Glömmer vi bort vår lidande medmänniska?

Församlingen hade, strategiskt nog, hyrt in sig i en lokal mitt i ett av de värsta områdena i stan, där prostitution och droghandel florerade. Vågar vi komma så nära inpå det sociala bottenskiktet?

Hur ställer vi oss som kristna till våra lidande medmänniskor? Om vi bara stannar upp och ser oss omkring, upptäcker vi att det finns oerhört mycket lidande, både ute i världen och i välfärdens Sverige, nära inpå oss.

Det har slagit mig hur lite vi som kristna egentligen bryr oss om våra lidande medmänniskor. Jesus har ju sagt att vi ska vandra i hans fotspår och handla som han gjorde. Hur bemötte Jesus sina medmänniskor? Gör jag som han? Många andra religioner kräver att man ska prestera goda gärningar för att bli frälst. Det är väl, att vi slipper det! Frälsningen får vi av nåd genom tron på Jesus. De goda gärningarna följer som frukter av den kärlek och förlåtelse som vi fått. Det är nödvändigt att poängtera detta, men det är också viktigt att tänka på att man faktiskt kan stänga sitt hjärta för en människa i nöd.

Aposteln Johannes ifrågasätter i sitt första brev, om Guds kärlek kan förbli i den människa som gör så. Budskapet är klart – Kristus gav sitt liv för oss, och därför är vi skyldiga att ge våra liv för våra medmänniskor. Johannes uppmanar i samma brev: ”Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning” (i Joh. 3:18).

Även om det sociala systemet i Sverige har sina brister, är det unikt jämfört med andra länders. Risken med detta är att vi svenskar lutar oss tillbaka och låter myndigheter ta hand om de nödställda. Men kan kristna ställa upp på det? Ett kort besök i en församling i Luxemburg City gav mig en tankeställare. Församlingen hade, strategiskt nog, hyrt in sig i en lokal mitt i ett av de värsta områdena i stan, där prostitution och droghandel florerade. Vågar vi komma så nära inpå det sociala bottenskiktet? Går vi tillbaka i tiden, finner vi att det berättas om Martin Luther att han var en mycket generös man. Full av omsorg tog han sig tid med ensamma, sorgsna och hjälpbehövande, och det var inte ovanligt att främlingar fick plats under hans tak. Luther var inte heller sen att ge bort sina ägodelar till dem som kunde behöva dem bättre. Det berättas att om han inte haft en fru som hållit igen något, skulle han troligtvis ha blivit en fattig tiggare. Säkert fanns det många fler som på liknande sätt offrade allt för sin nästa.

Allt var inte bättre förr, men man kan fråga sig om vi har motsvarande omsorg för de hjälpbehövande i dag? Kan det vara så, att ett växande välstånd resulterar i minskat intresse för vår medmänniska? En nyckel till medmänsklighet ligger i att se Jesus i den människa jag möter. Vänder vi ryggen till vår medmänniska – ja, då vänder vi också ryggen till Jesus. Jag var hungrig, törstig, främling, naken, sjuk och i fängelse, säger han (Matt. 25).

Det berättas om en köksarbetande munk, att han en natt drömde att han skulle få laga en måltid till Herren Jesus. Övermåttan lycklig satte han snabbt fram maten: Fisk i ostsås och omgiven av ärtor och potatismos.

Innan den höge gästen hunnit börja äta vaknade munken. Några dagar senare, när han precis hade serverat mat till sina bröder och stod färdig att avnjuta sin egen måltid, knackade det på dörren. Utanför stod en mycket sliten och trasig luffare, som frågade efter mat. Den hungrige munken släppte motvilligt in luffaren och gav honom sin egen tallrik. Plötsligt fick han syn på vad som låg på den: fisk i ostsås och omgiven av ärtor och potatismos. Munken fick vända sig bort för att dölja tårarna. Det var verkligen Herren Jesus som satt där i hans kök och åt.

”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt. 25:40).

Låt mig ej heller leva
mig själv blott till behag,
nej, leva till din ära
och tjäna dig var dag!
Och fast du ej behöver
en ringa tjänst av mig,
giv mig den nåden, Herre,
att dock få tjäna dig!

Rakel Smetana studerande, Umeå