För ett år sedan kom en officiell statlig bibelöversättning, Bibel 2000, som blivit en av de stora bästsäljarna på bokfronten. I vilken utsträckning den har blivit läst av svenska folket visar sig väl med tiden.
På en punkt har Bibel 2000 redan satt sina spår. För Svenska Kyrkans del har översättningen nämligen orsakat ett slags teologisk kedjereaktion: I fjol lades det fram tre förslag till nya kyrkliga böcker: evangeliebok (den bok som reglerar kyrkoårets texter; den förra antogs 1983), kyrkohandbok (den bok som reglerar gudstjänstordningarna, liturgin; den nuvarande gäller sedan 1986) samt bönbok (den tidigare är från 1970). Beslut rörande dessa böcker kommer att tas av kyrkomötet senare i år. Det är ovanligt att man efter så kort tid, mindre än 20 år, planerar att byta ut så ”tunga” böcker som evangelieboken och handboken, men den utlösande orsaken är alltså Bibel 2000.
VARFÖR NYA KYRKLIGA BÖCKER?
Kedjereaktionen startar på sätt och vis med Den svenska evangelieboken.
Den nu gällande evangelieboken innehåller texter från två olika bibelöversättningar: De nytestamentliga texterna är hämtade från NT 81 (den nytestamentliga delen av Bibel 2000), medan GT-texterna hämtats från 1982 års revision av 1917 års översättning.
Rent principiellt hade man kunnat nöja sig med att behålla evangelieboken intakt och bara byta GT-texterna mot den nya bibelöversättningen. Men förslaget till ny evangeliebok har emellertid kommit att bli mycket mer genomgripande än så. Inte minst gäller detta frågan om det inkluderande, eller inklusiva, språket (vi återkommer till detta).
Nästa led i denna kyrkliga kedjereaktion är förslaget till ny kyrkohandbok; bl.a. vill man anpassa gudstjänstordningen (liturgin) till den nya översättningen. – Förslaget består egentligen av två delar, en textdel och en musikdel. Av de fyra deltagarna i musikgruppen avbröt två sin medverkan innan arbetet var slutfört, däribland gruppens ordförande, Johannes Johansson.
Denna teologiska kedjereaktion som emanerar från Bibel 2000 har faktiskt ytterligare ett tredje element, nämligen det nya bönboksförslaget: boken Hjärtats samtal. En liten bönbok.
Den utlösande faktorn är helt uppenbart den nya bibelöversättningen. Men avgörande för själva utformningen av de föreliggande förslagen är andra faktorer, inte minst en önskan att använda ett inkluderande språk, alltså ett språk som bl.a. utrycker ”kvinnors erfarenhet”.
FÖRTJÄNSTER
Naturligtvis har alla de tre utredningarna sina förtjänster – konstigt vore det annars!
Handbokskommittén har t.ex. rensat bland gruppen ”huvudgudstjänster”; i stället för sex huvudgudstjänster (som i 1986 års handbok), har man bara två, som sedan kan utformas på litet olika sätt beroende på gudstjänstsammanhangen. Mycket talar för rimligheten i en sådan bedömning.
På motsvarande sätt är det synnerligen rimligt, att evangeliebokskommittén rekommenderar att antalet psaltarpsalmer skall öka. (I nuvarande evangeliebok är de bara två!) Likaså har bönboksförslaget gett utrymme för ett antal böner som verkligen kan fylla en funktion.
BRISTER
När man tagit upp något kring historiken, och förslagens förtjänster, är det nödvändigt att säga något om bristerna – och då är det svårt att veta var man skall börja! (För en mera detaljerad analys, vill jag hänvisa till bl.a. Gunnar Juelssons artiklar i Kyrka och Folk, 17–20, 22/2000.)
Man kan t.ex. notera, med tanke på hur radikala och omfattande förslagen har blivit, att det är förbluffande små och kompetensmässigt ”smala” kommittéer som ligger bakom förslagen. De kvinnliga prästerna är väl representerade, medan ledamöter från mer konservativa sammanhang lyser med en total frånvaro.
Vid en temadag på Församlingsfakulteten i november erkände handbokskommitténs ordförande, f. ärkebiskopen Gunnar Weman, att volymen ”Motiveringar” (en bok på 130 sidor) skrivits på ett par veckor.
Det kan förklara, men knappast ursäkta en så katastrofal formulering som denna:
Det nuvarande avslutningsordet ”Så lyder Herrens ord” efter gammaltestamentlig läsning och epistel föreslås ersättas av ”Så lyder den gammaltestamentliga läsningen” respektive ”Så lyder dagens epistel”. Skälet till detta är att undvika att en läsning ur bibeln direkt och utan förklaring proklameras vara Herrens ord trots att många kan stöta sig på innehållet. Enligt kyrkohandboksgruppen är det bättre att i predikan utlägga texterna så att Guds ord kan uppfattas, än att direkt efter bibelläsningen utan kommentar säga att det som lästs är Herrens ord. (Svenska kyrkans utredningar, SKU, 2000:3, s. 78)
Det är inte förvånande, att utredningarna bitvis har blivit föremål för en synnerligen skarp kritik; beträffande handboksförslaget gäller kritiken både text- och musikdelen. I Kyrkomusikernas tidning fick musikförslaget en rejäl avhyvling i våras, och i höstas beskrev en artikel i den normalt sett liberalt präglade Svensk Kyrkotidning handboksförslaget som en ”liturgisk härdsmälta”. Skarpa ord, förvisso!
Den genomgående bristen med alla förslagen är att de är vansinnigt politiskt korrekta – och detta får ofta horribla konsekvenser. Bara ett par exempel i högen; det första från kommentarerna till ändringar i vigselritualet:
Epitetet ”Herre” för Gud har utbytts mot ”Livgivare” för att växla och ge plats för varierande metaforer och undvika att de hierarkiska uttrycken dominerar kortats till ”I Jesu namn”… ”Herre” har ersatts med Gud, för att där så är möjligt undvika det hierarkiska språket. (SKU 2000:3, s. 110 f)
Minst lika radikalt, i både nya formuleringar och nya teologiska tolkningar, är det nya bönboksförslaget. En av de tre välsignelseformuleringarna i bönboken lyder:
Välsignelsen från Saras och Abrahams Gud, välsignelsen från Jesus Kristus, född av kvinnan Maria, välsignelsen från den heliga Anden, som vakar över oss som en mor över sitt barn, är med oss alla nu och i evighet. (Hjärtats samtal, s. 20.)
Man kan också notera, att bönboksförslaget t.o.m. innehåller ett par böner före abort. (s. 148 )
TILL SLUT
Vi är många som har varnat för ett religionsbyte inom Svenska Kyrkan (jfr. Till Liv 2/98 , s. 11 f). Bortsett från några enstaka aggressiva reaktioner från ledande håll, t.ex. Kyrkans Tidning , har reaktionerna på dessa varningsklockor varit ljumma.
Nu börjar vi ana konturerna av detta religionsbyte. Grundstrukturerna i handboksförslaget anknyter i hög grad till klassisk kristen tradition (tyvärr också till ensidigt romersk-katolsk tradition!) – men innehållsmässigt är det i hög grad Jämo och feministteologin som angett ramarna.
Den centrala bibliska bekännelsen till Jesus som Herre (1 Kor. 12:3 ) har i stor utsträckning raderats ut, med hänvisning till ett inkluderande språk:
Ett primärt mål har varit att minimera maskulina uttryck om Gud och utveckla ett rikare och mer varierat urval av bilder som beskriver Gud och Guds egenskaper… Maskulina pronomen som referar till Gud har så långt det varit möjligt uteslutits… Maskulina pronomen för Jesus har reducerats, men inte eliminerats. (SKU, 2000:5, s. 15)
Tja, vad skall man säga?
Med en sådan teologi behöver de kristna samfunden inga yttre fiender. De förintar sig själva inifrån, teologiskt!
Det vore alltså en katastrof för den svenska kristenheten om de tre förslagen blir antagna.
De representerar ingen reell förnyelse utan hotar, om de antas, att bli ännu ett steg på Svenska Kyrkans väg mot förfallet.
Rune Imberg, Göteborg