Farlig prästvigning
Biskop Eckerdal tänker kolonialistiskt. Afrikanska lutherska kyrkor skall inte få göra som de vill – de skall först be Svenska kyrkan om lov. De skall anpassa sig efter svenska ordningar, annars får de avstå från kontakter i Sverige. Även när de ansluter sig till normal praxis i kristenheten, bör de alltså få sitt handlande godkänt av svenska kyrkliga myndigheter.
Vilka Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner antar och sänder ut som missionärer kan biskopen inte kontrollera. I vårt land gäller föreningsfrihet. Men när de afrikanska kyrkorna handlar, slår han till. (– – –) Kritiken av vigningen i Göteborg avslöjar en pedantisk motvilja mot avvikelser. Pedanteri är ofta ett symptom på osäkerhet och rädsla. Viljan att täppa till varje lucka i lagen är tecken på svaghet. Vad är man rädd för? Är den position man har trots all yttre styrka så svag i sak? (– – –)
Till främmande länder har missionärer kommit med Bibeln och dess lära. Hemma underordnas denna den moderna tidens tänkesätt. De unga kyrkorna slår upp den Bibel de fått och ser efter hur det står. När de gamla kyrkorna sviker den apostoliska traditionen, står de unga fast vid den. Vill Svenska kyrkan fortsätta att vara en del av den världsvida kyrkan, måste den lyssna till deras röster, i stället för att försöka domptera andra delar av kristenheten efter vad som passar den.
Svensk Pastoraltidskrift 3 ⁄98
Farligt opium
Jakob Wallenberg tycker att näringslivet har mycket att lära av new age och annan sorts nyandlighet. New age – ett opium för kapitalet?
Aftonbladet 16 januari 1998
Farligt evangelium
Den liberala teologins evangelium kan låta evangeliskt: Du är frälst i Kristus precis sådan som du är. Du är frälst utan gärningar. Du är ett Guds barn. Och det gäller alla. Detta låter ju bibliskt och fint. Men det är ett falskt evangelium, eftersom det är lösryckt ur Bibelns verklighetsbild. Den liberala teologin har inte utrymme för förtappelsen – alla människor blir frälsta. Gud är inte en helig Gud, som ej tål synd. Jesu död på korset är inte någon ställföreträdande död för våra synders skull. Jesus smakade inte Guds vrede i vårt ställe. Hans korsdöd var bara en demonstration av Guds kärlek till alla människor. Den liberala teologin predikar inte till omvändelse och nytt liv. (– – –)
Inom den ekumeniska rörelsen hörs ofta ett social-politiskt evangelium. Med utgångspunkt i Kristi exempel ska det förkunnas försoning och fred, solidaritet och människovärde, så att alla förtryckta kan befrias och de nödlidande få hjälp. Så blir evangelium omgjort till ett internationellt hjälpprogram. (– – –)
Den som lyssnar till morgonandakter och uppmärksamt läser textgenomgångar och uppbyggelselitteratur kommer att upptäcka ytterligare ett evangelium, som håller på att vinna insteg. (– – –) Karakteristiskt för detta religiösa evangelium är att skillnaden mellan Gud och människan är försvunnen. Budskapet om synd och nåd saknas. Människan kan möta Gud direkt och utan nådens medel. Det är möjligt att komma honom nära genom kristen meditation och andlig inlevelse. Ett dylikt meditativt evangelium finner vi bl. a. hos den katolske författaren Wilfrid Stinissen. Men detta är inte Bibelns evangelium.
Trosrörelsen förskjuter förkunnelsens tyngpunkt från rättfärdiggörelsen till helgelsen. Man vill gärna hålla fast vid att Jesus dog för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. Men Gud har mer att ge, tillägger man. Och det är detta ”mer” som blir det centrala. (– – –) Budskapet om synd och nåd har man inte stor användning för. I centrum för uppmärksamheten står ”andliga manifestationer”, som tolkas som synliga tecken på att Anden verkar. Man blir mer intresserad av gåvorna än av Givaren, mer upptagen av Andens frukter i oss i dag än av Jesu död och uppståndelse för oss, mer upptagen av visioner och känslor än av vad Ordet uppenbarat och lär. (– – –)
Nära besläktat med trosrörelsens evangelium är olika former av psykologiskt orienterade evangelier. (– – –) Påståendet att Gud kan förstärka din självkänsla är emellertid inte evangelium. Evangelium handlar om människans förhållande till Gud. Bibeln talar om hennes syndafördärv. Där Guds vrede över syndaren förtigs mister Kristi återlösningsverk sin egentliga mening.
Ofta hör vi i förkunnelsen om hur Gud i Kristus tillgodoser våra behov. Gud ger mening med livet. Han är nära den ensamme. Han tröstar den sorgsne. Han hör dina böner. Han hjälper dig i sjukdom och nöd. Han känner din innersta längtan; till honom kan du gå med allt. Mycket av detta är alldeles riktigt – insatt i sitt rätta bibliska sammanhang. Men inget av detta är evangelium, och vi får inte låta något av det ersätta Bibelns evangelium! (– – –)
Bibelns evangelium är något som människan är främmande för, eftersom hon i sitt naturliga tillstånd inte upplever sig ha användning för det. Det finns ingen som söker Gud, inte en enda människa. Därför utgör inte evangelium svar på något naturligt behov. (– – –)
Evangelium är budskapet om Guds kärlek. ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh. 4: 9‒10). Den vredesdom som med rätta var vår har drabbat ställföreträdaren Kristus. Han krossades under Guds vrede för vår skull. Han tog vårt straff. Han besegrade djävulen och bröt dödens udd. Gud godkände Kristi frälsningsverk genom att uppväcka honom från de döda och ge honom plats vid sin högra hand. (– – –)
Där detta evangelium blir något självklart har man inte förstått vad det handlar om. För evangelium är det minst självklara som tänkas kan. Det är ett ”främmande” budskap, som bara kan tas emot av det hjärta som den Helige Ande fått överbevisa om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8). (– – –)
Låt oss be skördens Herre sända ut förkunnare som i Andens kraft frimodigt predikar Skriftens sanna evangelium till frigörande och sund tro på Kristus!
Jon Kvalbein
ur ”Samma evangelium?”
Fast Grunn 5 ⁄97