Människan – innerst inne god eller eller helt och hållet ond?
Vad lär Bibel och bekännelse om människans väsen?
Människan – innerst inne god eller eller helt och hållet ond?
Vad lär Bibel och bekännelse om människans väsen?
Så länge det har funnits tankar om skapelsen, människan och livet har bilden av människan skiftat från det mörkaste svarta till det renaste vita. Antingen har man beskrivit henne som usel och ond, eller också som ren och god, åtminstone ”innerst inne”.
VIT ELLER SVART?
Om vi här förbigår vad som läres i andra religioner, kan vi rikta hela uppmärksamheten på vad som läres och tros om människan bland de kristna. Det visar sig att det är mycket blandat i deras tankar och läror. Många kristna har helt enkelt följt de helt världsliga tänkarna i spåren, t.ex. sådana som har hävdat att alla människor av naturen är goda. Det onda, som trots allt finns, menar man har uppkommit genom dåligt inflytande från andra håll, t.ex. från samhället och det man kallar strukturerna.
Om vi skall peka på en helt motsatt uppfattning om människan, kan vi nämna denna: ”I en människa finns inte något gott, utan hon är alltigenom ond.” Eftersom påståenden av detta slag är mycket vanliga, även i allvarliga kristna sammanhang, finns det anledning att granska dem lite närmare.
Den nämnda utsagan är tillspetsad, men inte bara lite grand, utan den är kategorisk. Det framgår ju av orden ”inte något gott” och ”alltigenom ond”. Därtill är orden ”en människa” så allmänna att de måste betyda ”alla människor”.
Om påståendet är sant, får det vådliga följder på många områden. Inte en enda människa är undantagen från den totala ondskan i människovärlden. Ingen enda tidsperiod är heller undantagen från den totala ondskan, inte heller något mänskligt sätt att vara eller leva, t.ex. en kristen människas liv efter omvändelse och pånyttfödelse. Detta får i sin tur en allvarlig konsekvens: om alla människor alltid och överallt är och förblir onda, är det då möjligt att väcka förtroende för den kristna läran och frälsningsbudskapet? Om alla människor för alltid måste vara hopbuntade till att kallas ”alltigenom onda”, vem vill då kallas kristen?
På det personliga planet får utsagan om människors totala ondska märkliga konsekvenser. Ett exempel kan klargöra detta. En nyförlovad ung man, som vill tänka och tala kristet, blir tillfrågad om hurdan hans unga fästmö är till sin person och karaktär. Han måste då sanningsenligt svara: ”Det finns inte något gott hos henne, utan hon är alltigenom ond.”
Här kan jag nästan höra protesterna från några läsare: ”Du måste väl ändå förstå att orden ’alltigenom ond’ inte skall tolkas på det sättet!” Hur skall de tolkas då? När de offentligt och kategoriskt uttalas om alla människor behövs det ingen tolkning. Saken är ju klar, orden tydliga nog.
FÖRVILLANDE FÖRENKLINGAR
Här måste vi gå vidare. Det många kristna har velat säga med sina alltför kategoriska utsagor om människan är troligen två eller möjligen tre ting:
a) Människorna, som av Gud skapades goda, drabbades av syndafallet. De är sedan dess försvagade och onda på många sätt. I förhållandet till Gud tar sig det onda det uttrycket att de är avoga eller helt fientliga mot Gud.
b) Människorna kan inte med sin vilja, tanke eller strävan upphäva det onda eller av egen kraft eller förmåga vända åter till Gud.
c) Om ett sådant återvändande till Gud skall bli möjligt, måste det ske genom Guds nåd, på hans initiativ, genom hans kraft och hjälp.
Men om det nu är detta man har velat säga, varför har man då inte sagt det klart och tydligt utan i stället sagt något annat, därtill sådant som leder vilse i tankarna och förnekar stora kristna sanningar?
Varken Jesus eller hans apostlar har talat om troende kristna människor som alltigenom onda.
SANNINGAR OM MÄNNISKAN
Vilka är då dessa stora kristna sanningar, som så ofta blir skymda eller helt försvinner, medan man utlägger människornas totala ondska? Här endast några exempel.
a) Människan är skapad till Guds avbild. 1 1:27; Psalt. 8:4‒10. Syndafallet har förändrat och förstört mycket, men människan har ändå kvar ett märke från sitt paradisiska hem. Hon kan fortfarande ta emot kallelsen att stå upp och gå hem till sin Far. Luk. 15:18.
b) Människan har en ställning i skapelsen som ingen annan skapad varelse har. Detta gäller även efter fallet. Guds evige Son antog en ren mänsklig natur när han blev en av oss. Han kom ju inte i världen som en fallen människa, utan som en hel och ren. Han kom som den andre, men nye Adam, sådan som Adam var före fallet. Konkordieformeln säger att Kristus har återlöst och helgat den mänskliga naturen såsom sitt verk. (SKB, s. 501)
c) Även människor, som inte tror på Gud, kan utan att riktigt veta om det ära Gud genom oändligt sköna skapelser, t.ex. inom byggnadskonsten, sången, musiken, litteraturen och andra konstarter.
d) Genom århundradena har det funnits ett nästan oändligt antal människor, med eller utan kristen tro, som har givit världen oförglömliga vittnesbörd om kärlek till nästan och mänskligheten. Hur passar beskrivningen på dem, att de är ”alltigenom onda”?
e) Allra viktigast här är kanske tre andra punkter. Den första: Om människan, också en levande, tänkande, troende, bedjande och tjänande kristen, är alltigenom ond, vart tog då helgelsen vägen? ”Helgelse” betyder helig-görande. Detta är ett mål, inte ett redan uppnått stadium. Helgelsen yttrar sig på det sättet, att människan ”under daglig /omvändelse/ hos sin Frälsare söker och mottager ny syndaförlåtelse och förökad kraft”, så att hon ”förblir vid Herrens ord, vakar, beder och strider samt efter sin Frälsares anvisning brukar hans heliga nattvard”. (1878 års Katekesutveckling, st. 154‒155)
f) Den andra av de tre viktiga punkterna: Om himmelen är sådan, att ”trollkarlar och otuktiga och dråpare och avgudadyrkare och alla som älskar och gör lögn måste stanna därutanför” (Upp. 22:15), hur skall det då för oss om vi fortfarande är ”alltigenom onda”?
g) Och så den tredje viktiga punkten: Varken Jesus eller hans apostlar har talat om troende kristna människor som alltigenom onda. De har i stället talat om många goda ting och egenskaper hos dem. Joh. 1:47; Luk. 10:42; Fil. 2:20‒22.
Det finns således, trots allt, ett svar på frågan om vad som är att göra åt det onda i människan: Jesus är Vägen och Sanningen och Livet. ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn… genom vilket vi kan bli frälsta.” (Apg. 4:12) Men det är då nödvändigt att Han själv, vägen, sanningen, livet, därtill det onda och det goda som finns i oss människor, beskrivs och förkunnas så som Skriften gör. Det är att ”förkunna allt Guds rådslut” (Apg. 20:27) Därvidlag duger tillägg, förkortningar och förenklingar lika dåligt.
Josef Imberg