pastor Nelson Opondo.
– Även här känns det väldigt roligt att lämna över till kenyaner, betonar Stefan. Men behovet av missionärer är ändå stort. I den brokiga befolkningen med stamkonflikter under ytan är en medlande part bra.
– Det arbete som Helena Sandberg påbörjade jämsides med skolundervisning för våra barn skulle kunna utvecklas. Fler kan gå in i den kristna trosundervisningen i skolan, i söndagsskolan, bland ungdomar. Behoven är så stora.
Familjeliv
Fem barn hos familjen Ekström. David föddes i Sverige. Jonathan i Kisumu. När det var dags för Cornelia att födas – då blev det halvvägs till Kisumu, förlossning i bilen efter barnmorskans instruktioner. Cornelia heter också Nyanchera (=född utefter vägen). Ett par dagar efteråt fick Cornelia en blodförgiftning. I sen kväll åkte de i ilfart till sjukhuset. Några dagar därefter följde dopet i samband med den skandinaviska gudstjänsten.
– Det var dramatiskt. Vi tackar Gud för att hon lever, säger Amie. När det var dags för Therese att födas gjordes förberedelse för förlossning i Nairobi. Men Therese överraskade med två veckors för tidig ankomst. En längre sjukdomsperiod med salmonella har Therese upplevt.
För Christoffer inställde familjen arbetet en månad i förväg, barnens lärare kom med och de vistades i Nairobi tills förlossningen sattes igång. Mera utsatt? Mera faror?
– Det har varit stormiga perioder, men Gud har hjälpt, säger Annemarie.
Barnens uppväxtmiljö – hur har den varit?
– Fritt och härligt. Sommar året runt. I alla fall i Chesinende, där barnen hade lekkamrater i sina egna åldrar och kunde ge sig ut i bygden, svarar Stefan och Amie. Men här i Nakuru har barnen inte haft lekkamrater. I stadsmiljön är det livet inom murarna som gäller. Deras kroppsspråk talar om att nu räcker det.
Vision för ELCK-Framtid
Ni har under en längre tid varit med i församlingsarbetet och i några av den evangelisk-lutherska kyrkans ledande organ. Vad tror ni om framtiden?
– Jag önskar en strukturell förändring, en decentralisering, säger Stefan. Nu är gräsrotsnivån, församlingar och distrikt beroende av att hålla sig på god fot med ledningen, annars beskärs fördelningen av resurserna som tillhör dem. Det borde i stället vara förtroendet underifrån som gör det möjligt för ledarna att agera.
– En större lekmannamedverkan, förvaltarskap och ledarskap är områden som behöver utvecklas, tycker Stefan och Annemarie.
Vad anser ni om Bibeltrogna Vänners satsning i framtiden?
– Vi behöver överväga var vi ska stå kvar men även våga gå vidare, fortsätter de. Vi behövs inte i det lokala engagemanget i väletablerade områden, men fortsättningsvis vid institutionerna, vid ledarutbildning, för litteratur. Ungdomarnas situation skulle behöva betonas mer. Det skulle behövas personer som med själ och hjärta kunde gå in i skolarbetet.
Det finns två områden som kyrkan behöver ställas i relation till.
– Det handlar om islams roll och ökande inflytande i landet. Det andra är inflytandet från sekulariseringen i Västerlandet, säger Ekströms.
– En bearbetning kring frågor om evangelisation och mission skulle behövas i ELCK internt. Vidare en medvetenhet om nådda och onådda folk och stammar ur ett större kristet perspektiv.
Ann-Mari Wiberg