Roland Gustafsson är nyligen tillträdd missionsföreståndare för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Men vem är han egentligen? Vad gör han? Linnea Åström och Daniel Brandt, två ungdomar från Vännäs, har träffat honom och frågat.
Roland Gustafsson är nyligen tillträdd missionsföreståndare för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Men vem är han egentligen? Vad gör han? Linnea Åström och Daniel Brandt, två ungdomar från Vännäs, har träffat honom och frågat.
– Jag växte upp i Markaryd i södra Småland i ett BV-hem med Rosenius, missionshus, Bibel och söndagsskola. Efter en trygg uppväxttid kom jag i tonåren bort från den kristna tron. När jag flyttade till Hässleholm för att gå på gymnasium hamnade jag i ”dåligt sällskap”. Jag gled iväg. Efter gymnasiet var det dags för militärtjänst. Jag räknade mig inte själv som kristen, men av respekt för föräldrarna brukade jag ibland följa med dem på möten. Vändningen kom en helg under sommaren 1972, när jag var hemma på permission. Jag kunde inte komma på någon ursäkt att hålla mig borta, så jag följde med på ett möte. Då kallade Gud mig tillbaka. Under det att jag satt och lyssnade gick det upp för mig att här hörde jag hemma. Där jag hade blivit döpt och undervisad. Där hade jag mitt egentliga liv, min identitet. Utan Kristus är livet meningslöst.
– Det var svårt att bryta med mina gamla kompisar, men det fanns en annan kristen kille på luckan och han hjälpte mig mycket. Han hjälpte mig att hitta en kristen livsstil. Samma sommar träffade jag Ingrid, min fru.
Hur fick du din missionärskallelse?
– En präst i Finland, Börje Lillsjö, rekommenderade mig att gå bibelskola på Fjellhaug i Oslo, Norge. Det gjorde jag 1974–75. Där blev jag kallad av Gud till missionärstjänst.
Efter det året gifte Ingrid och jag oss. Märkligt nog blev min kallelse också hennes kallelse.
– Efter bibelskolan fortsatte jag på Fjellhaugs fyra-åriga missionsskola. Det var en välsignad tid. Särskilt ämnet ”troslära” med bibelskolläraren Øivind Andersen gav mig mycket god själavård. Inte bara i teori utan också i praktik. Så kom MBV:s yttre kallelse till missionstjänst 1978.
Vad är en kallelse?
– Guds kallelse till tjänst har två delar, den inre kallelsen och församlingens yttre. Jag fick en mycket konkret inre kallelse på Fjellhaug. Men den inre kallelsen är olika för varje person. Gud har ingen mall för hur den ska se ut. Genom församlingens yttre kallelse får man vila i Guds inre. Det är en rätt och trygg kallelse.
Vem är lämpad att bli missionär?
– En norsk medarbetare sa en gång att Gud har bruk för alla yrkesutövare utom bartendern. Det ligger något i det. Alla kristna har en roll i missionen på det vardagliga planet. När det gäller uppgiften att vara missionär i en annan kultur, är det viktigt att vara en god lyssnare, vara villig att lära. Att kunna vara frimodig, men samtidigt ödmjuk. En besserwisser-attityd fungerar inte. Petrus skriver efter många bittra erfarenheter: ”Håll er hårt vid ödmjukheten” (1 Petr. 5:5 enl. en äldre övers.).
– Det gäller också att kunna samarbeta. Kristet ledarskap handlar om att tjäna. Att stå till förfogande. En makthungrig person ser till att andra tvättar hans fötter. Men Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Hur blev du missionssekreterare?
–Vi reste ut till Kenya 1980. Arbetade där i drygt tio år. I slutet av Kenya- tjänsten blev jag kallad som missionssekreterare. Gud lade till rätta även rent praktiskt. Det är skönt att få vila i hans omsorg, vila i hans plan!
– I uppgifterna ingår t.ex. att skriva brev till missionärerna; ge dem råd och uppmuntran. Att arbeta fram förslag till MBV:s styrelse och att vara MBV:s språkrör inför missionärerna och samarbetskyrkorna i Afrika. Och att redogöra för arbetet på missionsfältet t.ex. i Till Liv.
Vad är roligast i ditt arbete?
– Det är helgerna. När jag får vara ute bland missionsvännerna och ge vidare något av Guds arbete på fältet. Att få gehör och respons. Att få vara där Guds ord är i centrum. Det är också en stor förmån att få resa till missionsfälten och känna pulsen. Se vad Gud gör med människor. Möta en människa som lärt känna Jesus. Att få känna syskongemenskapen, den kristna gemenskapen. Det är en livsnerv. Då trivs man i uppgiften!
Vad har MBV för planer för framtiden sett ur ett missionsperspektiv?
– Våra planer är först och främst att fullgöra uppdraget i de länder där vi redan arbetar. Dit har Gud kallat oss och där har han gett oss en åkerteg. I framtiden kanske man exempelvis kunde börja med tältmakarmission, t.ex. i Kina. Det innebär att missionären har ett vanligt arbete men missionerar vid sidan om.
Vad betyder bön för dig?
– Bönen betyder mycket. Den lägger mycket till rätta. Det är ofta i de små sakerna i livet man märker att Gud har handlat. Ibland orkar vi inte be. Det blir bara små bönesuckar: ”Förbarma dig över mig, hjälp den och den…” Men Gud hör nödropet och ingriper. Han hör den som ingen hjälpare har. Han ser inte till våra bristande resurser. Det är skönt att få vila i Guds makt att verka. Då blir vi tjänare och vittnen. Det är att vara missionär.
Vila är ett ord Roland ofta använder. När vi påpekar det blir han förvånad.
– Gör jag? Ja, det är gott att få vila. Det får vi i Gud! Vi visste inte hur vi skulle lösa de problem som uppstod när Olof Göransson och hans familj, som var utsända som missionärer till Etiopien, visade sig tvungna att flytta tillbaka till Sverige redan efter tre månader på grund av deras sons sjukdom. Vi bad mycket till Gud för den saken, men det tycktes inte öppna sig. Så visade det sig att Missions- och ungdomshemmet Fridhem i Västerbotten behövde en ny föreståndare. Man hade länge bett om att få en sådan. På så sätt koordinerar Gud saker och ting ovanifrån. Det är skönt att det finns någon som har den fullständiga överblicken.
Vi frågar efter en favoritvers i Bibeln. Roland väljer Fil. 3:7–9: ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.”
Till sist – har du någon uppmaning till läsaren? –Var lyhörd för Guds kallelse! Att ha evighetsperspektiv på sitt liv är så oerhört viktigt. Tänk, om du skulle missa det allra viktigaste – att få leva och dö med Jesus! För ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Sången ”Om jag ägde allt men icke Jesus, vore livet värt att levas då?” påminner oss allvarligt om det enda nödvändiga. Å andra sidan – tänk, att vi får ha vårt allt i Jesus!
Linnea Åström, Daniel Brandt, studerande, vännäs