Trådar & förebilder

I detta nummer avslutar Gustav Börjesson sin artikelserie om sambandet mellan GT och NT. ”Kristus talar i hela Gamla Testamentet”, skriver Hugo Odeberg. Studera själv och sök förebilder till Kristus. Sådana finns i alla Skrifterna.

Det tabernakel som folket förde med sig under ökenvandringen var uppfört och inrett efter den beskrivning Mose hade fått av Herren (2 Mos. 25‒31, 35‒40). Här mötte Herren folket och uppenbarade sin härlighet (3 Mos. 9:22 ff). Det tempel som sedan Salomo lät uppföra i Jerusalem hade samma mönster, med förgård, Det heliga och Det allraheligaste.

Till förgården hade hela folket tillträde. Här stod brännoffersaltaret, på vilket man offrade ett lamm både på morgonen och på eftermiddagen. Till Det heliga hade bara prästerna tillträde. Här var platsen för rökelsealtaret. Det var i detta rum Sackarias tjänstgjorde och frambar rökelsen, när ängeln kom till honom med uppenbarelsen om sonen Johannes (Luk. 1:8 ff).

Längst in i helgedomen låg Det allraheligaste. Här inne stod arken med lagtavlorna. Locket på arken kallades ”nådastolen”, på hebreiska ”kapporet”, ett ord som har med försoning att göra (2 Mos. 25:10‒22). I Nya testamentet nämns den bland annat i Rom. 3:25 och Hebr. 9:5. Nådastolen var den egentliga platsen för Guds uppenbarelse.

I detta rum fick endast en person gå in, översteprästen, och det blott på en viss dag varje år, försoningsdagen. Folket ute på förgården kunde inte ens se in i Det allraheligaste, eftersom ingången var dold av ett förhänge. Av judiska källor framgår att förhänget på Jesu tid bestod av två draperier som hängde med en halv meters mellanrum.

Allt detta är förebilder. Det gäller om templet i dess helhet. Jesus talar om sig själv och sin kropp som templet (Joh. 2:19 ff). Det är i honom Gud nu uppenbarar sig. Det är i honom vi kan se Fadern (Joh. 14:8 ff).

På ett särskilt sätt gäller det om Det allraheligaste. I gamla förbundet var vägen ännu inte öppen fram till Guds ansikte. Men när Jesus dog på korset rämnade förhänget i templet, med början uppifrån, så att folket kunde se in i Det allraheligaste! (Matt. 27:51.) Nu är vägen öppen för oss – genom Jesus. ”Så kan vi då frimodigt gå in i Det allraheligaste genom Jesu blod. Han har öppnat en ny väg till livet åt oss, in genom förlåten – det är genom sin jordiska kropp” (Hebr. 10:19 f).

ÖVERSTEPRÄSTEN OCH FÖRSONINGSDAGEN

Försoningsdagen – Jom Kippur – firades på tionde dagen i sjunde månaden (ungefär oktober för oss. 3 Mos. 16). Det var folkets stora faste-, bot- och böndag, då alla blev påminda om att de var och en behövde försoning. Huvudpersonen vid denna högtid var översteprästen. Redan sju dagar i förväg ledde några av Stora rådets medlemmar honom till en särskild kammare i templet, där han sedan vistades fram till högtidsdagen. Sista natten fick han inte lov att sova, inte ens för ett ögonblick.

Hans klädsel denna dag var annorlunda. Människorna var ju vana vid att översteprästen framträdde i en praktfull dräkt. Men på försoningsdagen var han klädd i enkelt linne – både skjorta, benkläder och huvudbindel. Det märktes att han måste stå där som en bland de andra. Också han var ju en syndare. Därför fick han först bekänna sina egna synder och föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus (16:6, 11, 14). Därefter förde han fram folkets syndoffersbock. Bocken slaktades. I vanliga fall när man offrade på brännoffersaltaret förbrändes alltsammans där. Men med dessa försoningsoffer gjorde man inte så – endast inälvorna förbrändes på altaret. Det övriga fördes ut utanför lägret (16:27), där det brändes upp som något orent. Men blodet från bocken bar översteprästen in i Det allraheligaste och stänkte på nådastolen för att så bringa försoning för folkets synder.

Översteprästen fick inte sova natten före försoningsdagen.
Jesus måste också vaka hela natten före sin död.

Därmed var det mesta gjort. Men inte allt. I början av dagen hade ju – för folkets räkning – två bockar förts fram inför översteprästen. Och man hade dragit lott om de två bockarna (16:8). Biskop Sven Danell har beskrivit hur detta gick till. Översteprästen tog plats framför en urna. På hans ena sida stod hans ställföreträdare, på den andra en annan högt uppsatt präst. Framför dem stod två bockar, lika stora. Urnan hade två öppningar, så att översteprästen kunde sticka in båda armarna och med vardera handen ta fram en bricka av trä. På den ena stod: För Herren, på den andra: för Asasel. När översteprästen drog upp händerna lämnade han ena brickan åt sin ställföreträdare och den andra åt prästen på sin vänstra sida. Om ställföreträdaren fick brickan ”För Herren”, sade han: Överstepräst, lyft upp din högra hand! Om det var den andra prästen som fick denna bricka, sade han: Överstepräst, lyft upp din vänstra hand!

Bocken som var ”för Herren” blev såsom vi redan har beskrivit framburen som syndoffer åt Herren.

Men när detta var gjort och försoningen var fullbordad ställdes den andra bocken fram, den som var bestäm ”åt Asasel”. Då lade översteprästen sina händer på bockens huvud och bekände över den alla folkets synder. Sedan drevs bocken ut, ut i öknen. Det står inte närmare i Moseboken vad meningen var med detta. Men ordet asasel rymmer betydelsen ”avlägsna” eller ”skaffa bort”. Bocken med synderna skulle bort, bort från lägret, ut från menigheten. På Jesu tid hade det blivit vanligt att man knuffade bocken, förbannade den och spottade på den och ropade: Ut, ut! Bocken fördes iväg ut mot Oljeberget, till en hög brant. Där kastade mannen som ledde djuret ut den över branten så att den slog ihjäl sig mot klipporna.

Allt detta som skedde på försoningsdagen pekar fram emot det som Jesus har gjort för att skaffa oss försoning och frälsning. Vi kan sätta upp det i några punkter.

• Det var översteprästen som den dagen gjorde alltsammans ensam. Så har också Jesus ensam skaffat oss försoning och frälsning.
• Översteprästen fick ej sova natten före försoningsdagen. Jesus måste också vaka hela natten före sin död.
• Såsom översteprästen lade av sig sin vackra dräkt och var enkelt klädd, så har Jesus i allt blivit lik oss, sina bröder (Hebr. 2:11, 17).
• Översteprästen måste först offra för sina egna synder. Men det behövde inte Jesus. Därför har han skaffat oss en fullkomlig försoning (Hebr. 7:26 f).
• Översteprästen bar in rökelse för Herren, före själva offret. Rökelsen symboliserar bönen. Jesus bad under natten före sitt lidande (Hebr. 5:7‒10).
• När översteprästen gick in i Det allraheligaste bar han fram blodet från offret. Jesus har utgjutit sitt blod till försoning för oss (Hebr. 9:11 f, 14).
• Kropparna av offren på försoningsdagen fördes ut utanför lägret såsom något orent. Jesus har dött utanför Jerusalem, utanför muren (Hebr. 13:11 f).
• Den andra bocken – för Asasel – drevs ut och blev dödad. Jesus har med sin död skaffat försoning för våra synder. Men hans död är också en död ”bort från synden en gång för alla”. Därför kan han nu genom sin Ande verka i oss att synden skaffas bort och dödas. Han har blivit både vår rättfärdighet och vår helgelse (Rom. 6:10 f, 1 Pet. 4:1 f, 1 Kor. 1:30).

Gustav Börjesson