Jag sitter vid julkrubban och ser på det lilla konstverk som påminner oss om det stora under som hände den första julen i Betlehem. Om några dagar är det dags att plocka ner sakerna i jullådan igen, men jag önskar att julens budskap och verklighet ska få bli kvar hos oss. När jag ser på figurerna börjar jag fundera över dem och varför de är med i krubban. De är ju bara bilder men de vill påminna om en händelse som inträffade för mer än 2000 år sedan.
Först funderar jag på djuren – lammen, korna och åsnan – de är liksom statister i händelserna. Fast åsnan var kanske den som fick bära Maria den långa vägen från Nasaret? Och herdarna hade ju inte varit ute i natten om inte fåren hade funnits? Alla har sin betydelse.
Där står några enkla figurer, herdarna. De är ganska färglösa och det är nog meningen. Det är de enkla, fattiga pojkarna som slet med djuren natt och dag, men som var de första som fick veta att deras och hela världens Frälsare var född. De förstod nog inte helt den natten vilket fantastiskt budskap de fått, men budskapet var så betydelsefullt att de var tvungna att kontrollera om det var sant.
– Tänk om vi var lika angelägna att få veta om evangeliet är sant och gäller oss! Riskerade de fåren för att få se Messias? Vad vågar jag riskera för att få möta Jesus?
Bredvid herdarna står tre färggranna figurer som är en stark kontrast till herdarna. Det är de vise männen. De ser så ödmjuka ut och någon till och med knäböjer framför den enkla krubban. Dessa visa, mäktiga och rika män förstod nog inte heller hela vidden av vad de såg. Men de visste att himlens Herre hade tänt en speciell stjärna för att leda dem till detta enkla lilla barn – den Messias, världshärskare och frälsare för hela världen som judarna hade fått löfte om och som de väntat på så länge. De såg honom och föll ner och tillbad honom.
– Har vi tid i julbrådskan att i ödmjukhet och stilla tillbedjan stanna upp framför krubban? Det är inte för sent att göra det.
Josef står lite i bakgrunden. Han har säkert kämpat med både Gud, sig själv och andra människor i nio månader. Först kunde han inte tro Maria när hon talade om att hon väntade barn och att det var Messias hon skulle föda – Messias skulle ju födas i Betlehem! Och var det verkligen meningen att de skulle fara dit för att barnet skulle födas på ”rätt ställe”? Säkert var frågorna många.
Så kom skattskrivningen. De måste ta sig till Betlehem – en bekräftelse på det Gud har sagt i sitt Ord, men också på det Maria sagt och det som han fick veta genom ängeln. Fulla av förväntningar drog de så iväg. Resan var visserligen jobbig för en höggravid kvinna, men det som sedan hände var mer än han kunde beskriva – som en stor glädjefest där Herren var närvarande på ett påtagligt sätt. Änglarna, människorna och deras berättelser och inte minst Barnet, Guds egen Son. Halleluja!
– Hur är det för oss? Vi bär ju alla på förväntningar inför julen, och i adventstiden påmindes vi om Guds löfte om att en Frälsare skulle födas. Men har vi sett att händelserna i Betlehem har uppfyllt och bekräftat Guds löften till dig och mig?
Så har turen kommit till Maria. Hon sitter vid krubban och ser på sitt barn. Hennes son? Ja, men framför allt Guds Son, hennes och hela väldens Frälsare. Hon minns den rädsla och osäkerhet som fyllde henne den dag då hon av ängeln fick meddelandet från Herren att hon skulle föda Guds Son. Hon kunde inte tro det, det var ju omöjligt och helt onaturligt att hon skulle bli med barn utan att vara tillsammans med en man. Förvirrad och omskakad ställer hon sig under Guds vilja och låter Herren använda henne som han vill. Ängeln förstod henne säkert, för hon fick några tröstande ord som blev till stor hjälp för henne under graviditeten: för Gud är ingenting omöjligt.
Hon minns också när hon träffade sin släkting Elisabet som då var gravid i sjätte månaden. Ängeln hade berättat för Maria att det var så – fastän Maria alltid hört att Elisabet inte kunde få barn och att hon nu var för gammal. Hon minns hur glad Elisabet blev när hon hörde Marias hälsning, och hur hon berättade att hennes barn också sprattlade till av glädje; det var ju Johannes hon bar på. Detta hade då blivit ett underbart budskap från Gud till Maria och en bekräftelse på allt det som ängeln sagt till henne. Hon minns också hur orden bara kom till henne och att hon måste sjunga ut sin glädje över allt som hon fick uppleva.
Det hade varit många tunga dagar sedan dess, men Guds ord och löften hade varit hennes tröst. Ängeln hade ju den första gången sagt att ”den Högstes kraft skall vila över dig”, och detta hade hon känt många gånger. Josef och hon hade haft stor glädje och hjälp av varandra. Var för sig hade de fått höra löften från Gud som de bar med sig, och när de sedan kom in i svåra och tunga perioder hade de påmint varandra om vad Gud lovat. Det gav trygghet och tröst inför framtiden, både det som Gud låtit hända med henne och att hon hade Josef som hon kunde dela allt detta med.
– Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Tar du och jag oss tid till detta när det lugnar ner sig efter helgerna och blir vardag igen?
Nu är det bara Jesus kvar. Vad jag blir glad! Honom vill jag inte ta bort – även om krubban om ett par veckor ska packas ner. Tänk att han vill bo i mitt hem, i mitt kök och i mitt hjärta. Det är min bön att han ska bli kvar och att ingenting ska bli så viktigt mitt liv att inte Jesus får vara den viktigaste för mig. Jag önskar att vi likt herdarna berättar för våra medmänniskor att också vi sett Jesus – och att han får komma in i alla hem och i alla människors hjärtan med sin kärlek, förlåtelse och frälsning.
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.
Arne Engström, skolpastor, Åstorp