Arbete och vila

Utgör arbete och vila ett motsatspar eller kompletterar de varandra? Vad bestämmer vår uppfattning om arbetet och vilan – tidsandan, fackföreningsideologi eller personliga preferenser?
I denna och en följande artikel definieras arbete och vila utifrån bibliska utgångspunkter.

UTGÅNGSPUNKT ETT: GUDS EXISTENS OCH VÄSEN

Arbete

Enligt kristen tro finns ingenting i den här världen till av sig själv. Gud är både Skaparen och Herre över det skapade. Eftersom Gud är trofast och konsekvent, ligger allt han gör i linje med hans goda väsen. Gud kan dessutom inte vara i strid med sitt ord. För att förstå världen och vårt liv i den behöver vi därför lära känna dess Skapare. Verkligheten kan endast förstås utifrån sitt ursprung i Gud.

Ur intet har Gud skapat hela universum och han fortsätter att uppehålla sin skapelse. Gud är en arbetande Gud, som gör att det som inte fanns tidigare får existens. Rom. 4:17 berättar för oss hur ”Gud kallar på det som icke är, som vore det till”. Gud är verksam. Han tillför ständigt, och gör mer. Det finns i det här sammanhanget inte något statiskt över honom – han är en levande Gud.

Detta att skapelsen i en mening är kontinuerlig, inryms i begreppet uppehålla. Gud uppehåller sin skapelse. Ett slags arbete både i dåtid och nutid kan man se t. ex. i Ps. 104:10: ”Du lät källor flyta fram… Du vattnar bergen från dina salar.”

Ett mycket framträdande drag hos Gud är hans utgivande, hans generositet. I skapelsen har han gett och ger ständigt på nytt vidare av liv och skönhet. Han är en aldrig sinande källa av godhet. Det mest uppenbara beviset på hans generositet är förstås frälsningens stora gåva. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son.” Att skapa, göra mer och tillföra något, att äga (i förhållande till medmänniskor) och förvalta (i förhållande till Gud), och att frikostigt ge vidare måste kunna bli riktmärken för oss, eftersom allt detta gäller Gud själv.

Vila

Bibeln talar också om vila i förbindelse med Gud själv. 2 Mos. 2:2: ”Och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.” Gud vilade från skapelsearbetet. Han upphörde helt enkelt att arbeta – inte så att han lade sig ner efter ansträngningen, för Gud behöver inte vila på grund av trötthet. I Jes. 40:28 står det att ”han blir ej trött och mattas inte”. Han upphörde helt enkelt, och så såg han att det han hade skapat var gott. Han betraktade och begrundade. Jag kan inte riktigt förstå varför Gud gjorde en paus, betraktade och begrundade, när han inte egentligen behövde göra det, men jag är ju en begränsad människa. Det står emellertid i 1 Mos. 2:2: ”Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort. Och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.” Det fanns alltså ett direkt samband mellan själva färdigställandet av skapelsen och vilan. Lärdomen bör vara: Arbete blir färdigt genom vila. Även på skapelseplanet ligger sålunda en kallelse till oss att vila, betrakta och begrunda vårt arbete.

I samma andetag bör sägas att i skapelseordningen finns på detta sätt inbyggt ett utrymme att tillbe Skaparen. Vi får en ordning som ger oss möjlighet att ge Gud äran för det arbete som är utfört. Gud ger oss i sitt väsen en förebild som skänker frihet, utrymme och rytm.

Detta att ställa sig på ”lite avstånd” från resultatet av sitt arbete är inte så lätt i ett IT-samhälle, där blixtsnabb informationsöverföring dyrkas med religiös övertygelse.

Det finns numera få kyrkor och bönhus där man har skördeauktion. Som barn upplevde jag åtskilliga skördeauktioner, då jag fick bära påsar med jordärtskockor från tant Agnes, morötter, potatis, purjolök, äpplen från Böckers fruktträd, inlagda päron och björnbärssylt från Farhult. Under andakten som föregick auktionen fylldes liksom ögonen med allt det goda som Gud gett oss från jorden. Det var otänkbart att sitta där utan att tacka Gud både för gåvorna och för att arbetet med skörden nu var slutfört och senhöstens vilsamhet väntade.

Något av samma upplevelse av begrundan och ”lite avstånd” till arbetet fick man ofta när det var fest hos någon lantbrukare. Efter maten gick många ut i stallen och betraktade de blanka ryggarna på svinen. De bönder som helt tog åt sig äran för friska djur fanns inte. Liv och växt kunde snabbt växla till sjukdom och missväxt.

Vår tids människor behöver påminnas om att arbete fullbordas med eftertanke och vila.

 

UTGÅNGSPUNKT TVÅ: MÄNNISKANS UPPGIFT I SKAPELSEN

Arbete

Från ett bibliskt perspektiv är människan inte en obestämd evig materia, som utvecklats av egen inneboende kraft från något slags djurliv vidare upp till högtstående samhällsvarelse. Hon är skapad till Guds avbild, till att återspegla hans väsen och vilja. Därför kan något av det som kan sägas om Gud också sägas om människan.

Självklart kan människor inte skapa ur intet som Gud. Men vi är kallade att arbeta med, utveckla och kultivera allt det goda Gud lagt ned i sin skapelse. Arbetet är helt enkelt förordnat av Gud från början. 1 Mos. 2:15: ”Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.” Ordet bruka i versen kan också översättas arbeta eller tjäna.

Arbetet var från början en viktig del av tillvaron. Det stämmer till eftertanke att ordet paradis inte används i 1 Mos. 2. Det står lustgård i stället. Paradis för tankarna till chokladaskar, sysslolöshet, lättja och njutning. Lustgården däremot är en arbetsplats, visserligen en lustfylld plats, men likväl med arbete som det primära. I lustgårdens arbete fanns balans – ett arbete insatt av Gud för vår skull. Människan intar en särställning i skapelsen. Hon är Guds fria och glada medarbetare. Ps. 8:7 ff: ”Du satte honom till herre över dina händers verk. Allt lade du under hans fötter…”

En betydande del av arbetets mening kommer ur detta att Gud har gett det som en uppgift (en kallelse, ett kall) åt oss. Ytterligare mening visar sig arbetet ha, när vi tänker på att vi är Guds avbild och arbetar liksom han. Gud arbetade inte för att han måste utan för att han ville det. Upp. 4:11: ”Du har skapat allt som är. Genom din vilja finns det till.”

När arbetet beskrivs i Bibeln verkar det närmast som en naturlag, en ordning, ungefär som att solen går ner på kvällen och månen blir synlig. Se t. ex. Ps. 104:19‒23: ”Du gjorde månen till att bestämma tiderna, solen vet stunden då den skall gå ned. Du sänder mörker och det blir natt. Då kommer alla skogens djur i rörelse, … Solen går upp – då drar de sig tillbaka och lägger sig ned i sina kulor. Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.”

Till skapelseuppgiften hör alltså former. Formerna, Guds uppdrag, ger mening åt arbetet, kraft och den fullständiga vissheten att allt som sker behöver hans uppehållande omsorg. Vi har fått ett uppdrag under ansvar.

Vila

Som tidigare nämnts förordnade Gud om vilan redan vid skapelsen. Josef Imberg skriver i sin bok Den goda vägen: ”… det ligger sålunda i själva arbetets natur, att det som sitt komplement kräver vila.”

För människans del handlar det också om rekreation, ett återskapande av de krafter som behövs för att kunna fortsätta arbeta. Här finns en skapelsegiven balans att söka. Gud sörjer för detta utrymme genom sitt bud i 2 Mos. 16:23: ”Detta är efter Herrens ord. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat.” Själva sabbatsbudet står uttryckligen i 2 Mos. 20:9‒11: ”Sex dagar skall du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra någon syssla…”

Andra ställen i Gamla testamentet talar om årligen återkommande fester, som innebar dagar fria från arbete. Exempel finns från tillfället när Israels barn hade intagit det förlovade landet. I Nya testamentet ligger Hebréerbrevets författare väl i samklang med Gamla testamentets undervisning. Se t. ex. 4:9‒11: ”Alltså står en sabbatsvila åter för Guds folk. Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, liksom Gud från sina. Låt oss alltså sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen följer deras exempel och kommer på fall i sin olydnad.” Självfallet syftar detta på den himmelska gemenskapen, men det är också en inbjudan att se människans roll och uppgift i skapelsen.

Jesus själv levde efter detta livsmönster (Luk. 6:12, 9:28). Efter arbetet med att undervisa gick han ofta avsides och bad, till någon enslig plats, där han och lärjungarna kunde vara i fred. Jesus menade aldrig att vi skulle ägna oss åt ändlöst evangeliserande. Vilan har sin skapelsegivna plats.

Anders Månsson