Glömmer vi jungfru Maria?

Bland evangelisk-lutherska kristna är inte Herrens moder Maria föremål för dyrkan och tillbedjan. Men hon bör enligt våra bekännelseskrifter hållas i ära och tjäna som ett föredöme. Sker detta eller glömmer vi Marias uppbyggliga exempel?

När vi svenskar är ute och reser i södra Europa och stannar till i någon stad eller by, vill vi gärna gå in i kyrkan. Kanske är det en berömd katedral, kanske en enkel bykyrka. Det som då först förvånar oss är att vi så gott som alltid finner kyrkan öppen. Det andra som vi lägger märke till är att vi i varje kyrka finner ett altare för Maria.

Så är det i den romersk-katolska kyrkan. Maria har en framträdande plats. Människor ärar henne och anropar henne – som en moder, en tillflykt och hjälpare, en himladrottning. För oss evangeliska kristna verkar detta främmande. Instinktivt känner vi att man här går långt ”utöver vad som står skrivet” ( 1 Kor.  4:6).

Men samtidigt utlöser detta som vi ser i Södern en fråga till oss själva: Har vi som evangeliska kristna kanske hamnat i det motsatta diket så att vi håller på att glömma Maria? Hon säger ju om sig själv: ”Härefter skall alla släkten prisa mig salig.” Vad betyder det? Hur skall vi se på Maria? Vad lär oss Bibeln ?

EN UNIK UPPGIFT

Det vi genast upptäcker är att jungfru Maria fått en enastående roll i Guds frälsningshistoria. Det som Gud utvalde henne till, det har bara skett en gång i historien. Ingen människa har gjort det förut, ingen kommer att göra det efter henne. Det är detta vi kallar inkarnationen: Gud blev människa, Guds Son steg in i vårt släkte.

Sedan länge var det bestämt i vilket folk det skulle ske, i Abrahams säd, i Israels folk. Likaså var det utsagt att den Utlovade skulle vara en ättling till David och överta Davids tron (Ps.  89:4f).

Men vem skulle bli hans mor? Vem skulle få denna enastående uppgift? Det var en fråga som stod öppen ända till den dag då Guds ängel blev sänd till en stad i Galileen, staden Nasaret, ”till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids ätt. Maria var hennes namn” (Luk.  1:26f). Henne hade Gud utvalt.

Det är därför ängeln säger till Maria: ”Du har funnit nåd hos Gud.” Han menar: Du har givits ett nådesbevis, som ingen annan har fått. För så är det. Nu skall inkarnationens stora under ske. Genom Maria. Nu sker det som bara hänt en gång i historien. Gud går in i vårt eget släkte. Maria är jungfru, men blir ändå havande. Det sker genom den Helige Ande. Hon föder en son och ger honom namnet Jesus. Han är ett barn som hon måste amma och sköta, han är människa. Men på samma gång, säger ängeln, skall ”barnet som föds vara heligt och kallas Guds Son”.

GUDS MODER

Det är därför Maria skall ”prisas salig av alla släkten”. Martin Luther kallar henne i sina predikningar oupphörligt ”Guds moder” – något som låter chockerande men rymmer inkarnationens stora hemlighet: sann Gud och sann människa. Guds Son har en jordisk mor. I vår tid skakar många på huvudet åt jungfrufödelsen. Och ändå – varje gång vi firar gudstjänst och bekänner vår kristna tro nämner vi särskilt det som Gud gjorde genom Maria. Vi bekänner om Jesus Kristus, Guds enfödde Son, att han är avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria. Vi nämner Maria, vi säger hennes namn i varje gudstjänst, inte för hennes egen skull, utan för det stora under som Gud gjorde med henne, och som hon tog emot i tro.

MARIAS TRO

Ty Maria trodde. Hon trodde på det som ängeln sade skulle ske med henne. Samme ängel hade några månader tidigare lovat prästen Sakarias en son. Sakarias vågade inte tro på något så underbart. Men Maria trodde. Hon sade: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.” Hon blev ett villigt redskap för det som Gud skulle göra. Elisabet, hennes släkting, insåg hur stort detta var, hon sade till henne: ”Salig du som trodde.” Det var stort, ja det var avgörande. Tänk om Maria hade avböjt! Men hon trodde, och Guds stora plan kunde förverkligas genom henne. Kyrkofäderna – sådana som Ireneus och Tertullianus – ser här tråden mellan Eva och Maria. När Eva var olydig medförde det olycka för mänskligheten. Men när Maria trodde och var lydig mot Gud, då vände historien för hela mänskligheten.

MAGNIFIKAT – MARIAS LOVSÅNG

Maria vet att hon har fått en unik uppgift. Men på samma gång vet hon att hon inget är i sig själv. Det är själva temat för den lovsång som hon stämmer upp hos sin släkting Elisabet (Luk. 1:46 ff). Vi kan ana hur den växte fram i henne under vandringen från Galileen till Judeen, som en sång i hennes hjärta: ”Min själ sjunger om Herrens storhet, och min ande fröjdar sig över Gud, min Frälsare.” Hon vet att Gud har utvalt henne fast hon inget är i sig själv, ”han har sett till sin tjänarinnas ringhet”. Hon vet att Gud är sådan: ”Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt.”

Maria är ödmjuk. När Martin Luther år 1521  utlägger ”Magnifikat” (efter begynnelseorden ”Min själ prisar storligen Herren”, på latin: Magnificat anima mea Dominum) betonar han särskilt detta: ”Hon avkläder sig allt eget och lämnar alltsammans tillbaka till Gud av vilken hon fått det. Fastän hon nu i sin kropp kunde märka detta stora som Gud gjorde med henne, förhävde hon sig inte över den ringaste människa på jorden. Hon skulle vara lika glad, om en annan flicka hade fått dessa gåvor av Gud, hon skulle unna henne detta lika väl som sig själv… Så helt och hållet har hon aktat sig själv för intet. Hon har bara blivit det glada härbärget och den villiga värdinnan för denne gäst. Därför har hon också fått behålla detta för evigt.” Låt oss tacka och bedja: Herre, käre himmelske Fader. Vi tackar Dig för jungfru Maria. För att Du såg henne, och utvalde henne. Hon blev Din tjänarinna. Hon tog emot Din Son i sin kropp. Det som skedde med henne skedde för vår skull. Nu ber vi att Du låter Din käre Son födas i våra hjärtan, och gör oss till Dina barn med Honom. Amen.

Gustav Börjesson

Prost, Sätila