Arbete och vila

I Förra numret beskrev Anders Månsson arbete och vila med utgångspunkt
från Guds existens och väsen och människans uppgift i skapelsen. Vilka förändringar medförde syndafallet? Hur bör en kristen se på arbetet och
vilan? Det är dessa frågor som tas upp i denna avslutande del.

UTGÅNGSPUNKT TRE: MANNISKANS VILLKOR EFTER FALLET

Arbete
Som kristna är vi – utan särskild ansträngning – övertygade om att vi lever i en trasig värld. Något har hänt som har förstört både jorden och människan. Ingen kan längre säga: Se, allt är mycket gott. Vi lever i en fallen värld.

Syndafallet innebar ett mänskligt uppror mot Gud. Människan missade målet och lämnade sin sanna förankring, sin tillit till Gud. I stället för att älska och ära Gud, Skaparen, började människan älska och ära det skapade. Hon ville sätta sig på Guds plats och göra sig själv till gud. En medveten attitydförändring ägde rum hos människan. Hon valde att inte längre tro på och hålla sig till Gud. Det är alltså fråga om en bortvändhet, som tar sig uttryck i aktivt motstånd mot Gud.

Med syndafallet förändras därför också hela situationen då det gäller arbetet. I stället för välsignelse kommer förbannelse. Arbetet blir en ofrånkomlig börda, en mödosam strävan för livsuppehället. Jorden blir förbannad för människans skull, och allt arbete läggs under det som teologer brukar kalla ”svettlagen”. Arbetet blir besvärligt och tungt (1 Mos. 3:17‒19. Jfr. 5:29). Människorna drevs ut från Edens lustgård och vägen dit stängdes (1 Mos. 3:24).

Men det står att mannen drevs ut från lustgården för att bruka jorden. Det betyder att den ursprungliga regeln inte upphävts utan bekräftas och fortfarande gäller: bruka jorden, d.v.s. arbeta.

Ibland hör man människor tala om arbetet som en följd av syndafallet – men det är direkt felaktigt. Arbetet som Guds goda ordning var presenterat av Gud själv före fallet. Det som har hänt är att välsignelsen har vikit. Nu blir arbetet något som sker under kamp och under dom. Samma sak gäller kvinnans barnafödande, som är en direkt parallell. Den kamp som arbetet innebär finns beskriven på många ställen i Bibeln, särskilt i Predikaren, t. ex. 2:18: ”Jag blev led vid all den möda som jag gjort mig under solen.”

Författaren och prästen Christian Braw har i sin bok Nåden och Världen en intressant passage om kallelsetanken, där han beskriver syndafallets konsekvens för arbetet som frånvaro av Guds välsignelse. Välsignelsen har att göra med människans förhållande till Gud. Är förhållandet skadat drar sig välsignelsen undan.

Utsugning och hänsynslös exploatering av jorden och djuren har att göra med att man lever efter paroller som: Huvudsaken är att jag trivs med det jag gör. Jag gör bara det jag känner för. Detta sätt att resonera avslöjar bortvändheten från Gud. Guds tanke är att vårt arbete ska avspegla honom. Därför är arbetet inte främst avsett att tillfredsställa ett trivselbehov hos dig och mig. Arbetet är ju en gudagiven uppgift. Det handlar om att nå det mål Gud lagt framför oss.

I denna uppgift har tjänandet – d.v.s. arbetets frukt, avsedd för andra människor – en stor betydelse. Med Bibelns syn på arbetet växer sig förvaltarskapstanken stark. Först i detta perspektiv kan vinstintresse och produktivitetsintresse balanseras på ett rätt sätt. Då kan människans girighet neutraliseras. Då kan vi också med glädje själva njuta frukten av vårt arbete.

Vila
Liksom arbetet blev förbannat, och det inte längre gick att säga att allt var gott, drabbades även vilan. I stället för grundelementen av begrundan, eftertanke och tillbedjan av Gud, tillfälle att ge utrymme åt Guds ära, blev vilan en tröstlös jakt efter förströelse.

Men vila är inte detsamma som förströelse. Oerhört mycket av vår fritid, jag måste tyvärr tala för egen del, är en jakt efter förströelse. Många aktiviteter uppfattas som ett måste och så rycks man med i dansen. Vår vila har så lätt att degenerera till egoistisk övning och lättja. Gal. 5:19 ff: ”Köttets gärningar är lätta att känna igen… missunnsamhet, utsvävningar…”

Frihet från arbete gör att många känner ensamhet utan gräns. Inte ens goda pensionsvillkor ger människor glädje. Oron i kroppen utvecklas hos många till ångest så till den grad att man inte står ut med vilan. Psykofarmakaförskrivningen lär vara påtagligt större till pensionärer än till andra.

Insikten om att synden drabbat också vilan beskrivs av Predikaren: ”Inget som mina ögon begärde undanhöll jag dem… Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort… se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.” (Pred. 2:10‒11.) Profeten Amos (Kap. 6:4‒6) beskriver hur även finkulturella övningar som musik är oskyddade mot förfallet. ”Ve er… ni som ligger på era soffor av elfenben och har det makligt på era bäddar … ni som skrålar visor till harpans ljud och tänker ut musikinstrument som David.” Nu för tiden skulle han kanske sagt: Ve er, ni som söver era sinnen med MTV och Radio Stella dagarna igenom! Också vilan har blivit utan välsignelse. (Ett och annat guldkorn finns förstås i mediehavet, t.ex. sången ”Jag går och fiskar” med Gyllene Tider.)

UTGÅNGSPUNKT FYRA: UPPRÄTTELSEN I KRISTUS

Arbete
Genom tron på Jesus bjuds vi tillbaka till det ursprungliga livet med Gud. Lösningen på det stora problemet med att arbetet drabbats av förbannelse ligger i Kristi försoningsverk. När Jesus krossade djävulens makt genom sin död och uppståndelse, banades väg för ett nytt liv och ett nytt levnadssätt.

Förändringen gäller inte bara statusmässigt – alltså beträffande salighetsfrågan – i förhållande till Gud, utan också i förhållande till medmänniskorna. När vi genom tron på Jesus knyts närmare honom, blir vi allt friare i förhållande till det skapade. Ett liv i Kristi efterföljd leder oss in mot Guds skapelsetanke. Det finns en helgelsens väg.

Men innan jag går närmare in på förmaningarna vill jag gärna trycka på en sanning, som – kanske särskilt äldre – kristna brukar lyfta fram, nämligen hur Gud sörjer för sin mänsklighet, sin fallna mänsklighet. Guds försyn och hans allmänna nåd är verksam.

När Gud uttalar domen över Adam säger han samtidigt enligt 1 Mos. 3:18 : ”Men markens örter skall vara din föda.” Längre fram säger han (kap. 9:3): ”Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda.” Gud ville inte att människorna skulle svälta ihjäl. Detta måste ha sin förklaring i att Guds omsorg om oss människor inte upphörde efter syndafallet. I det här sammanhanget kan man också tänka på Kain och Abel. Kain, mördaren, som vem som helst fick dräpa, fick ett särskilt skydd av Gud, kainsmärket. Men Kains och andra mördares tid är begränsad. Jorden, som han skulle bruka, skulle inte mer ge sin gröda. Nådatiden har ett slut. En dag ska Herren komma tillbaka. Kanske kommer den dagen när jorden inte längre kan föda människorna.

Arbetet inrymt under Kristi upprättelse
Här finns tre ledstjärnor. Allt ärligt arbete har Guds gillande. Vi är förvaltare i förhållande till Gud och därför tjänare i förhållande till våra medmänniskor. Arbetet är ett kall

Allt ärligt arbete har Guds gillande. Bibeln rymmer många beskrivningar av gudstillvända människor och deras arbetsuppgifter. De flesta bibliska personerna är kända för att ha haft ett visst yrke. Kung Saul var bonde innan han blev kung (1 Sam. 11:5), kung David var fåraherde. Inför Gud var det viktiga uppgifter, både att sköta får och att vara kung i ett land. I 2 Mos. 31:1‒5 beskrivs hur Gud kallar en konstnär att arbeta. Han hette Besalel. Det är en underbar beskrivning. ”Och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd och med kunskap och med allt slags slöjdskicklighet…”. Herren utrustar t.o.m. med sin Ande. På andra ställen, t.ex. i Krönikeböckerna, står det om byggmästare. I Ps. 127:1 står det också om byggmästare, och det poängteras där att om inte Herren bygger huset, så bygger de förgäves. Det viktiga är att vara Herrens vän, för åt dem ger Herren t.o.m. medan de sover.

Framför allt har vi Jesu eget exempel. Jesus var snickarlärling.

Vid ett tillfälle för ett par år sedan blev mina pojkar tillfrågade vad de ”skulle bli när de blev stora”. Jag stod i bakgrunden och hoppades att de skulle ha sin far som förebild men så blev det inte. Utan att tveka sa den som förde talan att de ville bli som vår granne, snickaren och mångsysslaren Calle Jarbo, eller som Jesus. Min fåfänga sjönk ihop som en sönderstucken cykelslang, medan barnen förklarade att det var meningslöst att sitta framför datorn och prata i telefon hela tiden. Men att kunna snickra som Jesus eller bygga ett garage eller laga en plog – det var något det. Händelsen blev tänkvärd för mig, inte som en anledning att förakta skrivbordsarbete, men det finns skäl att fundera över de förebilder vi ger våra barn. Barn behöver förebilder också i arbete och vila. Jag gläds därför mycket över att få leva på en plats med en kristen granne som kan bygga garage på vardagarna och vila på söndagen.

Jesus gav alltså helgelse åt vanligt, hederligt arbete genom att använda många år av sitt liv som timmerman. Att Jesus inte alls såg ner på vanligt arbete visar han också genom att i sina liknelser ofta ta med vanliga arbetare.

Bibelns attityd till arbete innebär i sin förlängning att vi absolut inte har rätt att se ner på obetalt arbete, t.ex. i hemmet. Allt är värdefullt i Guds ögon. Moderns eller faderns barnuppfostran eller fiskarens eller dataoperatörens uppgifter värderas lika högt som prästens eller läkarens.

Aposteln Paulus framhåller med skärpa varje kristens plikt att arbeta, 2 Tess. 3:6‒12. Arbetet är en direkt motsats till stöld, Ef. 4:28, och arbetets natur har en direkt linje knuten till det stora värdet i att visa medmänniskorna omsorg (Apg. 20:34‒35).

Varje hederligt arbete är en tjänst åt Gud. Inte så att han behöver vårt arbete eller våra goda gärningar som något slags betalning för att han frälst oss och välsignar oss. Nej, frälsningen är gratis, men våra grannar, klasskamrater eller arbetskamrater, de arbetslösa, de behöver våra händers verk.

Ärlighet i arbetet är självklart för livets Herre. Se t.ex. Ords. 11:1, 20:10. ”Falsk våg är en styggelse för Herren, men full vikt behagar honom väl.”

En speciell form av förvaltarskap nämns i Luk. 16:9: ”Jag säger er: Använd den oredlige mammon till att skaffa er vänner, så att de tar emot er i de eviga boningarna, när det är slut med mammon.” Det är en underlig vers, men poängen är att det sätt vi hanterar våra intjänade pengar på kan bli ett vittnesbörd om vår tro ända därhän att det väcker tro på Jesus. Säger grannarna om dig att den enda bok du läser med stort intresse är bankboken? Eller är det så, att när du står i din butik säger de andra: Där är han som Gud försörjer.

Kallelsetanken, att veta att Gud har gett uppdraget, är en viktig sak att minnas, när vi tänker på arbetslivet i Kristi efterföljd. För varje kristen finns etisk vägledning som kan appliceras på arbetet. Det handlar om självständighet och integritet, 1 Joh. 4:1 (pröva andarna), 1 Tess. 5:21 (granska allt behåll det goda), Fil. 1:9‒10 (växa i kärlek) och kanske särskilt Kol. 1:9‒10 – vandra värdigt vår Herre. Allt detta i visshet om att Herren en dag ska döma dig och mig.

Å andra sidan behöver man inte förandliga allt. Luther sade: Jag behöver inte Anden för att skilja på en häst och en sugga eller ko, och att jag skall tillverka ett ölfat på ett annat sätt än ett vinfat säger förnuftet.” Fredrik Wislöff har sagt följande: ”Att en man är en varmhjärtad kristen är ingen garanti för att han inte gör stora dumheter om han blir riksdagsman.” Poängen jag vill åt är denna: att yrkesskicklighet kommer i främsta rummet för den som lever i och under Kristi upprättelse. Slöhet och egenkärlek skall inte gömmas bakom fromma ord.

Vilan

På motsvarande sätt bjuds vi, när det gäller vilan, att på nytt söka Guds goda ordning i skapelsen. Genom Jesus utropas friden, Matt. 6:25 ff: ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall kläda er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på fåglarna under himmelen!” ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro” Matt. 11:28. Kristus själv erbjuder den sanna vilan för både kropp och själ.

Vilan har sin grund i ett nytt fridsförhållande till Gud, där all oro och all självfrälsningssträvan har försvunnit. Guds frid är något vida mer än inre harmoni. Gud har genom Jesus upprättat helheten och givit hälsa, eftersom vi nu är i ett rätt förhållande till vår himmelske Far. Allt på grund av Kristi ställföreträdande försoningsgärning.

Nu blir det både rätt och naturligt att använda vilodagen på rätt sätt. Det blir en dag med möjlighet till gudstjänst och tillbedjan men också en dag för fest, glädje och lek. Dagen blir avskild för en Herrens vila. Att njuta livets goda är inte i sig orätt – när det sker så att Gud får äran. Att bjuda till fest är inte alls fel – när Jesus är den främsta gästen på festen. Tänk bara på bröllopet i Kana! Den som har svårt att finna bra skäl att hålla fest kan läsa 3 Mos. 23, där det räknas upp ett antal goda skäl att hålla fest. Läs under rubriken ”Herrens högtider”.

Återigen är Jesus det stora exemplet på ett liv där vilan och fritiden får rätt perspektiv. Fariséerna anklagade honom, men han gick med glädje in och höll fest med många, t.ex. Sackeus (Luk. 7:34).

Vilodagen är en gåva, och vi ska enligt budet tänka på vilodagen, så att vi helgar den (2 Mos. 20:8). I klartext betyder det att allt onödigt arbete sätts åt sidan för att ge tillfälle till gudstjänst, rekreation och vila. Det handlar inte om ett ängsligt vakande över att andra kristna inte gör för mycket på vilodagen. Nej, vilodagen är en härlig gåva, också avsedd för fest och gemenskap både vid nattvardsbordet och köksbordet. Så blir det som det står i Ps. 23: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.”

En ytterligare dimension av vardagens vila är att påminna om den eviga vilan. I Upp. 14:13 berättas om de heliga som hållit fast vid Guds bud och tron på Jesus hur ”de skall få vila sig från all sin möda, ty deras gärningar följer dem”. Att ta emot upprättelsen i Kristus är att öva sig inför den eviga vilan.

Anders Månsson