Den store Konungens budbärare

Vi ser dem i talarstolen – predikanterna, som talar på olika platser. Fyra predikanter svarar på några av våra frågor.

Vi ser dem i talarstolen i missionshuset och sen är de borta – predikanterna, som kommer och går. Jag bestämde träff med fyra av dem på Strandhem för att få reda på hur det är att vara predikant.

– Vi är den store Konungens budbärare!

– Har Jesus blivit min enda tröst vill jag berätta om det för andra, så att de inte missar det väsentligaste i livet.

– När jag går upp i talarstolen, är jag den ensammaste människan på jorden – helt beroende av Gud!

– Det är bara förkunnelse från hjärtat som kan nå till hjärtat.

– Det är skönt att få stå vid Jesu kors, då jag predikar.

– Att vara sig själv när man predikar är viktigt – då blir man trovärdig.

Detta är några tankar jag fick av Carlåke Söderlind, Fride Månsson, Mats Giselsson och Joakim Hector – fyra skilda personer, som blivit ledda av Gud på olika vägar. På frågan hur allt började berättar Carlåke hur han som ung, efter att ha delat med sig av hur dyrbar och kär Frälsaren blivit för honom, fick en kallelse från MBV och i övertygelsen om att Gud är ordningens Gud lät han denna yttre kallelse bekräfta kallelsen från Gud. ”Jag ångrar inte att jag sade ja utan litar på att jag är där Herren vill att jag ska vara.”

Fride fick tidigt kallelse att bli predikant men kände att Gud hellre ville att han skulle arbeta som lantbrukare. Senare i livet blev kallelsen åter aktuell, och då kunde han inte svara nej. Om framtiden har han gjort ett avtal med Gud. ”Jag har lovat Herren att hålla på så länge han låter mig vara frisk!”

Mats höll vittnesbörd på ett sommarmöte i Åsljunga och blev sedan kallad till predikant. Han visste inte då vad han skulle ägna sig åt men började läsa teologi. Han tänkte inte bli präst, men Gud ville annorlunda och nu är han komminister i Rya församling.

Joakim gick på bibelskola efter gymnasiet och blev sedan korttidare. Eftersom han under denna tid visat prov på de gåvor Gud har gett honom att undervisa, kallades han till predikant. Han kände det naturligt att svara ja efter att ha bett och samtalat med vänner om saken. ”Eftersom jag tycker att uppgiften som predikant är angelägen och viktig, såg jag det som Guds kallelse att svara ja, och jag räknade med att Gud skulle stoppa mig, om han ville något annat.”

Jag undrar om det inte kan vara svårt att veta hur mycket man skall predika. ”Då jag var yngre hade jag svårare att säga nej”, berättar Carlåke, ”men efter det att jag förstått att den främsta uppgiften utifrån Bibeln är att ta väl vara på sitt hus, har det varit lättare att prioritera.” Joakim fortsätter: ”Det är viktigt att komma ihåg att Gud älskar först och främst mig och inte det jag gör.” Mats är besviken över att många predikanter så ofta säger nej till att predika, att man t.o.m. behöver ställa in möten. Han menar att har man fått en kallelse från Gud att predika, så ska man också göra det. Slutligen kommer vi ändå fram till att antalet predikningar får bestämmas av vad man har för yrke och hur mycket engagemang man har för övrigt.

När jag frågar dessa herrar hur det är att predika får jag skiftande svar: ”Det är stort att predika! Det är fantastiskt då Gud får tala både till mig och till åhörarna”, säger Joakim, ”men det är också ett stort ansvar och många gånger betungande”, fortsätter han. Mats tycker att det känns bra att predika när han är väl förberedd. Det kan kännas frustrerande då tiden inte räcker till, eftersom det är många som drar i honom, säger han. Fride ger svar på frågan på sitt raka och ärliga sätt: ”För det mesta är det en glädje att predika, men ibland, när jag kör hem efteråt, skulle jag vilja köra långt in i skogen och aldrig komma fram igen. Då ber jag att Gud skall ta bort det jag sade som inte var rätt och låta det andra få vara kvar.” Carlåke säger att det är fantastiskt att få vara Guds härold, men han är bekymrad över att det är så dåligt med hans frimodighet i vardagen, utanför talarstolen.

Under samtalets gång märker jag hur lätt de har för att citera bibelverser och sångstrofer och jag fascineras av hur nära Gud och hans ord de tycks leva. Det måste vara nyttigt att tvingas använda Ordet så som en predikant behöver göra, tänker jag och fortsätter att vara frågvis.

Jag undrar hur de gör när de förbereder en predikan. Alla är överens om att det är viktigt att se ut en text i god tid och sedan ha den i tankarna. ”Det är viktigt att be mycket för predikan, gärna på knä”, säger Fride och de andra håller med. ”Att förbereda en predikan är som att lägga pussel”, menar Joakim. ”Man hittar bit efter bit, men det kan ibland vara en svår kamp att få de sista bitarna på plats. Någon gång kan Gud använda en joggingtur eller ett möte med någon människa, då en bit fattas”, fortsätter han. Stundom hittar han inte sista biten förrän i bilen på väg till predikan. Fride brukar gå ut en runda med hunden, då han kört fast och säger att det sedan brukar lossna. Mats säger att det är viktigt att vara väl förberedd, för annars tappar åhörarna förtroendet för predikanten. ”Människor har avsatt tid för att gå till missionshuset. Då duger det inte att vi står och svamlar”, understryker han, och Carlåke tillfogar: ”Jag har fått uppdraget att predika om och av konungarnas Konung. Då är det min skyldighet att läsa på så noga som möjligt.” ”Ja, vi har ett stort ansvar inför dem som kommer och lyssnar”, säger Fride. ”De har rätt att ställa krav på predikanten.”

Jag som brukar sitta i bänken och lyssna kan ibland känna att min tro verkar torr och att Gud tycks långt borta. Känner predikanter något liknande och vad gör de i så fall? Mina predikanter är mycket eniga om att även de upplever detta. ”Ibland undrar jag vad det är jag håller på med egentligen. Då skulle jag helst bara vilja dra mig undan och sitta i stillhet och lyssna till predikande bröder”, tillstår Fride och Mats håller med: ”Ibland kan det bli riktigt mörkt och jag undrar om det där med Bibeln inte är fantasier alltihop.” ”Då det känns som tyngst att förbereda en predikan får jag verkligen gå in i bönekamp men Gud och sedan lita på att han ger mig det jag skall säga”, fyller Joakim i.

På frågan vem som stöttar predikanterna och frågar dem hur de mår får jag dröjande svar, och jag förstår att de skulle behöva mer stöd när det gäller den biten.

Hur ser predikanterna på oss åhörare? ”Vi ser det mesta som händer i salen”, säger de och skrattar lite. Jag rodnar lätt och tänker på alla gånger jag sett ointresserad ut. Ska vi få ställa krav på predikanten, så ska väl de få ställa krav på oss! Allihopa säger att man som predikant tydligt känner om åhörarna har bett för mötet. ”Det är det en nåd att i god gemenskap frimodigt få predika eviga livets ord för dem som behöver höra”, säger Fride glatt. ”Åhörarna förstår nog inte hur viktiga de är! Deras kroppsställning och ansiktsuttryck betyder mycket för predikanten”, menar Joakim och fortsätter: ”Jag tycker att det är härligt med tanten som sitter och nickar under predikan. Det syns att det jag säger berör.” Carlåke uppmanar oss som är åhörare att be mer för predikanten och för mötet, och de andra nickar bifall. ”Jag efterlyser någon eller några, som vore villiga att alltid be för mig, när jag ska predika. Det skulle kännas tryggt”, säger Fride, och jag funderar på om det inte måste finnas många, på vars hjärtan Herren lagt detta.

En anekdot som Mats berättade får bli ytterligare en utmaning till oss åhörare. En man mötte en kvinna, som var på väg ut från kyrkan. På frågan om predikan var slut svarade hon: ”Ja, ena halvan. Nu ska jag hem och göra den andra!”

Ros-Marie Westmark, Vittsjö

 

Några minnen av en predikande broder

När Ingmar Månsson och jag skulle predika vid samma möte och satt nedanför talarstolen och bläddrade i var sin bibel, frågade han aldrig: ”Vad har du tänkt läsa för text?” Den stående frågan löd: ”Var är du någonstans?” Själv var han alltid någonstans i Skriften, och just därifrån öste han upp och serverade. Ofta höll han till i Paulus’ brev. Man kunde höra på hans tonfall hur han njöt av formuleringarna och hur han gladde sig, ofta till tårar, när Anden uppenbarade evangelium för honom. ”Å, vad det är fint!” sade han, och så bläddrade han fram ett citat, pekade på det och läste innantill. I sina predikningar smulade han sönder mänskliga byggnadsverk. Han gisslade egenrättfärdighet och partisinne. En gång, minns jag, stod han och trampade lite nervöst och väntade på sin tur att predika. ”Jag har alltsammans i en enda röra”, sade han. Så predikade han över en text från Kol. 2: ”Om ni med Kristus har dött bort från denna världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: ’Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det ska du inte ta på.’” Men Ingmars predikan blev inte ”en enda röra”. Han upplyste många vilsekomna om det enda nödvändiga.

Ingmar använde väl det förnuft och de gåvor Gud gett honom, men för det andliga livet hämtade han kraft hos Herren och sökte i Anden kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå (Ef. 3:16–19).

Emellanåt kom mörker och maktlöshet över honom. Sådant händer Guds barn i allmänhet och predikanter i synnerhet. Jag kommer ihåg, hur han vid ett tillfälle i en predikan berättade om en Ordets tjänare, som han på sätt och vis identifierade sig med. Denne kom inte till ett utsatt möte. Efteråt skrev han brev till en vän på orten och förklarade: ”Jag kunde inte komma till er och predika. Den värsta storm med våldsamt oväder drabbade mig, ja, jag trodde faktiskt att jag inte längre var en kristen. Men nu är det över. Guds fasta grund består.”

En gång när vi träffades berättade Ingmar att han blivit intervjuad av en radioreporter. ”Du kan lyssna till programmet”, sade han, ”men det är inte uppbyggligt.” Jag lyssnade och gladde mig åt Ingmars svar. Intervjuaren hade svårt att förstå hur en vetenskapsman av hög rang kunde kallas bibeltrogen. ”Jo för mig har det varit så”, förklarade Ingmar, ”att cirklarna har vidgats efter hand, men jag har hela tiden stannat kvar innanför.”

En gång under den sista tiden blev han tillfrågad vad han tänkte på, när han gick där avsidestagen. ”Vad saknar du mest av det som hänt i ditt liv?”

”Jag saknar att på månadstur stå i en liten bondstuga och predika för några vänner”, svarade han. Det låg honom varmt om hjärtat.

I Barkåkra kyrka fördes Ingmars stoft den 10 maj till den sista vilan. Helge Lundh var officiant. Flera talare vid minnesstunden framhöll att Ingmar fått flytta till det himmelska på nådens grund. Det är ett under av Guds Ande att en människa kan färdas genom denna världen och till livets slut hålla fast vid Skriftens löften. Ingmar fick nåd att bli kvar i enfaldigheten hos Kristus. Vi är tacksamma till Gud för vad han gett oss genom Ingmar.

Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. (Joh. 6:40.)

Lennart Axelsson