Familjen Ekström bor och arbetar i ett bostadsområde som heter Las Brisas, i utkanten av Chiclayo. Här finns en församling på cirka 30 medlemmar, som har sin samlingslokal fyra kvarter från deras hem. Utöver dessa 30 medlemmar har kyrkan kontakt med kanske 200 människor, så visst finns det en del människor att lära känna!
Familjen Ekström bor och arbetar i ett bostadsområde som heter Las Brisas, i utkanten av Chiclayo. Här finns en församling på cirka 30 medlemmar, som har sin samlingslokal fyra kvarter från deras hem. Utöver dessa 30 medlemmar har kyrkan kontakt med kanske 200 människor, så visst finns det en del människor att lära känna!
Jag är på väg längs en grusväg i bostadsområdet Las Brisas i utkanten av staden. För cirka femton år sen började folk flytta in i stadsdelen. Husen längs gatan är byggda av riktiga tegelstenar, cementtaken är platta och det sticker upp järnstänger från en del hus, eftersom man hoppas att en dag ha lite pengar över till en andra våning. När jag tittar upp mot den blå himlen ser jag ett gytter av el-, telefon- och tv-kablar fästa vid lyktstolparna. Jag känner också den varma vinden blåsa i håret och måste blunda för att inte få grus i ögonen. Brisen kan tidvis vara frisk här i Las Brisas.
Jag är på väg hem till Pepe, som är ungdomsledare i kyrkan och dessutom pastorskandidat. När jag knackar på dörren hemma hos familjen Cordova hörs ett par nakna barnfötter tassa fram till järndörren och en liten flickröst inifrån som frågar vem det är. Det är Anageli, tre år, som undrar. Hon kan kika ut på oss eftersom dörren saknar en glasruta. Hennes mörka ögon tindrar och hennes ansikte spricker upp i ett leende när hon ser mig. Inifrån gården hör jag hennes föräldrar ropa till henne att öppna dörren.
Jag kommer in på en innergård och hälsar på Pepe och hans fru Lety som båda är i 35-årsåldern. De har fem flickor i åldrarna tre till nitton år. Pepe har en liten svetsverkstad på sin lilla innergård och håller just på med de avslutande svetsningarna av en järndörr, som skall levereras senare under dagen. Hans fru Lety hjälper honom med att spruta på antikorrossionsmedel. De bjuder in mig i sitt enkla hem och vi sätter oss ner.
Att vara Gud till lags
Pepe börjar berätta om sin bakgrund och sin familj: Jag föddes i en liten by utanför Chiclayo och är äldst av fyra syskon. Jag har alltid burit frågor om hur man ska leva för att Gud ska vara nöjd och därför var jag som liten med i den katolska kyrkan. Det hände ofta att jag bad eller snarare upprepade böner till Gud under min skoltid. När jag var tonåring kom jag i kontakt med en annan kyrka, som hjälpte mig att förstå lite mer av vem Jesus är. Men känslan jag tog med mig från den kyrkan var att jag inte kunde göra allt som Gud begärde av mig hur mycket jag än försökte.
– Hur var det för dig att bli pappa?
– Jag var ung och tvingades lämna mina universitetsstudier i biologi för att försörja familjen. Vi bodde under mycket enkla förhållanden och hade det väldigt kämpigt under de första åren som vi bodde i Las Brisas. Jag frågade mig ofta varför jag var tvungen att gå igenom alla dessa svåra saker men kände samtidigt att Gud sökte mig i allt det som hände mig i livet.
–Vad gjorde att du blev kristen?
– Jag kom till de samlingar som missionärerna inbjöd till och där fick jag höra nyheten om att Gud redan gjort allt för mig. Han bjuder in oss utan att vi behöver göra någonting för honom. Jag fann det i Ef. 2:8–9: ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen skall berömma sig.”
Nåden att få tjäna Herren
– Hur blev livet efter det att du blivit kristen?
– När jag väl förstått att Gud gjort allt som behövs för min frälsning så fortsatte kampen på ett annat plan. I mitten av nittiotalet var jag under ett antal år p.g.a. mitt arbete borta från familjen flera månader i taget. Det ville jag inte fortsätta med utan försökte få jobb hemma i Chiclayo i stället. Det var inte så lätt men så småningom visade det sig att jag kunde starta en svetsverkstad. Det blev en lärdom att lita på att Gud ger det vi behöver för varje dag. Därefter kom kampen om att prioritera kyrkan före arbetet. Ofta ursäktade jag min frånvaro i kyrkan med att jag inte hade tid för mitt arbetes skull. Men Gud fick lära mig att söka hans rike först av allt och lämna de andra bekymren åt Gud eftersom han vill hjälpa oss enligt sitt löfte.
– Vad innebär det att vara pastorskandidat?
– Att jag predikar cirka två gånger i månaden, gör hembesök tre timmar i veckan, och är med på predikantsamlingarna som hålls varje vecka tillsammans med tre andra ledare från församlingarna i Chiclayo. Dessutom hjälper jag till med ungdomssamlingarna varje lördag.
– Hur ser du på din ledarroll i kyrkan?
– Jag har bara funnits med aktivt i tre år i kyrkan men Gud satte mig ändå som ledare utan att jag bett om det. Det är viktigt att någon vågar ta initiativet så andra också vågar ta steget och prioritera kyrkan först. Jag gör det för att tjäna Herren i tacksamhet för vad han har gjort för mig.
– Vad önskar du för dina trossyskon i kyrkan?
– Att de ska lära känna Jesus och förstå vad han vill med deras liv. Det känns ibland som om vi är få som verkligen vill prioritera Gud först. Men det är verkligen stimulerande när jag märker att människor tar emot Guds ord i sina liv och vill lära sig mer och börjar hjälpa till i församlingen. Det är viktigt att komma ihåg att Gud har sin tidsplan för när saker ska ske.
Håkan Ekström, missionär