Den händelse vi brukar kalla inkarnationen har en central betydelse i kristen tro. Den är ett mysterium, större än vår tanke kan fatta. I denna artikel får vi hjälp till eftertanke inför inkarnationens olika aspekter och betydelser. Guds människoblivande utgör ämne för tillbedjan, lovsång och tacksamhet!
Den händelse vi brukar kalla inkarnationen har en central betydelse i kristen tro. Den är ett mysterium, större än vår tanke kan fatta. I denna artikel får vi hjälp till eftertanke inför inkarnationens olika aspekter och betydelser. Guds människoblivande utgör ämne för tillbedjan, lovsång och tacksamhet!
Vem är han? Frågan vibrerar genom hela Johannesevangeliet. Hans namn var på allas läppar. Men han var en gåta för sin samtid. Det fanns liksom ingen känd kategori att placera honom i. Att han var en människa, det kunde var och en konstatera. Men samtidigt var han något mer – men vad?
Evangelisten Johannes var en av dem som så småningom kom till klarhet. Han vill dela med sig av sin insikt och avlägger sitt vittnesbörd ”för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn” (Joh. 20:31). Jesus har betydelse inte bara för de människor han mötte under sitt jordeliv. Han kommer med bud om liv till alla människor i alla tider, från vår Far och Skapare.
ORDET BLEV KÖTT
Inkarnation är ett latinskt ord som betyder ”tillblivelse i köttet”. Med det ordet menar vi att Guds Son blir människa. Kardinalstället är Joh. 1:14: ”Ordet blev kött.” Denna oerhörda sats fångar upp hemligheten med Jesus Kristus. Ordet – Guds evige Son – kommer som en verklig människa till världen genom jungfru Maria.
EN HÄDELSE
Detta är det största som hänt i mänsklighetens historia. Inkarnationen innebär att Skaparen spränger gränsen, går in i sin skapelse och blir en människa med allt vad det innebär. Gud har öppnat en förbindelse mellan himmel och jord. Han har för alltid förbundit mänskligheten med sig själv i Jesus Kristus, gudamänniskan.
Detta skedde i det folk som har den starkast möjliga åtskillnad mellan Skapare och skapelse. Inkarnationen är en hädelse för judarna. Det är inte konstigt att det blev kris och att Jesus till slut blev avrättad. Inkarnationen omstöper och förvandlar allt. Gud blir väldigt närgången.
ETT MYSTERIUM
Kristna tänkare har funderat och försökt sätta ord på denna sanning, både för att på ett djupare sätt kunna tillägna sig den och för att försvara den mot förvanskning. Resultatet finns i de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna. I Jesus Kristus förenas gudomligt och mänskligt på ett oupplösligt sätt, så att de inte går att skilja åt. De blandas inte heller samman, gudomligt förblir gudomligt och mänskligt förblir mänskligt – utan att någondera förvandlas.
Vi kan inte fullt ut förstå och förklara detta mysterium. Det är större än vår tanke. Men vi kan ta emot det, lovsjunga det och böja oss i tillbedjan inför denna verklighet: I Jesu konkreta mänskliga gestalt bodde hela Guds fullhet.
”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14).
DET NYA TEMPLET
Under det gamla förbundets tid byggde Salomo ett stort och vackert tempel, ”för vår Gud är större än alla gudar”, 2 Krön. 2:5. Guds härlighet sänkte sig ned och tog sin boning i templet. Där kunde man sedan möta Gud, där talade han till sitt folk och uppenbarade sig för dem och där hörde han deras böner. Gud mötte alltså sitt folk på en konkret plats och inte i naturens obegränsade rum.
Det nya förbundet började med att Guds Son lämnade himlens rikedom och blev en enkel och fattig människa, ”och bodde bland oss” (egentligen står det ”slog upp sitt tält bland oss” – jfr tabernaklet, uppenbarelsetältet, som var templets föregångare). I Jesu jordiska kropp bodde hela Guds fullhet och härlighet. Jesus är nu mötesplatsen, i honom möter Gud oss, talar till oss och uppenbarar sin nåd och sanning. Han är det nya templet. Gud har kommit till oss på ett enkelt och anspråkslöst sätt. Han möter oss på vårt plan. Han kommer stilla och försynt och inte i sitt väldiga majestät. Han vill vinna vårt förtroende och vårt hjärta. Han vill ha vår kärlek. Själv älskar han sin skapelse och människan i synnerhet.
HAN STEG NED
I Jesus är Gud inte höjd över människolivets villkor. Han kom hit inte som åskådare eller turist.
Han levde människolivet från vaggan till graven. Han steg ned, blev beroende av andras omtanke och hjälp. Han vet vad smärta, strapatser och lidande är. Han har känt hunger och törst, men också tacksamhet över livets goda. Han har upplevt ensamhet, otrygghet och svek. Han har frestats att göra det lätta i stället för det rätta. Han har vredgats, gråtit och skrattat. Han har svettats på långa vandringar och känt tröttheten värka i kroppen. Han har mött döden och burits till en grav. Inget mänskligt är främmande för honom.
GUD MED OSS
Jesus är Immanuel, Gud med oss. I en människa hade synden och döden tagit makten. I en människa måste segern över dessa tyranner vinnas. Syndafallet skedde i historien och satte sina spår. Det kan bara ställas till rätta genom en händelse lika verklig som fallet. Oförstörd av synden stiger han in i världen, bevarar sin renhet under livslång kamp mot Frestaren, för att till slut oskyldig bli gjord till synd och dö i vårt ställe. Så långt sträckte sig hans solidaritet med oss. ”Ordet blev kött.” Kött har i Bibeln även innebörden den från Gud bortvända och fallna människonaturen.
”Gud var i Kristus” och gick i sin försonargärning in under synd och död i vårt ställe. Inkarnationen är förutsättningen för försoningen. Människa måste Kristus vara för det var människorna som skulle frälsas. Gud måste han vara för att mäkta med denna uppgift.
DET ÄR UNDERBART ATT VARA MÄNNISKA
Människoblivandet är ett fantastiskt erkännande av skapelsen som helhet och av människan. Det onda är en främmande makts ockupation och förstörelse av människan. Men människan är inte ond i sig själv, som Guds skapelse. Jesus var en verklig människa, men utan syndens förstörelse.
Han har återinvigt och helgat hela människan och hela människolivet åt Gud. Vi kan nu ta emot Gud. Kristus kan genom tron bo i våra hjärtan och vi kan bli uppfyllda av all Guds fullhet, Ef. 3. Paulus talar om kroppen som ett tempel åt Gud. ”Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp” 1 Kor. 6:19f. Här finns grunden för den kristna etiken, som innebär en kallelse att få göra allt i Jesu namn och till Guds ära.
FRÖET TILL DET NYA
När Kristus uppstod lämnade han inget kvar i graven. Allt tog han med sig – också hans kropp fick del i uppståndelselivet. En hel människa med kropp och själ har räddats över från den gamla skapelsen till den nya. Kristus är ”förstlingen”; det första viktiga steget är taget. I honom finns fröet till den nya tidsåldern. Den är inte enbart andlig, utan där finns kroppen med fast förhärligad och jorden fast med en ny kvalitet. Vi tror på ”kroppens uppståndelse” och väntar ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” 2 Petr. 3:13.
SKATTEN I LERKÄRL
I inkarnationens förlängning finns Kyrkan och sakramenten. Kyrkan är den kropp genom vilken Kristus i dag vandrar fram i världen. Paulus kallar ofta Kyrkan för Kristi kropp. Alla sanna kristna är lemmar, var och en med sin uppgift i kroppen. Tillsammans förvaltar och förmedlar Kristi kropp evangeliet om Jesus. Dopet och nattvarden består av synliga jordiska medel, som genom makten i Kristi ord blir bärare av osynliga himmelska välsignelser. Så kommer Kristus med sina gåvor till oss i dag ”i, med och under” dopets vatten och nattvardens bröd och vin. Han kommer dold och förklädd. Livets hemlighet är gömd i det enkla. Skatten finns i lerkärl.
Lars-Åke Nilsson
Nådens under här vi sett, av Guds Ande är det skett: Ordet, utav Fadern fött, har i tiden blivit kött.
Sv Psb 112:2