”Ande, du som livet ger fall nu över oss. Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig.”
– Så höjer vi en tonart! ”Ande, du som livet ger…”
Det är torsdagskväll och KUM:s manskörs första övning denna höst. Ett tjugotal karlar sjunger upp sig så att taket håller på att lyftas. Denna gång är de i Hässleholms lutherska missionshus, men varannan gång är övningarna förlagda till Missionsgården Strandhem i Örkelljunga.
En ny medlem har hälsats hjärtligt välkommen i kören och man kan inte ta miste på körens glädje över detta. Även jag hälsas välkommen, men det görs samtidigt mycket klart för mig att det bara är för den här gången. Kvinnor är icke önskvärda i kören, med undantag av dess ledare Eva Henriksson.
Kören plockar fram kvällens första not, som är ”Var jag går i skogar berg och dalar”. Alla sitter med näsan långt ner i noterna, och Eva tar igenom stämma för stämma, om och om igen. Resultatet av detta blir fantastiskt. När solisten Lennart Johansson och hela kören klämmer i med sina djupa, mäktiga röster, önskar jag att jag inte varit ensam åhörare.
– Det gick så bra, så det tar vi en gång till, säger Eva och viftar igång dem igen.
– Har du fotograferat Gösta i shorts? hojtar en småländsk sångare till kvällens fotograf, Johan Pettersson.
Alla skämtar friskt med varandra och Eva får sig också en del gliringar, men hon är inte sen att ge igen. Eva står med båda tofflorna på jorden, och det krävs när man ska vara ledare för så många män. När jag frågar henne hur det är att vara kvinnlig ledare för en manskör, småler hon och säger att den frågan har ställts till henne många gånger.
– Att leda en manskör är ett musikaliskt hantverk och då spelar det inte så stor roll att jag är kvinna, svarar hon och fortsätter: Jag vill hjälpa till i Guds rike och detta är ett sätt att sprida evangelium till ännu fler. Det är mycket rolig att leda Manskören musikaliskt, tillägger hon. Och så gillar jag att hålla pli på gubbarna!
Vad är det då som gör att dessa män, en del av dem predikanter, många med stora familjer och krävande arbeten, så entusiastiskt åker många mil varannan torsdag för att sjunga i ett par timmar ?
– Manskören är en oas i vardagen, förklarar en av sångarna. I bilen till övningen kan jag ofta vara trött och känna att jag egentligen inte har tid, men på vägen hem är jag alltid som en ny människa.
– Det är så roligt att sjunga, säger Lennart Johansson, då jag frågar honom varför han är med i kören. Man kan inte bara ha plikter, man måste ha lite nöjen också, fortsätter han. Den här kvällen släpper jag alla krav och bara sjunger, avslöjar han innan han går till kaffebordet.
Några av sångarna står för fikat, men jag tycker att det ser ut som om de tagit sina fruar till hjälp… Jag slår mig ner vid ett av borden för att dricka mitt kaffe. Stämningen är avslappnad, skämten haglar och det är inte lätt att få något seriöst ur dem.
Jag tycker mig känna en viss likhet mellan detta och damernas symöten och tjejmiddagar, fast samtalsämnena inte är desamma. När jag druckit upp mitt kaffe lämnar jag de övriga herrarna vid bordet och sätter mig hos Göran Johansson, en trogen andra tenor. Jag frågar honom vad han vill berätta om Manskören för Till Livs läsare.
– Det är det kristna umgänget bröder emellan som jag ser som mycket viktigt, uppger han. Vi får sjunga för andra människor om det budskap som vi själva lever av och vi får också något till livs för egen del på övningarna, tilllägger han.
Manskören sjunger upp några gånger per termin, oftast i kyrkor men ibland även i missionshus. Göran berättar att kören brukar bli väl mottagen och att sångarna alltid känner sig välkomna då de är ute och sjunger.
Jag behöver veta lite mer om körens historia, och vad skulle då kunna vara bättre än att fråga körens äldste sångare, Jean Nilsson, som varit med sedan starten 1948.
– Manskören är en kör med tyngd, säger han lite ironiskt. Första gången vi sjöng upp var på KUS:s konferens (nuv. sommarmöte ) i Valje, Blekinge. August Rantzer var ledare för kören och vi var inte mindre än 72 sångare på den tiden. Så många på podiet på en gång blev för mycket, så plötsligt brakade vi igenom! Det var ingen som blev skadad men jag får erkänna att jag blev lite rädd när orgeln kom emot mig, säger Jean med ett leende
–Vad gjorde ni sen då? undrar jag förvånat.
– Några minuter senare stod vi på en liten kulle bredvid och fortsatte att sjunga där vi blivit avbrutna.
– Hur har Manskören förändrats sen den startade?
–Det är samma trevliga stämning nu som då, försäkrar Jean. Men något som nog har förändrats genom åren är ansvaret i kören. Förr var man flitigare och såg kören mer som en uppgift. Nu har folk så många järn i elden att det blir lite si och så med ansvaret, menar han.
Denna reflektion har jag mest hört om dagens ungdom, men jag förstår att det är tidsandan mer än dagens ungdom som är sådan… Jean avslutar med att säga att han genom alla år sett Manskören som ett andningshål.
–Man är med i Manskören för att sjunga, inte för att dricka kaffe och prata, säger körledaren när alla svalt sitt kaffe och är på väg in i stora salen igen efter bara 20 minuters paus, Detta är en ny erfarenhet för mig, något jag inte blivit vand vid under min egen sångarkarriär…
Medan kören fortsätter att sjunga sitter jag och funderar på varför Manskören hade 72 medlemmar för 50 år sen men bara har runt 20 nu. Håller mänskligheten på att tappa sångrösten? Unnar vi oss inte att göra något som är roligt mitt ibland alla krav? Eller har vi tappat bort att sången är ett utmärkt medel för evangelisation?
Alla ni män i södra Sverige, som är över 25 och har för mycket att göra, ni behöver Manskören och Manskören behöver er!
”Dyraste Jesus, dig vill jag älska, dig som i döden älskade mig. Dig vill jag lyda, dig vill jag tjäna, giva mig villigt, Herre, åt dig.” När Rune Persson haft aftonbön och övningen avslutas med ”Bred dina vida vingar” dröjer det inte många minuter förrän alla är ute. När jag kommer ut är det bara Lars Andersson från Dalby och någon till som ännu inte åkt. Lars är med i körrådet, som håller i trådarna. Han är mycket entusiastisk när han talar om körens framtid och säger att det kommer att hända en del i kören nästa år med anledning av 50-årsjubiléet, men mer vill han inte avslöja.
– Manskören är en kör med traditioner och framtidstro, säger han innan han kör hemåt.
Ros-Marie Westmark, undersköterska