Första budet handlar om att ha ett odelat och hängivet hjärta för Gud.
Första budet handlar om att ha ett odelat och hängivet hjärta för Gud.
Människan – Guds avbild…
Gud skapade människan till sin avbild. Hans avsikt var att människan skulle leva i en god och nära relation till honom. Därför gav han henne förmågan att tänka och känna kärlek, för att hon skulle ta del av Guds vishet och besvara hans kärlek. Trots syndafallets skada finns spillror av detta kvar hos oss. Gud låter oss ana den eviga världen och hans närvaro. Gud är, som Paulus säger, inte långt borta från någon av oss.
…är värdefull…
Guds omsorg visar sig framför allt genom att han sänder sin enfödde Son till oss, för att öppna vägen tillbaka till Paradiset. Guds vilja är att ni tror på honom som han sänt, säger Jesus. Tror på honom – vilka sköna ord! Tro är att ta emot och inte dra sig undan hans uträckta hand. Detta är Guds vilja med oss nu. Frågar någon vad han ska göra för att bli frälst, så är svaret – eller budet, om man vill kalla det så – att han gratis får ta emot Jesus och allt han gjort för oss. I detta sammanhang är det aldrig tal om våra gärningar.
Att Gud sätter ett värde på den bortkomna människan visar sig alltså framför allt genom att Jesus blir vår Frälsare. Men också genom att Gud har gett mänskligheten en lag att rätta sitt liv på jorden efter. Jesus upphäver ju inte lagen utan han fullbordar den (Matt. 5:17). Därför är budorden fortfarande ord till dig.
C.O. Rosenius skriver i Tio Guds Bud: ”Han har därmed således låtit förstå, att hans lag aldrig i tiden skulle till en bokstaf eller en prick förändras. Det är nämligen värt att märka, att själfva grunden för Guds heliga lag icke egentligen är någon fri, tillfällig vilja hos Gud utan fastmer just hans väsendes natur; ty frågar någon, hvarföre vi skola vara heliga, så säger Gud själf: ’Varen heliga, ty jag är helig.’ (3 Mos. 11:45).”
En kristen kan alltså inte vifta bort budorden och säga: ”De gäller inte mig längre.” Jo, de gäller. Inte som frälsningsväg men som regler för ditt liv. Eftersom Gud fortfarande är helig och eftersom han vill vara din Gud.
…och Herren vill vara hennes ende Gud
Låt oss därför ställa oss inför det första budet! Vi hittar det i ett sammanhang, där Gud just har fört Israels folk ur Egypten genom Röda Havet. Nu är de fria från Faraos tyranni. ”Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha några gudar vid sidan om mig” (2 Mos. 20:1–3). Gud liksom ställer sig framför dem han har räddat och kräver att nu få vara deras ende gud. I ett större Bibelperspektiv ser vi att detta bud gäller alla människor. För att förklara detta synnerligen viktiga bud använder Lilla katekesen märkligt nog bara 16 ord: ”Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom.” Det visar sig verkligen lättare sagt än gjort!
Det grundläggande budet – för hela människan
Det första budet är grunden för de övriga nio. För all strävan efter att hålla buden börjar – om man inte är driven av egenkärlek – i en uppriktig kärlek till Gud. Jesus blev vid ett tillfälle satt på prov av en lagkunnig person, som undrade vilket bud som är det största. Jesus svarar med att citera Femte Mosebok: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av all din kraft och allt ditt förstånd” (Luk. 10:26). Kärleken till Gud är alltså grunden för det som sedan följer, nämligen att älska sin nästa som sig själv.
Lägg märke till att hela människans varelse anropas här! Ingen del kommer undan. Hjärtat är centrum för kärlek och tillgivenhet, själen innehåller vår vilja, förnuftet styr vårt sätt att resonera, värdera och prioritera och kraften syftar på vår handlingsförmåga.
Jag på kommandobryggan
Ett litet barn sätter sig själv i centrum och det ligger något riktigt i det. Barnet behöver få sina behov tillfredsställda: mat, en ren blöja, kärlek, något att leka med. Man kan säga att barnet är en jag-varelse, en liten egoist.
Men det som börjar som en ganska oskyldig egoism får med tiden gravt osund inriktning. Den vuxnes egoism är ful. Den ersätter nämligen tron på Guds försyn, Guds omsorg om oss. Vi räknar först och främst med vår egen förmåga att tänka, åstadkomma trygghet, välstånd, meningsfyllda liv. Till och med, i vissa fall, när det gäller att förbereda en predikan. Men när vi håller på med detta har vi slagit in på högmodets väg. Den leder i sin tur utan att vi märker det till ärelystnad och girighet. Jaget är en medfödd avgud, som hett åtrår kommandobryggans alla knappar.
Harry Boy och Senaste Modellen
Girighet är avgudadyrkan, säger Paulus. Jesus ger den avguden namnet Mamon och därmed anar vi att det lurar en andemakt bakom begäret. Materialismen kan medföra ett angenämt liv och Gud kräver inte att vi ska bo i kojor. Men strävan efter sakerna upptar vårt sinne och användandet av dem upptar vår tid. Hur många timmar sitter dina barn framför datorspel och du själv framför din bredbilds- tv?
Det kommer att visa sig att sakernas värde varade en kort tid! Mamon är bedräglig. Det som verkligen är ditt, det är det som Jesus gjort för dig och vunnit åt dig.
Futtiga hjältar, som tar Hjältens plats
Kan musik vara en avgud? Idrott och idrottsstjärnor?
Det är märkligt att se att i de länder där man har försökt utrota religionen har ganska snart starka politiska ledare kunnat framställa sig själva som frälsargestalter. Och de har fått massornas storögda hyllning. Bluffen har gått hem, kanske därför att människan är predisponerad för att se upp till en hjälte och frälsargestalt. Vi kan tänka på Lenin, Mao, Che Guevara, Hitler och Kim Il-Sun.
Samma fenomen visar sig när unga människor ser sina rockidoler beträda scenen och kanske också i tioåringarnas benägenhet att tapetsera sina rum med bilder av fotbolls- och hockeyproffs. Det gäller att ha en sund relation till sunda förebilder.
Njutningsmänniskan
Att njuta av god mat, resor och kärleksliv låter oskyldigt. Men fundera en stund över vad det kan vara att ha buken till sin Gud, som Paulus skriver i Fil. 3:19. Handlar det inte om att ge njutningen en omåttligt stor plats?
Sådant som i sig är Gud behagligt kan växa och bli det som ger tröst och mening i en tuff tillvaro. Det skapelsegivna tar Skaparens plats i våra liv.
Vandra som en Kristi efterföljare
Skulle vi i allt lita på Gud, så kan vi inte förverkliga oss själva, tänker vi. Men varför tänker vi så? Skulle inte Gud både vilja och kunna ge oss det vi behöver? Och har inte han en plan för att förverkliga oss genom Kristus?
Men tänk om Gud låter oss hamna i besvärliga situationer! – När David blir smädad, när Job får lida och när Jesus står inför Pilatus, är de alla övertygade om att det ytterst är Gud som låter detta ske, och de finner sig i det. Det är att låta Gud stå på kommandobryggan.
Att hålla fast vid Gud i lidandet är inte lätt men Guds Ande gör det möjligt. I Kristi efterföljd får också allt det ovan uppräknade de rätta proportionerna.
Thomas Nilsson, predikant