15 dec. ja!! Positivt grav-test. Underbart! Jag skall bli pappa igen! Ett litet liv har tänts och börjat växa. Tack gode Gud! Nu är jag både far och ”fosterfar”…!
10 jan. Vårt lilla barn är nu ca 19 mm stort. Hjärtat slår. Tänk vad fantastiskt det är varje gång ett litet barn blir till! Jag undrar så vad det är för en liten människa som gömmer sig där i magen… Sju och en halv månad till, sen får jag veta.
24 jan. Det lilla fostret skall nu vara omkring fyra cm långt. Alla organ finns redan på plats och skall bara växa till. Helt otroligt! Och så säger en del att allt beror på slumpen…! Gud, jag ber att allt skall gå bra under hela graviditeten.
31 jan. Blödningar och sammandragningar. Jag fick avbryta mina studier och komma hem tidigare i dag. Sanna var orolig. Men det är nog ingen fara. Det finns många som blött lite under graviditeten och allt har ändå gått bra.
Samma natt: ”Jag är ledsen, men jag kan inte hitta någon hjärtverksamhet. Fostret är dött.” Läkarens ord slår som ett knytnävsslag. Ingen hjärtverksamhet. Dött! Men Gud gör något då! Väck upp den lille! Hela det som är trasigt! Gör ett under!
Gråten väller fram, men också vreden och hatet. Jag hatar synden och ondskan! Jag hatar djävulen! Hade det inte varit för honom så hade inte mitt barn behövt dö.
1 febr. Det blev en hemsk natt. Lite sömn, många tårar. Och inget under… Vi är nu på sjukhuset. Eftersom fostret inte kommit ut av sig självt måste Sanna opereras. Varför, Gud? 19 mm långt, enligt läkarens beräkning. Dött sen tre veckor. Inte konstigt att Sanna inte har mått illa den senaste tiden, eller blivit tjockare om magen. Mitt lilla barn, jag saknar dig så! Även om jag aldrig fick träffa dig. Du dog innan du på allvar fått smaka livet. Livmodern blev din grav.
4 febr. Begravning i Spekeröd. Efter viss byråkrati fick vi lov att själva ta hand om vårt döda barn. Det känns skönt att få ta ett ordentligt avsked. Tack, Herre Jesus, att du inte visade bort mammorna när de bar sina barn till dig! Vi har burit vårt barn i bön till dig. Tack för att du tar det i din famn och välsignar det! Jag saknar vårt barn så mycket! Gud, ge den lille en kram från mig och berätta hur mycket jag älskar honom eller henne.
9 febr. Tillbaka i Lund. Chocken har lagt sig och jag har börjat acceptera det som hänt. Kanske det var bäst det som hände. Bara Gud vet. ”Vad han tar och vad han giver, samme Fader han förbliver. Och hans mål är blott det ena. Barnets sanna väl allena.” Trots allt fick ju ändå det lilla barnet dö där det hade det som bäst, i mammas mage. Och jag kommer alltid att veta att vårt barn har det bra.
Vad skulle jag gjort om Gud inte fanns? Var skulle jag då bli av med min sorg och saknad? Tänk alla de som inte har något att hoppas på efter döden. Tack, Herre Jesus, att du har besegrat döden! När du uppstod fick graven bli livmoder och föda fram Livet, det eviga. Därför finns det hopp om att jag och Sanna en dag skall få se vårt barn.
Med sorg och saknad
Håkan Giselsson
Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte finnas mer, och varken sorg eller klagan eller plåga skall finnas mer. Ty det som var förut, det är nu förgånget. Upp. 21:4.