Ny evangeliebok i bruk
En ny evangeliebok togs i bruk 1:a söndagen i Advent. Främsta anledningen till att en ny behövs är den nya bibelöversättningen. I Nya Dagen (ND) 27/11 citerar Daniel Wärn i en artikel kh Alve Svensson som säger: ”Värt att notera är att evangelieboken nu har texter från bibelböcker som tidigare saknats, nämligen Domarboken, Rut, Nehemja, Ester och andra Thessalonikerbrevet.” Även texter från Apokryferna ingår numera i Evangelieboken. A.S. har i gudstjänstutskottet varit negativ till detta och skriver att ”visserligen fanns de med i Bibeln – – – men reformatorerna gjorde klart att dessa skrifter inte hade någon funktion av rättesnöre för kristen tro och lära”. På Kyrka och Folks (KoF) sida Debatt (nr 47/03) betonar Thorvald Pettersson problemet med nya ”kollektböner där man rensat ut ord som Fader, Herre och Konung för att tillmötesgå feministteologin”.
Kyrkans Tidnings hemsida intervjuar (15/12) kh Fredrik Sidenvall som anser att just detta med det inklusiva språket är det farligaste med evangelieboken: ”Det är ett uttryck för otro, slår Sidenvall fast. Textvalen är också felaktiga – – –. De har nämligen präglats av en politisk vilja att peka på alternativ till kärnfamiljen. Men eftersom även kyrkoåret gjorts om med nya teman för söndagarna, kommer Fredrik Sidenvall att använda det nya texturvalet, men i vissa fall läsa ur den så kallade Folkbibeln i stället för ur Bibel 2000.” F.S. medverkar i ett instickshäfte (utgiv. Lutherstiftelsen) som innehåller alternativa texter och böner och som kan användas vid sidan av den nya evangelieboken.
Biskopar på gång i Missionsprovinsen
Nya Dagen (ND) rapporterar den 9/12 att Arne Olsson, Mellerud, Göran Beijer, Stockholm och Lars Artman, Knäred, utsetts till biskopskandidater i missionsprovinsen (mpr). Lars Artman medverkar ofta i åtskilliga av MBV:s sammankomster och konfirmationsläger. Den kenyanske biskopen Walter Obare, som ser positivt på mpr:s tillkomst, kommer att viga nya präster men det är ännu oklart om han kommer att viga präster till biskopar. ND fortsätter: ”Kyrkostyrelsen och biskopsmötet har stängt dörren för samtal om hur mpr:s arbete skulle kunna rymmas inom Svenska kyrkan. ’Vi är medlemmar och tänker förbli så, och medan kyrkans nuvarande ledning står för ny trostolkning står vi kvar i trohet mot kyrkans gamla tradition, från fornkyrkan och reformationen’”, säger Bengt Birgersson, ordf. i arbetsutskottet för mpr. ”Inom mpr är man mycket medveten om att det steg man tar, i och med att man utser egna biskopar, upplevs provocerande av Svenska kyrkans ledning. Därför blir man inte förvånad om de tre biskopskandidaterna av var sitt domkapitel kommer att förklaras obehöriga att utöva sin vigningsrätt inom Svenska kyrkan”, skriver ND.
I Nya Dagen 12/12 belyses den uppkomna situationen ytterligare: ”Hos Svenska kyrkans biskopar anar man nästan en lättnad över att denna kontroversiella grupp nu själva straffar ut sig från kyrkan. Men nog är det en smula paradoxalt att denna kyrka, som inte verkar ha några problem med att rymma vare sig gnostiker eller ateister, alltså inte klarar av att härbärgera varmt troende människor som står för en kristendomstolkning som för inte så länge sedan var kyrkans egen.” Då nära 60 000 medlemmar har lämnat Svenska kyrkan försöker man för att – – – minska utflödet av medlemmar – – – framhålla kyrkans sociala stödarbete. Man diskuterar alltså, som vilken konsumförening som helst, hur man ska framställa sin verksamhet på ett sätt som får likgiltiga medlemmar att sitta still i båten. Bekännelsen till Jesus ges ingen central roll i sammanhanget. – – – Om Sverige ska återevangeliseras behövs långt större visioner och insatser än den samlade svenska kristenheten förefaller vara mäktig. Det är inget tvivel om att de kristna i syd kan ge väsentliga bidrag i den processen.”
Våga värdefulla samtal
I Svensk Kyrkotidning (SK) 12/11, reflekterar Bo Brander, (präst, TD och vik. lektor i systematisk teologi vid Lunds universitet) efter den inställda valdebatt i september som blev samtal, och skriver under rubriken Oförsonliga samtal: ”Innehållet i programmet är, i det ögonblick då Sverige har stannat, både gripande och inspirerande. Men också sorgligt. Jag tänker på Svenska kyrkan och från minnesbanken flashar rubriker från Kyrkans Tidnings sensommarnummer: Våga vägra samtal! Då skär det sig. Det borde vara naturligt för kyrkan att leva i de goda samtalen. De har ändå kännetecknat den kristna gemenskapen sedan evangeliets dagar.” Men Svenska kyrkan måste ”– – – öva sig i mer samtal och mindre debatt. Kyrkan rymmer allt från dem som har dopet och skattsedeln som sina enda medlemsmarkörer till profilerade fromhetstraditioner av olika slag. I den växande mångkulturens samhälle är det ett fåfängt företag att tysta dessa ofta inte önskvärda fromhetsriktningar. Gudstjänstfirare har andra andliga näringskällor än de enda skrifter som inte bara får utan måste läsas med den bokstavstroendes fundamentalistiska glasögon: Kyrkoordningen och protokollen från kyrkomötet. I verkligheten fungerar det inte så. Den som söker sig till ett kristet liv hämtar sin näring från alla samfund i Sverige och från kyrkor och strömningar utomlands alldeles oavsett vad kyrkoledningen säger. – – – Det är tid för samtal nu.”
B.B. framhåller det glädjande i att samtal mellan kyrkans ledning och minoritetsgrupperna påbörjas och fortsätter: ”Samtal bygger på två saker. Ömsesidig vänskap och en villighet att lyssna. I mångfaldens kulturklimat har under senare tid Den Andre blivit ett begrepp. Den Andre är den som jag själv inte förstår och inte delar åsikter med, men vars mänskliga (och trosmässiga) mysterium jag utmanas att respektera, lyssna till, försöka förstå och ge rum för. Sant vänskapliga samtal är – när de är uppriktiga – äventyrliga. – – – Den som är lugn och trygg i sin kristna tro kan öppet gå in i samtal. De som nu driver medial och lobbyistisk verksamhet med syftet att stoppa samtalen gör åtminstone mig tveksam till trovärdigheten och tryggheten i ståndpunkterna – och i tron” avslutar BB tänkvärt i SK. Herre, förbarma Dig över svensk kristenhet!
Gud kallar!
ANNA OCH MAGNUS DAHLBACKA i vår systerorganisation Svenska Evangeliföreningen i Finland förbereder sig för missionärstjänst i utlandet. Vi saxar ur tidningen Missionen Salamus decembernummer 2003 vad Anna säger om kallelsen:
”För det första är ALLA kristna kallade till vittnesbörd, evangelisation och mission. Det räcker för oss att gå på Bibelns befallning! För det andra föreställer vi oss ofta att man måste se eldskrift på himlen för att veta att man är kallad till missionär, men vi väntar aldrig på någon eldskrift som skulle tala om att vår uppgift är att stanna i hemlandet. Varje kristen borde inte bara fråga sig om hennes plats verkligen är på missionsfältet, utan också om hennes plats verkligen är i hemlandet. Jag kände ingen speciell kallelse till Finland. För det tredje insåg jag att jag skulle trivas med översättningsarbete och att jag mycket väl kunde tänka mig att bo utomlands på ett missionsfält. När jag insett detta mognade kallelsen fram, men det började den ’objektiva’ vägen.”
Här behövs bön och tack!
I DEN FINLANDSSVENSKA tidningen Missionen Salamus decembernummer 2003 läser vi om planerad delning av den Evangelisk Lutherska Kyrkan i Kenya i fyra stift:
”Det återstår att se hur snabbt den här indelningen kan göras. Omstruktureringen skulle samtidigt innebära att en hel del administration skulle flyttas närmare gräsrötterna. Det stora bekymret är fortsättningsvis ekonomin. Kyrkan har inga medel att ta till när det gäller t.ex. byggande av nya administrationsutrymmen. Kyrkans största problem är bristen på självförsörjning. Kyrkan har inte råd att betala sina anställda, och de kristna borde offra mera. Glädjande är att ELCK nu har en ledning som vill stå på Bibelns grund i olika frågor.”
RED.