Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden. ”Kom och ät!” Joh. 21:4, 12.
Lärjungarna visste nog inte riktigt vad de skulle göra. Jesus hade blivit levande igen, den saken började de långsamt fatta. Men hur framtiden såg ut visste de inte. Skulle de fortsätta att vandra med Mästaren, eller? I väntan på vad som skulle hända bestämde sig Petrus för att ge sig ut och fiska. De andra följde med.
Hela natten jobbade de, utan att få någon fisk. Situationen kändes bekant. Visst hade det varit så här förr?
Så står han där på stranden. Livs levande. Det är ganska lätt att förstå att uppståndelsen kändes overklig för dem. Jesus hade helt plötsligt bara dykt upp, och deras första tanke var att han var en vålnad. Nu stod han där – livs levande. Precis som för några år sedan, då han först kallade dem, skickade han ut dem för att kasta ut näten igen. Även denna gång blev det hur mycket fisk som helst. När de kom iland hade Jesus mat färdig och bjöd dem. De förstod att det var han, trots att de inte vågade fråga. Visst är det fantastiskt! Den allsmäktige Herren över himmel och jord, som några dagar tidigare har besegrat döden och djävulen, möter sina lärjungar på en strand och bjuder på nybakat bröd och grillad fisk till frukost. Jesus möter dem mitt i deras vardag och tillfredsställer deras allra mest grundläggande behov.
Om lärjungarna hade haft några förväntningar på hur Jesus skulle möta dem, vet jag inte. När jag föreställer mig möte med Jesus kan det lätt bli högt ovanför mitt eget huvud. Jag tänker mig – omedvetet – att den Uppståndne borde komma på något andligt sätt och med ärenden som inte berör det mänskliga, det jordiska.
Denna händelse får i stället påminna mig om att Gud möter mig just där jag är. Han kräver inte att jag först ska flytta på mig för att det ska gå bra att mötas. Gud vill inte ta mig bort från det jordiska – han har ju en gång skapat människan för att leva i skapelsen. Att skapelsen sedan har fått fel roll är en annan historia.
Jag blir också påmind om att Jesus är verklig. Efter uppståndelsen mötte han lärjungarna som en människa av kött och blod, en som åt och drack och till och med bjöd på mat. I dag möter han mig på riktigt. Det är inte bara en känsla eller föreställning i min hjärna. Han lever i dag och har ett verkligt ärende till mig som kan förändra mitt liv. Precis som på stranden en morgon för länge sedan vill han ge en förnyad kallelse att följa honom.
Per Svensson, Kristianstad