Skön tid för skön litteratur

Sommar och semester är tid som vill ge oss avkoppling och återhämtning. Vi kan få tid att fördjupa oss i vår Bibel. Och vi kan få tid till att läsa skönlitteratur. En god bok kan också lära oss mer om verkligheten – om människorna, om vår historia och vår samtid. Erik J Andersson, nyligen hemkommen efter missionsarbete i Peru, delgerTill Livs läsare sina tankar om varför han läser.

DET FINNS MÅNGA ANLEDNINGAR att läsa skönlitteratur. Och motiven skiftar från person till person. Jag läser skönlitteratur av tre skäl. Det ena är att jag vill koppla av. På samma sätt som jag kan se ett TV-program på kvällen när jag är trött efter arbetet, lyssna på musik medan jag sitter på en buss eller ta en promenad efter att ha suttit inne och arbetat hela dagen så läser jag skönlitteratur för vila. Ganska oreflekterad läsning med andra ord. Skäl nummer två är att jag genom skönlitteraturen kan ta del av andras erfarenheter. Jag kan genom min läsning få se och utforska platser (och tidsepoker) dit jag aldrig annars skulle komma. Och jag får möta personer som jag aldrig annars mötte. För ett par år sedan berättade någon för mig att på ett prästseminarium i USA var Bo Giertz roman Stengrunden obligatorisk kurslitteratur. Förhoppningen var att prästkandidaterna skulle kunna lära sig något av personerna i boken och på så sätt undvika att göra samma misstag som de. Det är ett exempel på hur man kan läsa skönlitteratur för att ta del av andras erfarenhet. Mitt tredje skäl är att i skönlitteraturen kan jag finna sanningar uttryckta på ett sätt som gör att jag får upp ögonen för dem på ett annat sätt än om man läser en handbok eller lärobok.

Berättelser som berör

Av det tredje skälet läser jag till exempel Jerusalem av Selma Lagerlöf. Flera gånger har jag läst berättelsen om Ingemarsläkten, om väckelsen i Nås och om utvandringen till den heliga staden. Varje gång grips jag av dramat. De stora valen mitt i det vanliga livet: Bygdens förväntningar eller förälskelsen? Ärligt tvivel eller blind tro? Att leda utan ansvar – eller avstå makten? Jag kan inte läsa utan att bli berörd. Jag vill inte läsa utan att bli berörd.

Men jag läser inte Selma Lagerlöf som troslära. I Jerusalem finns många sanningar uttryckta – också om Gud – men det finns även sådant som inte stämmer. Men jag kan läsa Jerusalem och låta den tala till mig, också på djupet, fastän jag vet att en del av framställningen är fiktiv och att somligt inte är sant.1 Jag läser inte Jerusalem för att söka Sanningen. Den vet jag att jag får söka på annat håll, framför allt i Guds Ord. Men jag kan i Jerusalem och i annan skönlitteartur hitta illustrationer som hjälper mig att förstå mer av tillvaron, av Gud, av hur jag och andra människor tänker, reagerar och fungerar.

Det är hur vi läser …

Finns det då inte risker med att läsa litteratur som inte är ’kristen’? För den kristne som bara vill läsa böcker som är helt utan inblandning av sådant som inte är gott, rätt och riktigt återstår endast Bibeln. Och även om jag tror att mycket skulle se annorlunda ut om vi kristna läste mer och oftare i våra Biblar så tror jag att det inte vore något framsteg om alla kristna endast läste Bibeln och inga andra böcker. Inte heller tror jag att avgränsningar utifrån författare, kategori eller andra kriterier är bästa sättet att undgå att man hamnar fel på grund av läsning. Nej, det handlar om hur man läser. Astrid Lindgrens barn- och ungdomsböcker är fantastiska. Jag minns hur min pappa läste Ron ja Rövardotter för min bror och mig. Det var fantastiska stunder. Och de glada berättelserna om Emil i Lönneberga är en omistlig del av den svenska barnkulturen. Jag läser gärna Astrid Lindgren för egen del och för min dotter, även om hon ännu inte sitter stilla så länge.

Men visst finns där en risk om man läser Astrid Lindgren för att få svar på livets stora frågor. Jag har på senare år sett dödsannonser där det stått ”Vi ses i Nangijala…”. Det är tragiskt. Om det enda hoppet för en sörjande familj står att finna i Astrid Lindgrens sagovärld, vittnar det om en oerhörd andlig fattigdom. Så ska inte skönlitteratur läsas.

Fiktiva verk fascinerar

Det finns just nu ett enormt intresse för J.R.R. Tolkiens stora verk Sagan om ringen. Jag tror det finns flera anledningar till den uppmärksamhet som ägnas åt dessa böcker. En anledningen är att trilogin filmatiserats – också i form av en triologi – och lanserats världsvitt i stora PR-kampanjer. En andra anledning är att böckerna av många befinns vara god litteratur, även om fantasy-genren har haft det svårt att ta sig in i de litterära finrummen. Och den tredje anledningen jag ser är att Sagan om ringen – liksom Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta – erbjuder en ’mytologi’. I Tolkiens verk finns kampen mellan gott och ont. Där finns sådant som vi kan identifiera – men också sådant som vi anar något av, men inte riktigt kan greppa. Sagan om ringen2 presenterar ett djup som för många människor idag är fascinerande. Denna fascination inför ett fiktivt verk tror jag har sin förklaring i att många människor i vår tid känner en saknad – medveten eller omedveten – efter något ’större’ och ’högre’. Efter något ’heligt’. 3 I skönlitteraturen kan man finna texter som möter just en sådan längtan. Sagan om ringen är den mest uppmärksammade just nu, även om ungdomsböckerna om Harry Potter kanske kan föras till samma kategori.

Lär känna samtiden – och samtala utifrån böckerna!

Om nu det ökade intresset för ’mytologisk’ skönlitteratur delvis är ett uttryck för en vilsenhet och ett sökande så ska vi inte fördöma det. Men vi ska inte heller slå oss till ro med att människor längtar och söker. Vi ska försöka möta dem som söker och längtar. Vi gör det genom att berätta om det vi fått och visa dem var vi funnit svar – i Bibeln.4 Sagan om ringen har fått betyda mycket för många människor. Och det är gott att bland de många också finns kristna. I ett gemensamt intresse kan samtal börja. Utan beröringspunkter blir det aldrig något samtal.

För mig är Jerusalem och ytterligare några av Selma Lagerlöfs berättelser viktiga. Och jag fortsätter att läsa skönlitteratur. Ibland slår en författare an strängar djupt inom mig och läsningen ställer mig inför verkligheten sådan som den är, och det berikar. Och varje kristen som vill vara vara med och föra ut det kristna budskapet behöver god kännedom om verkligheten: Om Gud. Om människor. Om historien. Och – inte minst – om sin samtid. Samtiden är den som man ska kommunicera med och i. Skönlitteratur ger en möjlighet att lära känna sin samtid, och ibland funderar jag på om jag inte till och med någon gång borde köpa skönlitteratur som inte hunnit till antikvariaten…

ERIK ANDERSSON Läkare och fd missionär i Peru

För den som tror att fiktion per definition inte är sann vill jag bara påpeka, att det är skillnad på existens och sanning. En gammal grekisk fabel kan mycket väl vara sann, fastän djuren talar i den. Ett annat exempel: De första två av följande tre satser är sanna: 1) Jultomten har röd luva, 2) Jultomten finns inte, 3) Jultomten har blå luva. Dvs. att trots att inte jultomten finns kan det ändå vara sant att han har röd luva och falskt att han har blå. Och skönlitteratur kan vara sann – eller uttrycka sanningar – trots att det som utspelar sig i det litterära verket aldrig ägt existens.
I Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta kommer de båda bröderna efter sin död till Nangijala där sedan bokens huvudhandling utspelar sig. Till slut dör de dock ännu en gång – den ene genom självmord – och kommer då till Nangilima, ännu en värld bortom döden.
Jfr ”Sekulariseringen kan man därför inte enbart förstå som ett avståndstagande från kristna föreställningar. Den kan också uppfattas som en form av glömska.” Owe Wikström, Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna, Stockholm 2003, s 104. 4. Om berättandet sker i form av en predikan i en kyrka, i form av ett samtal mellan två vänner eller på annat sätt är av underordnad betydelse.