År 1948 inledde Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner missionsarbete i Kenya. Den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK) har sedan 1963 haft ansvar för verksamheten och MBV har tillsammans med fyra andra missionsorganisationer bistått kyrkan.
År 1948 inledde Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner missionsarbete i Kenya. Den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya (ELCK) har sedan 1963 haft ansvar för verksamheten och MBV har tillsammans med fyra andra missionsorganisationer bistått kyrkan.
Söndagen den 11 februari samlades ett 80-tal missionsintresserade på Åhus Missionsgård. Under temat ”Kenya i fokus” förmedlades historiska tillbakablickar, aktuella rapporter från missionärer på hemmavistelse samt tankar och visioner inför framtiden.
Roland Gustafsson höll ett inledningsanförande med rubriken: ”Uppdrag Kenya – det turbulenta 90-talet”, som här återges i förkortad form.
Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. 2 Kor. 4:7.
Skatten är given, tillgänglig och förmedlad – det är evangelium! Gud vare tack, lov och pris!
Bräckliga, syndiga människor – frälsta av nåd, genom tron – är kallade att vara redskap, att föra skatten vidare. Gud har i sin vishet valt att låta uppdraget utföras på ett sådant sätt. Hans väldiga kraft kommer till synes just genom att han använder det som ingenting är.
När vi nu skall stanna inför ett turbulent 90-tal i Kenyamissionens historia, får vi, som tidvis blir mer fokuserade på lerkärlet och lätt glömmer bort skatten och Guds väldiga kraft, se det hela utifrån detta Guds ords perspektiv: ”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.”
EXPANSION
ELCK hade i början av 90-talet c:a 40 000 medlemmar i omkring 270 församlingar. Arbete bedrevs i de flesta delar av landet. Församlingsarbetet stod i centrum. Ett trettiotal pastorer och drygt 70 evangelister var verksamma i kyrkan. Trots stagnation i vissa områden har verksamheten utökats även under senare delen av 90-talet. I dag räknar man med c:a 60 000 medlemmar i mer än 600 församlingar. Det finns drygt 90 präster och c:a 180 evangelister. Detta är den ”kvantitativa” bilden av ELCK – med en uppmuntrande och glädjande tillväxt!
MOTGÅNGAR
ELCK har under 80- och 90-talet brottats med en hel del problem. Som vi redan nämnt är den kvantitativa aspekten uppmuntrande. Men det finns också faktorer av mer kvalitativ art, som är bekymmersamma. Vi vill försöka peka på ett antal fenomen och försöka analysera och tolka dem.
SJÄLVSTÄNDIGHET OCH BEROENDESTÄLLNING
Ett vardagligt exempel: Många av oss har nått den ålder då något av våra barn blivit vuxna och vi måste nog erkänna att det är svårt att som förälder acceptera att det kära lilla barnet nu blivit en vuxen och mogen person!
Det finns två röster inom föräldern: ”Äntligen är mitt barn nu vuxet och klarar sig på egen hand!” och ”Nej, det kommer han eller hon aldrig att klara av!”
Jag brottades själv som tonåring med samma frågor: ”Tänk, att jag äntligen är vuxen och både kan och får klara mig på egen hand!” och ”Nej, detta kommer jag inte att klara själv, jag behöver fortfarande hjälp!”
Just sådan har situationen varit i förhållandet mellan mission och kyrka. Missionen har från sin sida konstaterat att ELCK är en självständig kyrka med rätt och mandat att ha ansvar för sina egna förehavanden, men samtidigt har missionen haft möjligheter att stå för fortsatt ekonomiskt stöd till kyrkan, vilket i sin tur medfört en viss ”kontrollerande attityd”. ELCK har från sin sida upplevt det på motsvarande sätt: Vi är vuxna och står på egna ben, men dessvärre är vi ännu i hög grad beroende, inte minst ekonomiskt. Det är således en på en och samma gång skön och jobbig situation!
Denna kontakt mellan ”föräldern och den vuxne tonåringen” riskerar att emellanåt bli ansträngd, och risken för kollisioner är påtaglig. Förhållandet kan tidvis bli rent av outhärdligt, med risk för separation och isolering. Men det skall också sägas att det går att lära sig att hantera situationen, med ödmjukhet, kärlek och respekt, där parterna så att säga får lära sig att både ge och ta.
MLTC
I ELCK finns det otaliga exempel på att just denna problematik lett till turbulens. Ett sådant är den institution som jag själv under 80-talet fick arbeta vid: det teologiska seminariet på Matongo (MLTC). Det var en underbar uppgift – att få undervisa och träna kyrkans blivande medarbetare. Med tacksamhet och glädje minns jag många elever som så småningom blev predikanter, evangelister och präster!
Men just här har nog mission–kyrka- relationen varit som mest ansträngd. Missionerna har betraktat MLTC som sitt särskilda skötebarn. Det gäller ju det viktigaste av allt: att forma och träna blivande tjänare och medarbetare i Guds rike! Full mobilisering av ekonomiska medel och kvalificerade lärare – sådan har missionernas paroll varit!
Dessvärre har problemen inte uteblivit. Risken för ”korruption” har varit påtaglig. Somliga frestas att dra nytta av missionernas frikostighet. Varför inte utnyttja de resurser som ställs till förfogande? Om någon från mission eller kyrka börjar påtala behovet av och det rimliga i att de lokala sammanhangen blir mer ekonomiskt självförsörjande, tystas sådana röster systematiskt ner.
Därför är det också ganska symptomatiskt att det fram till dags dato, med undantag för några kortare perioder, varit missionärer som stått i ledande ställning vid MLTC. Missionerna har sett detta som sin plikt och sin ära – och då har det varit följdriktigt att också bidra med erforderlig personal och ekonomiska resurser. Kyrkans kenyanska medarbetare har, trots att de blivit mer och mer kvalificerade för uppgiften, mer eller mindre tvingats att ställa sig vid sidan om.
90 -talet har kännetecknats av åtskillig turbulens i ELCK – och MLTC har på många sätt varit ”pulsådern” i denna för alla parter krampaktiga process.
KONSTITUTION OCH LEDARSKAP
En kyrka i stark tillväxt och utveckling behöver givetvis förändras. Den första ELCK-konstitutionen formulerades och skrevs för sin samtid (på 60 -talet). Det har varit ett utmärkt dokument ”i sin tid”! Kyrkans andliga överhuvud kallades först ”president” och senare ”ordförande”. På 80 -talet var dock denna titel förlegad, inte så mycket internt som i samhällssituationen. När den dåvarande ELCK-ordföranden sökte audiens på presidentens kontor i Nairobi (för att bistå svältdrabbade områden i landet) ställdes frågan: ”Har ELCK ingen biskop?” Därmed såddes ett frö, som så småningom skulle komma att utsätta såväl ELCK som relationerna mellan mission och kyrka för mycket svåra påfrestningar. I ett antal år arbetade man målmedvetet med frågor om kyrkans ledarskap, om vad som utgör en biskops roll samt med att göra en revision av kyrkans konstitution.
Triumfen och tragiken blev verklighet år 1996 . Då utsågs och ordinerades nämligen den förste biskopen i ELCK, trots att kyrkans konstitution ännu inte hunnit bli reviderad och godkänd av kyrkans årsmöte. ELCK splittrades i ett antal ”politiska fraktioner” och den ekonomiska situationen i kyrkan blev kaotisk. Missbruk av pengar i samband med biskopskampanjen ledde till en alltjämt otillfredsställande ekonomisk redovisning. Missionsorganisationerna har varje år tvingats ge uttryck för sitt missnöje med bristfällig ekonomisk redovisning och revision.
ANALYS OCH LÄRDOMAR
När jag tänker tillbaka på detta så finns det, förefaller det mig, vissa likheter med hur kungadömet infördes i Israel. Folket begärde en kung – så som alla andra folk hade det. Så blev det till stora delar en stor och tung börda för land och folk. Om vi människor tar saker och ting i egna händer och agerar självsvåldigt, blir resultatet därefter.
Det finns emellertid ytterligare en lärdom i Israels historia: Gud kunde vända det i och för sig icke önskvärda till en välsignelse, när han fick fylla ”kärlet” med substans och ett äkta innehåll. Det är såväl kung David som vår Frälsare och Kung, Jesus Kristus, förunderliga exempel på!
Därför är vi förvissade om att Gud förmår fylla ELCK:s biskopsämbete med ”ett gott innehåll”. Må Gud kalla och utrusta biskopar som blir herdar för hjorden – för Guds folk i ELCK!
Trots svagt ledarskap och dåliga rutiner i arbetet finns det glädjeämnen. På gräsrotsnivå, i församlingarna, kan man mitt i turbulensen finna glädjande och positiva tecken. Visst har de kristna på många sätt fått lida p.g.a. oegentligheterna, men samtidigt har besvärligheterna medfört tillväxt, mognad och ett större ansvarstagande. På så sätt har faktiskt många församlingar blivit mer självständiga och delvis kommit bort från ”beroendesyndromet” för att mer få erfara sin frihet och sitt ansvar, i en innerligare och djupare förtröstan till Herren.
VÄGEN FRAMÅT
Vid en i och för sig stormig överläggning i Nairobi 1998 mellan ELCK och de understödjande missionsorganisationerna nåddes full samstämmighet om vissa grundläggande principer för ELCK:s fortsatta verksamhet Vi citerar något från det undertecknade dokumentet:
Vi – Guds folk inom ELCK – erkänner oss ha följande förpliktelser:
- Gud har försett och ska förse ELCK med tillräckliga mänskliga, ekonomiska och andliga resurser för att tjäna dess eget folk och gå ut i mission intill jordens ändar. (Fil.1:6).
- ELCK behöver uppmuntras och stödjas till att ta ansvar för sig själv och för sina utåtriktade kyrkliga uppgifter.
- ELCK önskar sprida ökat medvetande om den lokala församlingen såsom grundläggande enhet för verksamhet och ansvar inom kyrkan. Insikten om att evangelieförkunnelse är alla troendes förmån och ansvar understryker vikten av att de som församlingen kallat till heltidstjänst i detta arbete också får en rimlig försörjning. (1 Kor. 9:14).
Även om detta dokument är teoretiskt, finns det åtskilligt att ta fasta på och bygga vidare på inför framtiden. Initiativet flyttas mer och mer till den nationella kyrkan. Som missionsorganisation inbjuds vi emellertid till partnerskap, att på ELCK:s villkor, i mån av behov och tillgängliga resurser, bistå med personal och ekonomiskt stöd.
Jag tycker mig i detta se något, som också finns förebildat i NT: Johannes Döparen som överlämnar ”stafettpinnen” till Jesus. Han säger: ”Han måste bli större och jag mindre”, Joh. 3:30. Samtidigt får vi glädjas över Guds verk – alltsammans är av Gud – säger aposteln Paulus om försoningens tjänst. Och vi har, för Jesu skull, syskongemenskap med många kenyanska kristna.
Roland Gustafsson
Missionsföreståndare, MBV