Sedan många år är jag samlare av gamla grammofonskivor, s.k. ”stenkakor”. I somras hittade jag en gammal amerikansk skiva, inspelad 1926 i New York, med en svensk-amerikansk pastor vid namn Gustaf F. Johnson. Skivan hade titeln ”Kristuslös kristendom”. När jag lyssnade till den, slog det mig hur aktuell den faktiskt är ännu i dag. Jag vill därför låta pastor Johnson komma till tals ännu en gång, efter säkert mer än ett halvt sekels tystnad!
”Att vara religiös hör till god ton i vår tid. Kristendomen är en prydnad, som själva världen vill ståta med. Men det måste vara en kristendom utan Kristus. Den store gudsfienden, som förskapar sig till en ljusets ängel, har inget emot religion, vill gärna att människor kallar sig kristna, bara de inte tror på Guds Son.
Kain gjorde ett altare, fastän han var av den onde. Religiös ville han ändå vara. Han höll gudstjänst även han, men Skriften fördömer Kains väg och visar att den leder i fördärv. Vad är då Kains väg? Det är den hemmagjorda rättfärdigheten, som börjar med fikonlöven i Bibelns första bok och slutar med skökans scharlakan i den sista. Den står i motsats till gudsrättfärdigheten, som börjar med de gudagivna kläderna i Bibelns första bok, och fullkomnas med brudens glänsande linne.
Då människan blev varse sin nakenhet, trodde hon att den kunde skylas med det som hade växt på en mark som Gud hade förbannat. Så klädde hon sig i löv, och det dög till dess att Gud kom. Sedan kläddes människan i kläder av skinn gjorda av Gud. Och för att skinn skulle fås måste blod flyta. Det var den första skymten av Golgata – egenrättfärdighetens stötesten och satans förskräckelse.
När Abel genom tron bar fram sitt blodsoffer stod Kain vid ett altare, som väl var skönt, men där blod saknades. Där låg den skönaste frukt; gyllene säd, saftiga druvor och doftande blommor prydde offret. Det var en estetisk gudstjänst. Men åkermannens händer, en syndares egna händer, hade frambringat allt detta ur en mark, som var under förbannelse.
Nutidens kainskult övar gudstjänst, skön och tilltalande gudstjänst, men om syndens förbannelse säges ingenting. Det goda i människan skall odlas, världen skall kristnas utan syndaånger, utan sinnesändring, utan att födas ovanifrån. Att fostras till ordentlighet, det vill världen hellre vara med om än att dö från syndalivet och födas till nytt liv i Guds Son. I stället för Guds Andes kraft sättes hänförelse, och kunskap i stället för tro. Skolan blir viktigare än bönerummet, och världsvisheten tolkar Skriften som världen vill ha den tolkad.
En urblekt gudsbok, tolkad av det mänskliga förnuftet till en oomvänd kyrkopubliks belåtenhet, en predikan som roar men icke sårar, en kristendom som behagar världen och utplånar alla råmärken mellan liv och död, sådan är Kains väg, vår moderna kristendom utan Kristus. Den väcker ingen anstöt hos världen, den ställer inga svåra fordringar på den opånyttfödde, den är i harmoni med tidens smak, men den bär till dödens boningar.
Det är korset världen stöter sig på. Om det talade enbart om Guds kärlek, det kunde nog världen tåla, fast människan anser det i stort sett likmätigt att Gud älskar henne. Men korset visar även människans hat mot Gud. Det visar syndens förbannelse, och sådant vill världen inte veta av. Därför är korset en förargelse och en dårskap för denna världens visa.
Syndens dom, blodet, försoningen, frälsningen, pånyttfödelsen – sådant hatar världen. Reformrörelser däremot, sedlighet, rusdrycksförbud, samhällsförbättrande, kyrklig verksamhet i allmänhet – sådant faller världen i smaken. Vältaliga föredrag tål världen, men inte skarpa domspredikningar. Ett kors klätt i blommor kan tillåtas som prydnad, men ett kors som talar om syndens förbannelse, som skiljer de levande från de döda, är för filosofin en galenskap och för de religiösa en förargelse.
Ända sedan Gud skilde ljus och mörker åt, har han vidmakthållit gränsskillnaden mellan gott och ont, mellan heligt och oheligt. Det är korset som är det eviga råmärket mellan välsignelse och förbannelse, mellan liv och död, mellan världsmänniskor och gudsmänniskor.
Världen vill inte veta av något åtskiljande. Hedningarne ville beblanda sig med Israel. Kvinnan i liknelsen blandade surdegen i mjölet. Världen vill bli ett med Guds församling, och i denna gudlösa förening fungerar den moderna kristendomen som vigselförrättare. Men för att världen skall vinnas för kyrkan måste korset röjas ur vägen. Kristus säger världen sig vilja ha, men inte den korsfäste Kristus. Hedningen vill ha Kristi lära, så länge den inte konkurrerar med de hedniska religionernas etik. Alla olika bekännelser och religioner i vårt land enas villigt om en kristendom, ur vilken allt övernaturligt, allt som stöter den naturliga människans högmod, har tagits bort, d.v.s. en död kristendom. En Kristus-lös kristendom tar världen villigt emot. Enhetsropet som går genom vår tid – skönt och rätt som det vill synas – är till syvende och sist bara en strävan att förena värld och kyrka på en Kristus-lös kristendoms grund.
Vad blir väl slutet av detta? En bekännelse utan grund, en religion utan kors, en kristendom utan liv och en församling där Kristus är utestängd. Då kyrkan till slut enats med världen om att utesluta Kristus, då kommer han, den förkastade, den förnekade, den törnekrönte. Då kommer han tillbaka. Säll den som kände honom i hans förnekelses tid!”
Gustaf F. Johnson/Robert Johannesson