Historiskt sett har främling ofta varit liktydigt med fiende. I primitiva samhällen uppfattades en främmande omedelbart som en fiende, som måste bekämpas. Främlingen representerade något okänt och hotande, som på ett eller annat sätt måste avlägsnas.
Men man har också upptäckt att främlingen kunde oskadliggöras på ett annat sätt, nämligen genom gästfrihet. När man bjöd hem främlingen som gäst, blev han inte längre skrämmande utan en vän.
Bibeln talar mycket om främlingar och ofta i förbindelse med gästfrihet. Gästfrihet var en högt skattad dygd i den antika kulturen, både bland judar och greker. Och den kom att på ett särskilt sätt känneteckna de kristna. Kristendom och gästfrihet hör ihop. ”Var ivriga att visa gästfrihet”, skriver t.ex. Paulus.
Bibeln är förunderligt aktuell, för är det något som har fyllt tidningsspalterna på senare tid med allehanda tvärsäkra synpunkter så är det temat ”invandrare”. Nu kan vi visserligen inte slå upp Bibeln och där finna någon politik beträffande invandrare och flyktingar. – Att arbeta sig fram till politiska lösningar på dessa mycket komplicerade problem är politikernas uppgift. – Men även om man inte i Bibeln kan läsa sig till någon konkret invandrarpolitik, går det likväl att finna en hel del som borde vara vägledande för hållning, inställning och handlingssätt gentemot bl.a. invandrare. Och det kan vara ganska nyttigt, för också i kristna led kan man stöta på vad som måste betecknas som okristliga attityder.
Den här artikeln är inte något amatörmässigt försök att leka politiker. Inte heller något bibelstudium över ämnet ”Främlingen” – något som annars kunde ge anledning till flera samlingar. Den är bara en uppmaning att ge akt på den bibliska människosynen och vara uppmärksam på vad Bibeln säger om dessa ting, d.v.s. bland annat om invandrare.
Gång på gång får vi höra från missionsländerna, t.ex. från Etiopien, att islam kraftigt breder ut sig. Och inte minst här hemma påstås det ofta att vår kristna tro och kultur är hotad. Så tänker vi: Muslimer är ett pack. Dem måste vi på allt sätt bekämpa. (En parentes här: Det är värt att lägga märke till, att en del invandrare från Mellanöstern har kristen bakgrund. De kommer i kontakt med skandinavisk kristendom och kultur och – förlorar sin tro. Var kommer hotet egentligen ifrån?)
– Men muslimer utgör ju ett hot. Deras kulturella bakgrund är snedvriden och dålig. De är underlägsna. Sådana kan vi ju inte ha här i landet!
Litet fyrkantigt formulerat kanske, men en inställning av detta slag är inte ovanlig. Vi är bättre, de andra sämre. Men så ser faktiskt inte Gud på saken. Inför honom är det inte bättre att ha ett rejält son-namn och en blek, litet mera färglös hud. Gud har inte anseende till person. Det förhåller sig nämligen så, att de, likaväl som vi, är skapade i Guds avbild och har samma värde för honom. De är älskade av honom och friköpta av Jesus. Här är ingen skillnad.
Bibeln talar ganska mycket om främlingen. I Gamla testamentet finns det åtskilliga exempel på att främlingen, som ju inte längre åtnjuter sitt fäderneslands beskydd, jämställs med änkor och faderlösa, d.v.s. med de svaga, som inte kan klara sig själva och som inte längre har något nätverk till sin hjälp. Ta dig an främlingen, lyder därför ofta uppmaningen. Och i Nya testamentet behöver vi bara tänka på vad Jesus säger till dem som han tar med sig in i härligheten: ”Jag var främling och ni tog emot mig.”
Kristna människor är särskilt kvalificerade att ta sig an främlingar, för de vet vad det vill säga att vara främling. Ingen har varit så främmad som Jesus och blivit behandlad som sådan. Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom. För honom fanns inte plats i härbärget. Han måste med sina föräldrar fly till Egypten, dit de väl kom som något slags asylsökande. Han blev förföljd och av folk i allmän het betraktad som ett främmande element. Till sist blev han förd ut utanför lägret och avrättad. Och Jesus förteg inte att hans lärjungar på motsvarande sätt, mer eller mindre tydligt, skulle komma att betraktas som främlingar i världen. Deras fädernesland är ju i himlen. Det är faktiskt just ett av de argument Gud använder, när han i Gamla testamentet befaller sitt folk att ta hand om främlingen: Ni var ju själva främlingar i Egypten.
Det problem och den utmaning som invandringen utgör är av gammalt datum. Genom hela mänsklighetens historia har människor, av ett eller annat skäl, varit på flykt och därför blivit främlingar någonstans. Flyktingströmmarna har inte minskat i vår tid. Även den bibliska historien är full av exempel på främlingskap. Det är ett ständigt aktuellt ämne, som Bibeln också har något väsentligt att säga om. Något som vi bör lyssna till. Alltför lätt blir vi trångsynta och självcentrerade. Men vi ska inte leva något ”ostkupeliv”, instängda med vår egen självtillräcklighet, utan i stället hålla fönstren öppna – också för den bibliska verkligheten och låta vår inställning präglas av den.
Ytterligare en aspekt: Muslimen, utan tro på Jesus som Guds Son och vår Frälsare, är utanför Guds rike – främmande för Gud. Varför har Gud månntro ställt det så, att så många av dem befinner sig alldeles utanför vår dörr? Det händer att muslimer kommer till tro på Jesus också i vårt land. Från Etiopien hör vi om väckelser, genom vilka många muslimer blir kristna. Hur går det till? Det är Guds verk. Men han använder människor som sina redskap. Till exempel människor som är öppna, som visar omsorg och som möter det okända och litet hotfulla hos främlingen med – gästfrihet. Paulus har ett gott ord till f.d. hedningar som blivit kristna: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj” (Ef. 2:19).
Paul Otto Kjøller, landssekreterare i ELM, Danmark