Hur ska vi som kristna förhålla oss till kultur?
Att vara kristen innebär inte enbart att ha blivit frälst, att ha övergått från döden till livet, att ha fått syndernas förlåtelse. Det betyder också en kallelse till ett nytt sätt att leva, till det nya livet. Det är ett liv i bön, i bröders gemenskap, ett liv under Ordets auktoritet, ett liv i trohet mot och lydnad för Kristus.
Den egna livsförändringen blir sällan så genomgripande som den enskilde kristne önskar. Det glider kanske bra i medgång men fästet är ofta dåligt i livets uppförslut. Då är det precis som om ingen valla finns att få som hjälper. Det blir inget glänsande livslopp för den kristne.
Likväl är målet nytt. En kursomläggning har skett. En omvärdering av vad som är viktigt och avgörande i livet pågår. Den kristne har att på punkt efter punkt i sitt liv ställa sig frågan: Hur skall jag nu se på det här? Hur blir det med mitt arbete, min familj, min släkt, fotbollen, musiken, böckerna, trädgårdsarbetet…?
FÖRHÅLLANDE TILL KULTUR
Vi har därmed snuddat vid huvudfrågan för denna artikel, nämligen hur vi som kristna skall förhålla oss till kultur. I en tidigare artikel har den bibliska grundattityden till kultur tecknats som i princip bejakande. Den bibliska förståelsen av kultur har beskrivits omfatta ett betydligt större område än det vi i dag ofta menar när vi talar om kultur.
Det betyder att kultur på ett sätt inte är något märkvärdigt utan en kallelse till var och en i vardagslivet. Vi vanliga människor kommer inte i kontakt med kultur bara som konsumenter utan lika mycket som ”producenter”. Vi lagar mat, byter blöjor, bäddar sängen (ibland), dekorerar en födelsedagstårta, tar in blommor och placerar i vas. Gud ser det och gläds. Genom tron på Kristus är det en gudstjänst – anbefalld i Skriften. Det är så, även om vi inte arrangerar blommor som Iris Blomsterhandel i Lund eller lagar mat som kocken hos Jesper Aspegren. Vardagskultur är viktig. Den är vår kallelse. För en kristen finns knappast något utrymme för att nedvärdera det enkla arbetet i hemmet. Det är en gudstjänst, särskilt om vi gör det för Gud och vår nästa, i tro.
KVALITET
Å andra sidan, om vi uppskattar några enkla blommor på vårt middagsbord, måste vår uppskattning av det professionella arrangemang som Iris Blomsterhandel åstadkommer vara ännu något större. Den tekniska skickligheten, förmågan att kombinera färg och form i arrangemanget förtjänar verkligt erkännande av oss – som människor och som kristna.
Det är skillnad på Louis Armstrong och mig som trumpetspelande mellanstadiegrabb. Vågar jag säga att det är fråga om kultur i båda fallen? Ja, det gör jag. Att det sedan finns en kvalitetsskillnad behöver jag knappast påpeka.
Vi bör ge vårt erkännande åt kvalitet, kompetens och originalitet i kulturella prestationer. Det gäller Louis Armstrong såväl som Picasso, Strindberg och Bob Dylan. Säkert har vi kristna en del att bekänna på denna punkt. Kanske finns anledning till självprövning och omvärdering för någon.
UNDER SKRIFTEN
Strindberg säger det skickligt, vackert. Han kan berätta. Men han har också något att säga; han har ett budskap. Vad är det för budskap? Den frågan måste vi ställa. Hur stämmer hans budskap med Skriften?
Den kristne står under Kristus och hans Ord. Den kristnes produktion och konsumtion av kultur måste in under Kristi herravälde. Innehållet måste bedömas utifrån den kristna världsbilden. Stor konst skall erkännas som sådan. Men lika viktigt är det att vara urskiljande eller i verklig mening kritisk. Paulus säger att han ”gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus” (2 Kor. 10:5). Det är en utmaning för oss att tillämpa även på kultur.
Det betyder att det för den kristne inte finns utrymme för någon aningslös konsumtion eller produktion av kultur. En sund vaksamhet och kritisk distans är motiverad. Kultur av högsta klass besitter stor kraft. Den kan utöva en påverkan på den enskilde av nästan förfärande styrka – på gott såväl som på ont.
Men finns då inte risken att vi förlorar oss i kulturen, att vi blir förförda, går vilse, ja, går förlorade? Jo, risker finns. Det vore fel att förneka eller bagatellisera den saken. Det vore naivt att föreställa sig att det inte bor en mycket stark kraft i kulturen eller världen som drar bort från Gud. Lika naivt är det att tänka att detsamma inte skulle gälla mitt eget kött eller min egen gamla människa.
Men lika lite som vi kan fly undan och helt lämna vår egen kropp, lika lite kan vi lämna världen. Även om världen är fallen, är den skapad av Gud. Om vi nu är kallade av Gud att leva i vår kropp och i denna värld, hur skall vi då undvika att följa vårt eget kött eller världen?
Den dåsige skall vara försiktig med stor konst och starka filmer. Han skall vakna ur sin slummer innan han blir ett offer för kulturens skönhet och budskap. Nykterhet anbefalles.
RISKER, VAKSAMHET
Vad är det då för frågor som den kristne särskilt bör tänka på och vara vaksam inför? Vaksamhet måste iakttas genom att vi lär oss att skilja på ont och gott. Av Rom. 12:1–2 förstår vi att detta är en andlig verksamhet eller gudstjänst.
Avskärmning från den omgivande kulturen eller samhället – i kloster eller subkultur – har alltid varit en frestelse för Guds folk. Men vi borde i dessa avseenden lära av Luther, som säger att vår kallelse är i världen. Det betyder att vi behöver ta del av TV, radio, tidningar, umgås med människor som inte tror eller inte tror som vi. Vi kan behöva läsa klassisk och modern litteratur, se klassiska och moderna filmer och teaterpjäser. Lyssna till klassisk och modern musik etc. Allt är visserligen inte nyttigt, men vad den ena eller den andra ”tål” är oftast en högst personlig fråga, som avgörs bäst av den enskilde.
Att låta bli att avskärma sig är inte det enda viktiga. Det är lika viktigt att skaffa sig redskap att handskas med, bedöma och sålla bland alla tankar om Gud och människan som förekommer i kulturen. Att lära sig urskillning. Tyvärr är inte detta – och har under lång tid inte varit – något prioriterat område för kristna. Det betyder att vi har en del att ta igen. Det betyder också att man bör avråda från att kasta sig handlöst ut i kulturen. En öppenhet kombinerad med viss vaksamhet är att rekommendera.
ETT EXEMPEL
Carl Jonas Love Almquist skrev på 1800-talet en bok som ifrågasatte äktenskapet som det självklara territoriet för sexuellt samliv mellan de båda könen. Skriften heter Det går an och studeras måhända fortfarande i gymnasieskolans litteraturämne. Den är en kraftfull plädering för den fria kärleken och har tvivelsutan utomordentliga litterära kvalitéer, ett utmärkt, träffsäkert språk, en berättelse som förs framåt etc. Den är i dessa bemärkelser mycket läsvärd och i viss mening en god bok. Likväl är den vilseledande. Dess budskap är att kärleken inte är mindre kärlek för att den förekommer utanför äktenskapets råmärken. Detta är dock inte sant. Kärlek är en så ömtålig sak att den behöver ett fullgott skydd. Kärlek innebär ju även omtanke om den andra, om den svagare. Kärleken söker inte (enbart) sitt.
URSKILLNING
Vi kan ställa frågan så här: På vilka områden behöver urskillningsförmågan övas upp för kristna i just vår tid?
Om hurdan Gud är förs det inga riktigt seriösa diskussioner i modern litteratur eller konst. De kristnas Gud diskuteras inte närmare. Det finns en problemställning, som i det svenska sammanhanget ofta upprepas, på temat Guds (bristande) godhet och eventuella allmakt. Någon diskussion är det dock knappast fråga om. Snarare används problemställningen retoriskt för att blockera vidare samtal kring Guds existens och väsen. Det är naturligtvis ett tydligt svaghetstecken att ett land med ett kristet arv inte i större omfattning och på ett mera seriöst sätt diskuterar frågan om Gud.
En stor sten att flytta på är den förment vetenskapliga uppfattningen att Gud inte kan meddela sig klart och tydligt med människan. Denna tro är närmast ett axiom, en trossats som spelar ”det självklaras roll i historien” (A. Nygren) och som ingår i det rådande vetenskapliga paradigmet (T. Kuhn).*) Detta axiom måste ifrågasättas av den bibliskt troende människan, eftersom Bibeln från pärm till pärm påstår att Gud har talat (fullt begripligt) till människan (Hebr. 1:1– 2a).
MÄNNISKOSYN
Säkerligen är det dock frågan om människans natur och hennes värde som kräver mest av oss som börjat vårt liv under 1900-talet.
I den tradition som denna tidning springer ur har det funnits en tendens att i fråga om människosyn ensidigt fokusera på syndafallets konsekvenser för människan. Att människan är fallen och fördärvad, att hon inte utan en rejäl hjärntvätt, ordentliga skygglappar eller ett avancerat självbedrägeri kan beskriva sig själv som god, därom vittnar det gångna seklets grymheter med all önskvärd tydlighet, det är sant. Mycket av den moderna tidens tragedier har med stor sannolikhet att göra med en lättsinnig tro på människans inneboende godhet.
Men frågan om människan rymmer mer än dimensionen ont – gott. Kan människan beskrivas som en maskin? I så fall, i vilken utsträckning? Finns skillnader mellan maskin och människa? Vari består dessa? Kan människan beskrivas som ett djur? I vilken utsträckning? Finns skillnader mellan djur och människor? Vari består dessa? Vilken är skillnaden mellan ett djurs och en människas värde?
Kan vi blunda för sådana frågor? Kan vi underlåta att besvara dem? Varför har vi inte sökt ge Bibelns svar på dem? En förklaring kan vara att vi inte har lyssnat eller åtminstone inte varit tillräckligt uppmärksamma på de frågor som vår tid och kultur ställer.
ÖVNING AV DEN KRISTNES OMDÖME
Även om jag i två artiklar har gjort mig till tolk för en vittomfattande definition av kulturbegreppet (eg. odling), vill jag avslutningsvis poängtera den stora betydelsen kultur i snäv mening har för oss människor.
Vi har en inre värld, ett själsliv, som till stor del bestämmer våra val och handlingar. Bibeln kallar det hjärtat. Vår inre människa närs av ord, av kärlek, av samtal, av böcker, teater, film, tidningar, konst m.m. Men allt i vårt inre – eller vad som kommer upp ur vårt inre – är inte gott. Det kan och måste bedömas, värderas. Det blir en uppgift för det kristna omdömet att göra det.
Ett sådant omdöme förvärvar vi knappast utan övning. Vi får det inte genom att avskärma oss från allt vad kultur heter – inklusive matlagning, jordbruk, sport, drejning eller industriell tillverkning. Om vi skall lära oss att bedöma kultur måste vi ”utsätta oss för” kultur (vilket givetvis är svårt att helt undvika, så länge vi håller oss till den här brukade definitionen).
Lika säkert är det att vi inte förvärvar ett kristet omdöme utan en fördjupning i Skriften. Den nödvändiga vaksamheten kan mogna till ett gott omdöme när vi övar oss att pröva tankar i kulturen mot Bibelns undervisning. En ökad exponering för kultur måste för den kristne paras med ett fördjupat studium av Ordet. Då kan en kristen urskillningsförmåga mogna fram. Ett vaksamt bejakande av kultur, med rätt balans, tror jag till och med kan ge en välsignad växelverkan, där förståelsen av såväl kultur som Skrift fördjupas.
Peter Henrysson, jurist,Lund
*) Anders Nygren, 1890–1978, internationellt känd svensk teolog och religionsfilosof, professor och biskop i Lund. Thomas Kuhn, f 1922, amerikansk vetenskapsteoretiker och filosof, känd genom boken The Structure of Scientific Revolutions (1962; De vetenskapliga revolutioneras struktur).