Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet. Luk. 7:47– 8:3
HUR KÄNNER MAN IGEN EN KRISTEN? Ett korrekt svar är givetvis att den som bekänner att Jesus är Herre och tror på syndernas förlåtelse i är ett Guds barn. Kärleken till nästan är ett tecken på att Gud bor i oss (1 Joh. 4:12). Också på andra sätt betonas kärleken i NT. Det är ett allvarligt problem om kärleken till Gud och nästan svalnar bland de kristna. Det är ett tecken på att allt inte står rätt till.
Lösningen på detta är inte att ta sig i kragen och prestera kärlek, för det kan människan inte. Den kärlek som det talas om i dessa bibelverser är den självutgivande kärleken, agape. Det är Guds kärlek, som tagit sitt uttryck i Jesus (1 Joh. 4:10). Om människor har denna kärlek beror det helt och hållet på att Gud först har älskat dem och att Gud älskar genom dem. Den mänskliga kärleken, som beskrivs med andra grekiska ord, är inte självutgivande utan har alltid andra motiv. Den som älskar med Guds kärlek älskar inte för att föremålet för kärleken är älskvärt, utan för att kärleken i sig är självutgivande.
Hur får man då denna kärlek? Berättelsen om synderskan som smorde Jesu fötter ger oss svaren. Guds kärlek knyts här direkt till syndernas förlåtelse. Om du saknar kärleken i ditt liv, eller din kärlek är liten, beror det på att du fått litet förlåtet. Vägen till ett kärleksfullt liv går alltså via Kristus och syndernas förlåtelse.
Hur får människan då erfara syndernas förlåtelse? Genom att i glansen av Guds majestät och helighet se sin svaghet och synd, och i glansen från Golgata se förlåtelsen flöda. Människans ånger över synden är en förutsättning, inte för att Gud ska förlåta, utan för att människan ska kunna ta emot förlåtelsen. Denna ånger kan bara Gud åstadkomma i mötet med människan.
Första steget till ett liv i kärlek till sin medmänniska är att älska Gud. De två viktigaste buden i Gamla testamentet handlar om att älska Gud och medmänniska, i den ordningen. Den som inte älskar Gud har inte heller den gudomliga kärleken till medmänniskan.
För den människa som Gud i sin nåd under livets gång visar hur djupt synden sitter i henne, finns inga andra större syndare (1 Tim. 1:15). Beroendet av Gud och förlåtelsen blir på det sättet större. Detta kallas för helgelse och kan aldrig frigöras från den dagliga omvändelsen. En helgad människa är en människa fylld av kärlek. Vi kan alltså vända på bibelordet och säga: Den som älskar mycket har fått mycket förlåtet!
BÖN: Gud, ge mig av din kärlek och lär mig att älska dig och min medmänniska!
JOHANNES HELLBERG Teol. kand. Göteborg