JAG BLIR LUGN AV VATTEN. Här i Barmhärtighetens Hus är det lagom mycket liv och rörelse. Och så finns de två stora dammarna här, med en rad av pelare mellan sig och fyra rader längs sidorna. Det var här jag blev omtumlad, häpen och frisk.
Men vad var det som hände? Varför kom han just till mig? Jag har minst tre frågetecken som jag skulle vilja att du rätar ut åt mig.
För det första, varför han undrade om jag ville bli frisk. De som tyckte synd om mig, brukade fråga hur jag kände mig eller vad jag tänkte om mitt öde. Men han, som jag nu lärt mig heter Jesus, han frågade efter min vilja. Ingen har frågat på det viset tidigare. Varför svarade jag honom inte? I stället drog jag min lidandeshistoria, som jag brukade, när det fanns någon som lyssnade. 38 sysslolösa år, då jag vant mig vid att låta dagarna komma och gå.
En del bekanta, men även främlingar, mår lite bättre när de hjälper mig, ger mig mat och tycker synd om mig. Jag har vant mig vid dessa små fördelar och jag har funnit min livsstil i det vardagliga pratet med de andra. De visste var de hade mig, och min sjukdom var en stor del av min identitet. Jag hade slutat hoppas. Jag berättade för Jesus, men det verkade som om han redan visste allt om mitt liv. Hur otydlig i sin syn på sig själv kan man vara? Vad vet jag egentligen om mig själv? Vet jag vad jag vill?
Han sa: ”Res dig upp, ta din sovmatta och gå!” Där var en andlig kraft i orden som gjorde att jag bara lydde. Men varför frågade jag inte vem han var eller vad han hette? Det är mitt andra frågetecken.
Sen gick jag till templet. Då kom Jesus fram till mig och jag fick veta hans namn. Jag förstod att han hade fiender som ville få fast honom, därför att han botat mig på en sabbatsdag.
Nu kommer mitt tredje frågetecken: Varför sa jag hans namn till hans fiender? För mig är det obegripligt. Jag är en gåta för mig själv.
Ja, så tänker jag förstås på hans ord om ”något värre”. Han sa dem med sådan omsorg om mig, med kärlekens värme, det kände jag.
LARS ARTMAN Präst, Örkelljunga
LÄS OCKSÅ GÄRNA JOH. 5:1–18!