”Han har kommit och förkunnat evangelium om frid för er som var fjärran och för dem som var nära.” Ef. 2:17.
HAN KOMMER
Det var detta adventsbudskap som uppehöll en stark och varm längtan och ett levande hopp hos gamla förbundets heliga. I kraft av det budskap som aldrig upphörde att ljuda kan det nu sägas om otaliga människor från den tiden: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden” Hebr. 11:13.
Vi ser att löftena höll att leva av, likaså att de höll att dö på. Detta kan vi människor aldrig tillräckligt djupt betänka. Guds ords löften håller även för oss, hur många frågetecken otron än skriver i marginalen då det gäller Ordets tillförlitlighet. Vi kan tryggt lita på Ordet – till alla delar. Herrens heliga under gamla förbundets tid fick ingen särskild uppenbarelse att dö på utan de dog saliga i tron på löftesordet, i samma tro som de hade levat.
Guds ords löften håller även för oss, hur många frågetecken otron än skriver i marginalen då det gäller Ordets tillförlitlighet.
HAN HAR KOMMIT
Han kom en gång fattig och ringa hit ned till vår syndiga ort. Han kom att oss frälsningen bringa, fullgöra vad vi hade bort.
Han har kommit! Så ljuder budskapet nu. Dagen är kommen. Gamla förbundets långa natt är till ända. Nu är frälsningens och salighetens dag. Den grydde så leende och ljus, då Herrens ängel i den heliga natten förkunnade: ”Se, jag bådar er en stor glädje… I dag är er född Frälsaren, som är Kristus, Herren, i Davids stad.”
O, vilket budskap! Här har vi det förlösande ordet: Frälsaren har kommit!
O, vilken nåd!
Frukt av Guds eviga kärlek och råd!
Sonen är människa vorden bland oss på jorden.
Gud bland oss bor; alla får glädjas, och glädjen är stor.
Änglar förkunnar Guds frälsning, tänk, vilken hälsning!
Budskapet återgavs av några herdar, som hade hört det av ängeln. Och Simeon, som stod där i templet med Jesus-barnet i sina armar, kunde i sanning ha utropat: Han har kommit! Hur lycklig måste han inte ha varit inför uppbrottet från denna värld, då han med lovsång i sitt hjärta jublande utbrast: ”Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, efter ditt ord, ty mina ögon har sett din frälsning, vilken du har berett inför alla folk.”
De vise männen från Österlandet betygade på sitt vis inför de skriftlärde i Jerusalem: ”Vi har sett hans stjärna i Östern och har kommit för att tillbedja honom.” Det är av många vittnen intygat, att han har kommit. Och Frälsaren själv är det förnämsta vittnet. Han har kommit och förkunnat evangelium om frid.
Änglarna var de första som förkunnade frid:
”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag!” Sedan upptog Frälsaren själv denna förkunnelse. Hans evangelium för de fattiga innebar frid och det gav frid. Betungade själar fick frid när de lyssnade till Jesu evangelium. Skuldtyngda hjärtan vederkvicktes av ordet om syndernas förlåtelse.
De i slaveri bundna gjordes fria. Det var nog många som i stor glädje över Frälsarens förkunnelse kunde av hjärtat jubla: ”Allt har han väl beställt!” ”Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!”
”Se, jag bådar er en stor glädje… I dag är er född Frälsaren, som är Kristus, Herren, i Davids stad.”
EVANGELIUM OM JESU FRÄLSNING GER FRID
Jesus inte bara förkunnade fridens evangelium utan han måste också genom sin frälsaregärning åstadkomma frid.
Evangelium är ett ljuvligt och glatt budskap, som världen sannerligen inte har förtjänat. Världen är i sig själv andligen död och bortvänd från Gud alltsedan syndafallets dag. Världen frågar inte efter evangelium, men är ändå i största behov av evangelium, för det är det enda som kan frälsa från förtappelsen. Blir det fråga om förtjänst, så är syndens lön döden, och en ljungande förbannelsedom är allt världen förtjänat att höra. Vi ska lägga märke till att Jesus i sitt evangelium om frid alltid framhåller varför han har kommit och vad han måste göra, lida och uträtta för världen.
Han säger: ”Icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan på det att världen skulle bli frälst genom honom.” ”Människosonen har icke kommit för fördärva själar, utan för att frälsa dem.” ”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd… Jag ger dem evigt liv.” ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade.” ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom icke skall förgås utan ha evigt liv.” ”När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.”
Alla dessa ord är i sanning evangelium. De säger oss att Jesus var sänd av sin Fader för att åstadkomma frid och ge världen evangelium.
TALA OM FÖR MEDARVINGARNA ATT HAN HAR KOMMIT!
Efter sin död och uppståndelse gav han sina lärjungar uppdraget att gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Frid var då stiftad. Det hade skett genom blodet på hans kors. Han hade – då han stiftade frid – av judar och hedningar i sig skapat en enda ny människa.
Han hade försonat dem med Gud i en enda kropp, genom korset, då han på detta dödade fiendskapen (Ef. 2:14‒16). Apostlarna tog emot evangelium för att ge det vidare till andra. I Jesu namn skulle bättring och syndernas förlåtelse förkunnas bland alla folk. De skulle börja i Jerusalem och sedan gå ut i hela världen. För dem som var fjärran och för dem som var nära skulle evangelium om frid ljuda.
Så är det än i dag! Det bör vi grundligt beakta. Evangelium tillhör alla! Det skall, som Paulus skriver, predikas i tid och otid. Vi står i skuld hos både greker och barbarer, hos både visa och ovisa (Rom. 1:14). Missionsarbete är inte något som man kan fortsätta med eller lämna efter eget gottfinnande; det är en plikt för Kristi församling.
Vi har alla arvsrätt, för Jesus dog för alla, och nu är det vår plikt – vi som har lärt känna Jesus som vår Frälsare – att meddela våra medarvingar. Missionen är ett led i utvecklingen mot det mål som heter Kristi återkomst till dom. Jesus har sagt: ”Evangelium om riket skall bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.” Längtar du efter den dagen? Är det din bön:
”Kom, Herre Jesus!”
O, så låt oss ej förtröttas, låt oss, medan än är tid,
verka Herrens verk på jorden, om ock under mycken strid,
ty på mödan följer vilan som en ljuvlig nådelön,
och vårt verk är ej förgäves, då ju Herren hör vår bön.
Men, framför allt, låt oss ta emot Frälsaren, som har kommit, och som alltfort kommer genom sitt heliga Ord och sina heliga sakrament! Må det inte behöva sägas om oss: ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom”!
Ack, Herre Jesu, hör min röst: Gör dig ett tempel i mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro.
Börje Lillsjö, kyrkoherde i Närpes, Finland