Herre, lär oss att be… Det var på denna lärjungarnas begäran som Jesus lärde dem bönen ”Fader vår” (Luk. 11:1– 4). De hade en gång varit tillsammans med Jesus på en plats, när han bad, och genom närvaron av bönens Ande märkt att det finns en utomordentlig kraft och nytta i bönen till Gud.
Att lära sig något kräver arbete och uthållighet. Fråga barnet som lär sig läsa eller spela piano! Det finns läseböcker, instrument, noter och lärare; allt finns till hands men man måste använda det. Det finns föda för alla fåglar men de måste använda sina vingar för att söka upp den.
Vi har de bästa tänkbara lärare för bön: Vår Fader, Sonen och Frälsaren Jesus Kristus och den Helige Ande. De både hör och förmår. Därför ska vi anlita dem.
VARFÖR SKA VI BE?
Vi ska be eftersom det egentligen bara är en enda sak vi med absolut säkerhet vet: Vi ska på ett eller annat sätt lämna detta livet och gå in i den eviga världen. Det står helt klart i Bibeln, som är Guds ord.
Vi behöver inte bli så gamla förrän vi märker hur förunderligt föränderligt livet är. För de flesta människor blir nog inte tillvaron här sådan som de en gång tänkt. ”Jag vet det, Herre: människans väg beror ej av henne”, ber profeten Jeremia, ”det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg. Så tukta mig, Herre, dock med måtta, inte i din vrede, för att du ej må göra mig till intet.”
”Du vaktar på alla mina vägar”, står det i Job 13:27, ”och märker ut stegen för mina fötter.” Sådan är Gud. Så exakt känner han varje människa.
Hur beskrivs då vi? Jo, i följande vers beskriver Job sig som ”en som täres bort likt murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal”. Vore det inte klokt av oss att under sådana omständigheter ”arbeta med fruktan och bävan” på vår frälsning – och detta under flitig bön? Det lönar sig, för ”Gud verkar i er både vilja och gärning”.
Ingen tar skada av normalt, rejält arbete. Många går under av att slå dank. Så också i bönelivet. ”Herre, lär oss att be!”
INFÖR NÅDENS TRON
Bön är en form av gudstjänst, ett naturligt behov för en kristen i det dagliga livet. Därför bör vi avsätta tid för daglig bön. Jag kan tänka mig att det väcker sorg hos Gud, när han inte hör av oss.
Att dagligen komma inför Gud – till nådens tron – i tillit och tillbedjan är ett gott arbete. Det ger kraft och mod att få vara tillsammans, bara min himmelske Fader och jag. Han gör det omöjliga möjligt. Att vi får ha det så är Jesu förtjänst. Det är tack vare honom vi får säga: ”Käre Fader!”
Bönen är en skön gudstjänst att dagligen utöva och övas i. Det finns alltid något gott för oss att få varje dag, precis som för fågeln, som flyger iväg och finner sitt livsbehov. Sitter den stilla och oföretagsam, har den snart ingen lust att sjunga och inte någon kraft heller.
Den dagliga bönens öppenhjärtiga samtal med Gud bör vi utnyttja, kanske inte minst när dagar och år förflyter utan särskilda svårigheter. Det finns sådana skeden i livet, och det går lätt att glömma bönestunden, när jag klarar det dagliga livet förhållandevis bra. Men liksom det är Gud allena som får strået att grönska och hållas levande, så är det också bara vid nådens källor som den sköna Guds plantering i hjärtat hålls vid liv. Tystnar bönen utbreder sig så sakta öknens döda land där.
ENSAM MED GUD
Jesus drog sig undan i ensamhet för att be till sin Fader. Det var ett behov hos honom. ”Tidigt på morgonen, medan det var mörkt, steg Jesus upp och gick till en enslig plats och bad där” Mark. 1:35. Så gjorde han också i Getsemane.
Detsamma behöver Gud få oss att göra. Profeten Hosea hade erfarenhet av detta. Folket – liknat vid en trolös hustru – hade glömt Herren, och Herren sade: ”Därför skall jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta (tala ljuvligt till henne)” Hos. 2:14. Det kan vara gudomliga locktoner som når det glömska barnet, när det kommer prövningar och vidrigheter i livet. Herren vill tala ljuvligt med dig i ensamheten, i övergivenhetens dunkel.
Vi kan få stå ensamma i bönekampen, du och jag, precis som Jakob vid Betel (1 Mos. 28). Det var en kamp för Jakob, ett arbete. Så blir det för oss också någon gång. Det kan vara en motgång som raserar hela livet, en svår, oersättlig förlust av någon närstående, en sjukdom, som gör mig handikappad för mina återstående dagar. Men efter dagar och år kan det komma en stund, då du får säga med Jakob: ”Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.”
Det händer också att Herren för oss in i andligt mörker. Den stora, enda, brännande frågan blir då: Får jag vara ett Guds barn? Allt annat omkring oss bleknar bort. Då blir det åkallan, rop utur djupen. ”Lyssna till mitt rop, jag är i stort elände” Ps. 142:7.
Psaltaren är en bra bönbok. Det är en god ordning i den dagliga bönegudstjänsten att läsa och be en psalm i Psaltaren. ”Jag väntade ivrigt på Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop” Ps. 40:2.
GUD HÖR BÖN!
”Det var jag som vårdade dig i öknen, i den brännande torkans land” Hos. 13:5. Gud är en levande Gud, som hör bön. ”Då skall Herren svara, när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: Se här är jag” Jes. 58:9. Därför finns det alla skäl att upplyfta ögonen och hjärtat till Gud. Det går an att träda fram inför Herren, åkalla, ropa, bönfalla och söka Herrens ansikte. Han har gett stora löften, som vi får åberopa. ”Tänk på ordet till din tjänare, ty du har givit mig hopp” Ps. 119:49. Gud är trofast, rättfärdig och barmhärtig. Att vi äger dessa ofantliga tillgångar i daglig bön är Kristi förtjänst.
JESUS BER FÖR OSS
”Du har vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar” Jes. 43:24. Detta ser vi tydligt vid Jesu bön i Getsemane. Vilken kamp, vilket bönearbete! Skulle vi inte vid åsynen av detta Frälsarens bönearbete låta oss uppmuntras till att i ivrig bön till all nåds Gud kämpa trons goda kamp och söka vinna det eviga livet? ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona” Upp. 2:10. Vilan blir skön efter ett gott dagsverke.
Men ännu är dagen vår; vi är i världen. Jesus ber till sin Fader för oss, att Fadern ska bevara oss för det onda. Tack, Herre Jesus Kristus, för din kärlek! Bevara oss till evigt liv!
Låt oss ihärdigt bedja, arbeta i bön för varandra, för Guds rike, för våra medmänniskor, enskilt, i kammaren, i öknen såväl som gemensamt och tacka för överflödande godhet och nåd!
Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” Joh. 11:25.
Fride Månsson, predikant, Ängelholm