Förre domprosten Gustaf Adolf Danell har avlidit i en ålder av 92 år. Frid över hans minne! Genom att åter publicera något han skrivit vill Till Liv hedra denne trons kämpe – åtta gånger på biskopsförslag, åtta gånger avvisad av makthavare med svenska folkets avkristning på sitt program.
Förre domprosten Gustaf Adolf Danell har avlidit i en ålder av 92 år. Frid över hans minne! Genom att åter publicera något han skrivit vill Till Liv hedra denne trons kämpe – åtta gånger på biskopsförslag, åtta gånger avvisad av makthavare med svenska folkets avkristning på sitt program.
Vi tänker oss synden som något sant mänskligt och därför som en del av begreppet människa, eftersom ingen människa utom Jesus blivit född utan synd. I själva verket är det sant mänskliga att vara utan synd, såsom Gud skapade de första människorna. Synden är något abnormt, den är i djupaste mening inhuman, omänsklig. Jesu sanna, verkliga mänsklighet består i att han, som aposteln Paulus uttrycker det, kom ”i syndigt kötts gestalt” (Rom. 8:3), men också däri att han var lik oss i allting, dock utan synd (Hebr. 4:15). [– – –]
Hans namn är Jesus, och dess betydelse är i sak ”Frälsaren”. Han är den ende som kan rädda oss människor från synden och döden och befria oss ur djävulens våld. Detta är möjligt därför att han är både Gud och människa.
För att verkligen inifrån bota oss från synderna måste vår Frälsare vara människa. Gud måste sänka sig ned till oss, inte bara genom änglar och profeter, utan han själv måste bli en av oss, av vårt kött och blod.
Endast så kunde han ta all vår synd på sig. Endast så kunde han dö med och för oss. Endast så kunde han tränga in på djävulens innersta område i människornas själar och kroppar. Endast så kunde han, som aposteln säger, ”fördöma synden i köttet” (Rom. 8:3). Endast som människa kunde han ”Taga våra synder på sig och i sin kropp bära dem upp på korsets trä” ( 1 Petr. 2:24). Endast så kunde han lida straffet för våra synder. Gud är i Kristus ”medmänsklig” i högre grad än någon modern medmänsklig människa. Ty den mänskliga medmänskligheten går på sin höjd ut på att söka lindra medmänniskors nöd genom allehanda bistånd. Men ingen förmår ta alla människors elände och skam på sig. Aposteln Paulus skriver: ”Näppeligen vill ju eljest någon dö ens för en rättfärdig man – om nu ock någon kan ha mod att dö för den som har gjort honom gott – men Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom. 5:7 f.). Kristus, säger aposteln, ”led döden för oss ogudaktiga”, medan vi ännu var Guds fiender såsom obotfärdiga syndare.
En ängel skulle inte ha kunnat göra detta. Endast en verklig människa, som själv var utan synd och därför inte hade någon egen synd att sona. ”Den som icke visste av någon synd, honom har Gud för oss gjort till synd, på det att vi i honom skulle bli rättfärdighet från Gud” ( 2 Kor. 5:21).
Men för att denna verkliga men syndfria människas lidande och död i vårt ställe skulle kunna försona hela världens alla synder, måste denna samma människa tillika vara sann Gud, evig, allsmäktig, helig, rättfärdig och barmhärtig Gud.
Detta är julens, liksom alla andra kristna högtiders budskap. Människoblivandet är förutsättningen för allt det som sedan följer. Det inbegriper i sig hela det försoningsverk som Jesus senare utför. Allt detta ligger i namnet Jesus, det namn som gavs honom av ängeln före hans jordiska födelse. Den saliga och saliggörande föreningen av Gud och människa i Kristus uttryckes i namnet Immanuel, vilket betyder: ”Gud är med oss, hos oss, för oss – för Jesu Kristi skull.” ”Är nu Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:31 f.)
Detta är julens evangelium.
Gustaf Adolf Danell
ur: Så får din själ leva