Själavård

Vi behöver vårda våra egna och varandras själar med större omsorg än vi vanligtvis gör! Till Liv har fått en intervju med docent Fredrik Brosché, verksam vid Kyrkans Själavårdscentrum i Göteborg

Kyrkans själavårdscentrum i Göteborgs Stift bildades 1985. En grupp anställda i en av stadens församlingar kände behovet av själavård men kunde inte hitta själavårdare med tid och möjlighet. Stiftet startade centret för att ge de närmare 2 000 anställda, de frivilliga och de förtroendevalda, möjlighet till själavård i olika former. Allt fler vänder sig till centret för att få hjälp och stöd och i dag träffar de fem anställda runt 200 av de mest aktiva inom stiftet.

En av dessa fem utbildade psykoterapeuter är Fredrik Brosché, tillika teol. doktor, stiftsadjunkt och författare till fem böcker.

– Jag har själv arbetat som församlingspräst och har därför erfarenhet av vad det innebär att arbeta inom kyrkan. Jag är medveten om pressen, stressen och slitningarna. Vi kan med vår verksamhet erbjuda själavårdsundervisning, samtal, bikt och förbön. Man kommer till oss när man är trött, utsliten, i sorg eller kris. Genom den här kontakten, samtalen och förbönen, hittar många kraft att gå vidare i stället för att sjukskriva och isolera sig.

 

ÖKAT BEHOV AV SJÄLAVÅRD

Brosché poängterar att ”det vi sysslar med egentligen inte är psykoterapi”, men betonar samtidigt hur viktigt det psykologiska kunnandet är inom kyrka och själavård.

– Tidigare har vi varit rätt oskuldsfulla inom själavården, och inte insett att en relation som t.ex. i ett själavårdande samtal väcker känslor. Själavårdare och konfident överför känslor och attityder till varandra. Då är det viktigt att känna till fenomen som överföring och motöverföring. Jag som förtrogen skall vara medveten om att även jag får bära en sorg eller gå igenom en kris, och jag bör också vara så pass medveten om mig själv och mina egna problem att jag inte drar in dem i det här sammanhanget.

Brosché menar att vi av och genom psykologin kan lära oss mycket om människan och de skapelsegivna personlighetsstrukturerna. Narcissism, borderlinestörning och jagsvaghet är fenomen och termer som blir allt vanligare. I arbetet med människor stöter man förr eller senare på dem och har då ovärderlig hjälp av att känna till och förstå dem.

– Vi lever i dag i vad jag kallar ett höghastighetssamhälle, som kännetecknas av splittringen runt omkring oss och i oss. Människor som far och flyger blir lätt ytliga, hinner aldrig stanna upp och reflektera.

Han menar att detta är ett fenomen som vuxit fram under senare tid och främst präglar den yngre generationen. En personlighet som utsätts för ständig distraktion och saknar kärnidentitet blir allt mer vanlig.

– En generation tillbaka kunde man i allmänhet förutsätta en trygg och integrerad människotyp, som kan ta ansvar och orkar ta på sig skuld – i våra dagar har Svensson mycket svagare jag och jagbild, och orkar inte, kan inte, ta skuld. I stället lägger man den på andra.

 

TIDENS FRÅGOR

Brosché talar om hur den aktuella frågan för många i nutiden inte är den klassiska – och djupaste – ”Hur skall jag finna en nådig Gud?” utan ”Hur skall jag hitta mig själv?” eller t.o.m. ”Finns jag?” Han citerar ”When I am seen, I exist” och talar om hur människor i dag måste ”födas” för att sen kunna födas på nytt.

– På många människor går ord som skuld och nåd över huvudet. Det som däremot berör dem är när de blir sedda, när de finns till för någon. Innan en människa kan föras in i ordets stadium måste hon ha gått igenom vänskapens stadium, där medmänskligheten och kärleken talar och helar. Först senare är hon beredd att se sin egen synd och skuld och ta emot förlåtelsen.

Nu som under hela vårt samtal är Brosché noggrann med att förankra sitt resonemang i Bibeln. Han pekar på Johannesevangeliets första kapitel.

– Här kommer Filippos till Natanael och berättar om Jesus. Natanael tror inte, är skeptisk till att något gott skulle kunna komma från Nasaret, men följer ändå med, därför att han blivit rörd av den omtanke Filippos visar. Och när han väl möter Jesus går det som ett svärd genom honom. Vägen till Jesus gick för Natanael genom ett mänskligt möte. Det här är, tror jag, en modell som hör framtiden till.

KAN PSYKOLOGI ERSÄTTA SJÄLAVÅRD?

Kyrkans tänkande måste revideras, menar Brosché och tar gärna hjälp av det kunnande han finner inom psykologin. Men var går då gränsen? Hur mycket psykologi kan kyrka och själavård ta till sig och använda sig av?

– En väldigt viktig och absolut gräns går vid etiken. Vi kristna har en tydlig etik, en absolut och oföränderlig människosyn, som vi inte kan rucka på. Därför är vi också det enda stället i vårt samhälle där skulden behandlas och inte bara skuldkänslor. Vi tror att det finns verklig skuld, objektiv och existentiell skuld. Och det finns därför också verklig förlåtelse!

Vår människosyn och våra värderingar ger också utslag i många samtal. En kvinna, som har gjort abort, eller ett par, vars äktenskap råkat i gungning, kan få vitt skilda råd från själavårdare å ena sidan och terapeut å den andra.

Min grundformel har jag lånat av Gösta Nelson, en präst här från västkusten, som var mycket känd under 30- och 40-talen. Han skrev i en bok att ”psykologin är en god tjänarinna men en dålig herre åt den kristna tron” – och förstås också åt själavården.

– Men visst finns det bland kristna mycket misstänksamhet och motstånd när det gäller psykologi?

– Ja visst! Långliga tider har det funnits en väldig skepticism, och det finns det väl en hel del av än i dag. Man är rädd att människans ansvar skall bortförklaras och kanske också att tron skall avslöjas som en myt, ett barnsligt behov eller projektion. Det är de reduktionistiska resonemangen man fruktar.

Och till viss del ger Brosché de misstänksamma rätt:

– Det finns i vår tid en tendens att göra religion av psykologin. Man absolutifierar psykologin i en av dess former och gör så en ny världsåskådning av den. Trauman och sår blir synden och skulden, terapeuten och terapin är frälsare och frälsning. Paul Vitz har skrivit en bok med titeln Psychology as religion om just detta fenomen. Liksom risken finns att psykologin blir till religion, så ligger uppenbarligen också det omvända, men i slutändan identiska förhållandet snubblande nära: Risken finns att vår tro blir psykologi. Allt fler, särskilt unga människor, menar Brosché, berörs av och förstår psykologi, men gäspar och suckar, när de utsätts för undervisning i etik. Allt fler psykologiska termer letar sig in i vårt allmänna men också vårt kyrkliga språkbruk. Allt fler förklaringar och resonemang överförs från psykologins område till det andliga.

– Det här är farligt! Vi måste minnas att vi har en tro som innehåller och måste innehålla en ond makt. Synden är personlig, men också överindividuell – en makt.

 

RÄTT ANVÄND – EN VÄLDIG TILLGÅNG

Det finns alltså diken att ramla i. Ändå vidhåller Brosché:

– Jag ser psykologin och psykoterapin som en väldig tillgång! Genom den kunskap som finns där kan man lära sig att se att människan fungerar så och så på det skapelsemässiga planet. Och man ser att detta är lagar som Gud använder i sin godhet, och som själafienden använder för att förstöra.

– Satans snara kan till exempel vara ett barndomstrauma, som fortsätter att ge mindervärdeskomplex och depressioner hur mycket undervisning och gemenskap den drabbade än får. Om och om igen talar Brosché om att detta inte är något som strider mot Bibeln.

Om och om igen poängterar han också hur stort behovet av själavård är. Vi måste våga söka upp dem som har tid och kunskap. Så länge det gäller allmänmänskliga problem och kriser är det viktigt att våga lita på psykologer och terapeuter, som har stor kunskap och erfarenhet. Men när vi kommer in på tro och gudsrelation är det viktigt att vår samtalspartner själv har erfarenhet på området.

– Det är mycket viktigt att som konfident känna tillit till terapeut eller själavårdare. Därför tror jag att det är en fördel om man känner att man delar inte bara den kristna tron, utan också till exempel bibelsyn. Vänder man sig till exempel till S:t Lukas kan man be att få tala med en kristen psykolog.

 

EN FÖRSUMMAD PLIKT

Men själavård handlar om så mycket mer än de där samtalen som man förhoppningsvis vågar och lyckas boka in. Fredrik Brosché talar om kamratsjälavården som ”de vardagliga mötena då vi ser varandra”.

– I våra kurser har vi ställt oss frågan ”Vad är en församling?” En grupp som träffas varje söndag förmiddag och sen lever sina liv på var sitt håll – är den en församling? Vi har mer och mer sett hur mycket cellgrupperna, ungdomsgrupperna, leva-vidare-grupperna och bönegrupperna har fått betyda för människor. I dessa små grupper känner människor gemenskap. Här byggs förtroende och relationer och människor får hjälp att hitta sig själva. Här får även de marginaliserade, de udda och ensamma plats. ”When I am seen, I exist”! Vi är tillbaka vid just vänskapen och det första stadiet.

Liksom Brosché återkommer till bibelförankringen, återkommer han också till lyssnandets konst. Flera gånger om nämner han hur oerhört viktigt det är att vi tar oss tid att lyssna på och se varandra. Lyssna, fastän vi tror oss veta vad vi kommer få höra – och bli förvånade! Se, fastän vi tro oss veta vem som står framför oss – och bli förvånade!

– Det är viktigt att ta varandra på allvar. Även om du vet att ni inte delar teologi på alla områden, även om det finns något du föraktar hos denna människa – ta dig tid att lyssna och ta på allvar! Camus har sagt att det hos varje människa finns mer att beundra än att förakta. Varje människa är unik och skapad av Gud och vi måste lära oss att se henne som sådan.

Samtidigt som Brosché ser en negativ utveckling i det han kallar ”vårt splittrade höghastighetssamhälle” med allt mer otrygghet och förytligande, ser han också att människor i allt större utsträckning vågar ta sina behov på allvar.

– Allt fler unga vågar söka själavård innan läget är desperat. Det är en mycket positiv utveckling, som jag hoppas får fortsätta.

Och så talar han om att alla kristna är en kropp. Han nämner det så där lite i förbifarten, men det är det som fastnar tydligast: Vi är en kropp! En kropp, så ta tid att se varandra, ta tid att söka upp varandra.

Intervju: Hanna Hjort