Med denna artikel avslutas den genomgång av Lilla katekesens huvudstycken som inleddes i nummer 5/98. Vi upprepar ur den första ingressen: Katekesen, denna lärobok och bekännelseskrift, förtjänar alltjämt ett flitigt studium. Den som kan sin katekes drivs inte så lätt ur kurs av villfarelsens vindkast.
Med denna artikel avslutas den genomgång av Lilla katekesens huvudstycken som inleddes i nummer 5/98. Vi upprepar ur den första ingressen: Katekesen, denna lärobok och bekännelseskrift, förtjänar alltjämt ett flitigt studium. Den som kan sin katekes drivs inte så lätt ur kurs av villfarelsens vindkast.
Vi har nått fram till det sista huvud- stycket i katekesen: altarets sakrament. Nattvarden är den innerligaste gemenskapen med Frälsaren, för den ger oss hans kropp och blod. Den utgör också det starkaste tecknet på gemenskap med andra kristna.
På samma sätt som dopet har också nattvarden varit föremål för otaliga strider i den kristna kyrkan. Redan på Nya testamentets tid skymtar vi missbruk. Under reformationstiden fastställde bekännelseskrifterna gränserna mot villfarelserna. I vår tid utgör nattvarden en av de största kyrkosplittrande frågorna även bland lutheraner. Det som är dyrbart och omistligt vill fienden allra först attackera och försöka göra sig av med.
På fyra ställen i Nya testamentet återges ett entydigt och klart uppdrag av vår Frälsare att vi ska fira nattvardens måltid till åminnelse av honom. Instiftelsen ägde rum under hans sista kväll tillsammans med lärjungarna, när han åt påskmåltiden med dem, innan han gick till lidandet och döden. Därmed framställdes det gamla Israels påskmåltid i Egypten (2 Mos.12) som förebild till nattvarden. Jesus är Guds Lamm, förebildad av det felfria lamm vars blod skulle strykas på dörrposterna som en frisedel till frälsning undan döden.
Ett heligt mysterium
Nattvarden är inte bara en minneshögtid. I brödet och vinet tar vi emot Kristus själv, eftersom han säger: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod.” Här har förnuftet rest invändningar om och om igen. Hur kan han som for till himlen ge sin kropp och sitt blod till oss och dessutom vara närvarande på många ställen samtidigt? Sådant har förnuftet inga svar på, lika litet som det kan förklara hur Gud kan vara människa och dö på ett kors. Här har vi det innersta av trons mysterier.
På grund av förnuftets invändningar har en del kyrkosamfund gjort sig uppfattningen att nattvardselementen, brödet och vinet, endast symboliserar Kristi kropp och blod. Därmed har nattvarden gjorts lättare tillgänglig. Denna syn har blivit allt vanligare i vår tid i takt med att kunskapen i trons grundsanningar avtagit.
Här är Martin Luther oerhört sträng. De som förnekar att vi verkligen tar emot Kristi sanna kropp och blod har ingen nattvard, och vi ska inte dela gemenskapen vid altaret med sådana.
Till syndernas förlåtelse
I Lilla katekesen sammanfattar Luther nattvardens välsignelser med följande ord: ”För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.” Detta löfte grundar sig på Jesu eget ord. Därmed utsäger han klart vad som är nattvardens verkliga syfte: att ge oss del i frälsningen genom Jesus Kristus. ”Där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.”
I dopet förenades vi med Kristus till en lika död (från vår synd) och uppståndelse (till ett nytt liv). Nu ska hans kraft i nattvarden fylla oss med liv och salighet, på samma sätt som vinträdets saft behöver pumpas ut till grenarna för att de ska leva och bära frukt.
Jesus ger oss sin kropp och sitt blod i, med och under bröd och vin. Att vi använder dessa element är alltså ingenting som kyrkan själv har hittat på. Vi vill göra det så som vår Herre har befallt. Brödets form är en praktisk fråga, liksom utdelningens anordnande.
För syndare
Vem får ta del av Kristi kropp och blod? Bibelns budskap är lag och evangelium. Dessa båda beståndsdelar är med också i vår nattvardsfirning.
Till sitt väsen är nattvarden ett gränslöst evangelium. Till nattvardsbordet inbjuds syndare av alla slag, precis som Jesus tog emot syndare och åt med dem. Det är i själva verket syndaren som behöver gå till nattvarden, inte den självfromme fariséen. Det är bara syndaren som behöver förlåtelse för sin synd. Alla de som deltar i en nattvardsmåltid som firas enligt Kristi instiftelse tar emot hans sanna kropp och blod. Tron gör orden ”för dig” till ett ”för mig” och får så del i välsignelsen.
Självprövning nödvändig
Men det behövs också ordning och en vaksamhet mot missbruk. I 1 Kor. 11bestraffar aposteln Paulus ett sådant missbruk av nattvarden. I Korint firade man kärleksmåltiden som ett knytkalas, där var och en tog för sig av sin egen matsäck. Detta ledde till att de fattiga blev utan, medan andra fick för mycket. Gentemot detta förklarar Paulus att man äter och dricker en dom över sig om man inte urskiljer Herrens kropp. Genom att gyckla med nattvardselementen syndar man mot Herrens kropp och blod. Av detta ser vi att man kan delta i Herrens måltid på ett ovärdig sätt.
Paulus uppmanar till självprövning. Den kristna kyrkan har därför underförgångna tider haft som sed att pröva dem som önskar gå till nattvarden för att konstatera att de har tillräcklig kunskap för att själva pröva sig inför Guds ord. Den augsburgska bekännelsens apologi säger att sakramentet utdelas till dem som vill ta emot det, sedan de förut har blivit förhörda och fått avlösning (SKB s. 265). Därför har nattvarden inte getts till små barn,utan först efter konfirmation.
Denna praxis att pröva nattvardsgäster ledde så småningom till att nattvarden började uppfattas på ett lagiskt sätt, och ”det lilla bannet” – att uteslutas från nattvardsgemenskapen– blev närapå en världslig straffmetod. När misstaget sedan rättades till och den evangeliska innebörden åter togs fram, kom den bibliska prövningen att på nytt falla i glömska, och under vårt sekel har nattvardsbordet öppnats helt gränslöst i de lutherska folkkyrkorna. Därmed har man gått från det ena diket till det andra.
Även frågan om nattvardsförrättarens person har varit omstridd. En sak är att vi inte behöver kontrollera tron eller gudaktigheten hos den som i Kristi ställe förvaltar sakramenten; en annan sak är att vi inte ska delta i en sådan nattvardsfirning där man inte står för den sanna kristna tron.
Inför nattvarden bör vi öppna oss i syndabekännelse och vara villiga att förlåta våra medmänniskor, så som vi också är beredda att överge våra synder och följa vår Herre och Frälsare.
Men nattvarden grundar sig inte på vår bättring eller vår uppriktighet,utan dess väsen är ett fritt evangelium,en konkret meddelelse av syndernas förlåtelse, liv och salighet i Jesus Kristus. Därför bör vi så ofta vi kan söka oss till nattvardsbordet för att där också hämta kraft för striderna mot alla de ondskans andemakter som vill dräpa våra själar och föra oss i andlig död. För dem bevare oss, himmelske Fader!
Ola Österbacka
lärare och datakonsult, Vasa