Jag har mycket att tacka Gud för

Det finns mycket i mitt gamla liv som jag behöver förlåtelse för, men jag vet att Jesu förlåtelse gäller också det, konstaterar Maria Cruz, söndagsskollärare i Chiclayo.

JAG SITTER I KYRKAN uppe i Las Lomas en tisdagskväll. Maria och jag har bestämt träff före veckans bönemöte för en intervju. Maria kommer lite senare än avtalat. ”Ursäkta” säger hon ”men jag kunde inte komma ifrån tidigare för jag passade barnen.” Maria arbetar som hushjälp i en familj med tre små barn. Hon städar, tvättar (för hand), passar barn och lagar mat – och arbetsdagarna blir långa!

Vi sopar ut det senaste dammet ur kyrkan och kan sedan samtala en stund om Marias liv. – För 14 år sedan flyttade jag och mina barn hit. Vi bodde i ett skjul lite längre upp i backen. Då var området här en stor kulle, full av sten och djupa hålor. Det fanns varken el eller vatten.

Maria flyttade från sin man som slog henne. Hon orkade inte längre med en vardag full av fysisk och psykisk misshandel, och därför flyttade hon hit till Las Lomas.

– Först flydde jag hem till mina föräldrar, men en släkting ljög ihop en historia och fick mig anmäld och eftersökt som försvunnen. Jag hade lämnat min man och flytt, men tvingades återvända till Chiclayo på samma sätt – flyende.

Flykten slutade i Las Lomas. Efter att ha bott ett par år i området fick Maria höra att det finns en söndagsskola där.

– Jag skickade mina barn, och de var så glada för söndagsskolan. Själv ville jag gärna också gå, men José förbjöd mig.

Marias man, José, hade nämligen flyttat in i deras enkla hus uppe i backen. I Peru är det ofta så att fruarna behöver tillåtelse av sina män för att gå någonstans.

– Jag gjorde allt möjligt för att få lov att gå. Många gånger grät jag tills jag slutligen fick lov att gå. Gud hörde mina böner och hjälpte mig att komma till kyrkan.

 

Gud kallar Maria

Maria kom med i församlingen och blev medlem 1999. Med ett leende säger hon:

– Jag började på medlemskapskursen två gånger, andra gången lyckades jag fullfölja den. Och jag fick goda väninnor här.

Hon betonar betydelsen av dem och av att hon fick hjälp att leva sitt eget liv.

– Jag fick styrka av att kunna dela mina bekymmer och be tillsammans, säger Maria.

När Maria varit medlem i tre år behövdes det nya söndagsskollärare i kyrkan. Maria beskriver månadsmötet när beslutet togs:

– Vi skulle prata om vem som skulle bli söndagsskolärare, och plötsligt kände jag att alla satt och tittade på mig. Först tänkte jag nej, men sedan blev jag egentligen ganska glad. Tänk om jag kunde bli använd.

– Jag gick en kurs om hur man ska göra, och var överväldigad av allt vi gick igenom, om sång, om lek… Jag tror för resten aldrig vi läste färdigt den där tjocka boken om barnverksamhet, säger Maria med ett leende.

– I början var jag väldigt nervös. Jag hade aldrig stått framför en församling, och med min svaga röst var det inte så lätt! Jag vågade knappt se på barnen.

Då jag frågar vilken påverkan det har haft på hennes liv att hon blev söndagsskollärare spricker hennes ansikte upp i ett stort leende:

– Jag känner mig hedrad. Tänk att Gud kan använda lilla mig till något.

 

Flykten från bergen

Maria är född upp i bergen. Hennes föräldrar drev jordbruk där.

– När jag var 13 år stack jag hemifrån, tillsammans med några kusiner, och vi kom till Chiclayo. Min mor använde våld, och det var från henne jag flydde.

Maria började arbeta som hushjälp redan då. Hon mötte en man och fick sin första son.

– Förhållandet sprack, berättar hon, och jag blev tvungen att försörja oss. Först arbetade jag som hushjälp och sedan som fruktförsäljerska på marknaden. Det var inte enkelt att vara ensam mor.

Senare möter hon sin man José och de inleder en relation. För sent upptäcker hon hurdan han egentligen är. Det har präglat hennes liv. Men också för hennes mognad som kristen har det haft betydelse. En kväll när bad vi tillsammans, sa Maria:

– Gud, tack för att du har gett mig styrka att leva tillsammans med dig, att det ligger utanför Josés makt.

Fortfarande bor Maria tillsammans med José, men hon är inte fylld av fruktan längre, som hon var när jag lärde känna henne.

 

Eftertankar

Du har nu fått en glimt av Maria. Jag känner många marior som lever på liknande sätt. Med en man som inte bryr sig om dem. Med försörjningsansvar för barnen.

De yttre omständigheterna är ofta tuffa. Men ändå möter vi Maria, Berta, Luisa, Juana, Cecelia, Felipa, Andrea… Kvinnor, som lever ett mycket hårt liv, men som vittnar om vad Jesus har gjort för dem. Då fylls jag av ödmjukhet. Tänk, att jag får lära känna dem. Tänk, vad jag får lära om Jesu storhet genom dem.

HELENE KOEFOED-JESPERSEN
Missionär, Peru