Missionsförbundet blir kyrka
I förra numret nämndes att Nybygget – kristen samverkan beslutat att byta namn till Evangeliska frikyrkan. Nu har även Svenska Missionsförbundets konferens beslutat att ändra samfundets namn. Det nya namnet blir Svenska Missionskyrkan och skall lanseras i och med att man firar 125-årsjubileum nästa år. (Nya Dagen 18/6)
Människan – det högsta goda?
I Smålandsposten (7/6) skriver Christian Braw i ett debattinlägg mot föreställningen om människans godhet: ”För en tid sedan ställdes en viktig fråga till filosofiprofessorn Svante Nordin: ’Vad är grundbulten i den moderna människans verklighetsuppfattning?’ Vad är alltså den sammanhållande punkten i det som den moderna människan tänker om sig själv och om verkligheten? – – – Svante Nordins svar på den fråga han fick var följande: ’Det är föreställningen om människans godhet.’”
Braw fortsätter ”Ta bort föreställningen om människans godhet och allt faller samman. – – – Föreställningen om människans godhet betyder att människan är klok. Hennes klokhet innebär att hon på egen hand kan avgöra vad som är gott och vad som är ont. Hon kan också på egen hand, utan vägledning från högre ort, ändra på grundläggande ordningar med gott resultat. Den gigantiska fosterfördrivningsverksamheten på västerländska sjukhus, grundskolans pedagogik, psykoterapin, kvinnliga präster, modern kriminalvård – allt är begripligt utifrån föreställningen om människans godhet.” Braw visar sedan på att mycket övertygar om att människan inte är god: ”Den ständiga ökningen av psykiska störningar pekar på att samhället inte alls är på rätt väg. Hela 1900-talets blev oöverträffat katastrofalt i människans historia. Själavården har en djup erfarenhet av mänsklig ondska och en insikt om att mänsklig kraft inte räcker att övervinna den. Men om föreställningen om människans godhet är felaktig, då är alla tankar, känslor och beslut, som grundar sig på den, ett enda stort misstag.”
Svag förkunnelse
I Budbäraren (22/02) skriver Agne Nordlander en reflektion om dagens förkunnelse. Han jämför med den förkunnelse han mötte i sin ungdom och i väckelsens Etiopien. Han saknar mycket som borde vara självklart för den som vill stå på Bibelns och reformatorernas grund. Vi citerar: ”Vad som slår mig mest är den förändrade synen på människan. Min barndoms predikanter och präster talade om människans bortvändhet, om människans synd ’hög som bergets kam’, vilken skilde oss från Gud. Vi läste med i Olaus Petri syndabekännelse: ’Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt burit emot dig.’”
Nordlander stryker under att Kristi försoningsgärning är nödvändig p.g.a. människans uppror mot Gud och att ”Kristus, evangeliet om honom, måste göras känt genom proklamation och vittnesbörd så att människan kan sätta tro till det och bli räddad”. Han menar att dagens förkunnare – i den mån de alls förkunnar Jesu försoning – hoppar över den personliga tron på Kristus. Tron tycks inte behövas. ”Det gäller ju att inte sätta några gränser för vad Gud kan och vill göra. Inklusivitet är nämligen det teologiskt korrekta tänkandet idag. – – – Omvändelseförkunnelse blir helt onödig utifrån detta tänkande, mission bland onådda folk, religiöst troende i andra religioner eller icke bekännande kristna likaså. Dels är människan inte att betrakta som fallen och oomvänd, dels gäller Kristi frälsningsverk rakt av och någon evig förtappelse existerar inte. Är det inte dags för lagens och syndens återkomst i vår predikan, för sanningens skull, för människans skull, för evangeliets skull, för Guds skull?”