Guds vilja är tydlig: Jag får vara hans barn! Och om jag önskar det – finns det då något hinder?
Men jag vet att min förlossare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet (Job. 19:25). Det är Job som talar. Mitt i sin kris hade han fått en visshet – och vi märker glädjen i hans ord. Han visste att han tillhörde Gud, han kallade Gud sin återlösare, och han visste att Gud till slut ska segra och föra sina ’återlösta’ in i härligheten.
Bibeln är full av exempel på sådan visshet. Paulus säger: Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren (Rom. 14:8). Visst hade Paulus sin kamp och sina anfäktelser, men Anden hade givit honom en visshet: I liv och död tillhör jag Jesus, han som sitter på Faderns högra sida och har all makt. Då är min sak god!
Bibelns främsta mål är just detta: att leda oss till en glad visshet. Johannes säger: Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn (1 Joh. 5:13). Denna frälsningsvisshet kan bara skapas genom Guds ord, som måste få arbeta med oss, avslöja oss om och om igen – och göra Kristus stor för oss.
Vi ska närma oss detta ämne från tre synvinklar:
Lev i syndabekännelse!
Ett obotfärdigt sinne kännetecknas av att man opponerar sig mot Gud. Man försvarar sig själv emot Guds bud, går sin egen väg och vill själv definiera vad som är kristendom. Det händer att människor som en gång varit ödmjuka kristna, börjar försvara sina synder i stället för att bekänna dem. Det är dödens väg.
David kom in på den vägen en gång när han inte ville låta sin synd komma fram i ljuset. Han försvarade de mörkrets gärningar han begått och försökte i detta tillstånd lugna sitt samvete. Men Ordet oroade hans samvete och han blev till sist tvungen att böja sig. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN”. Då förlät du mig min syndaskuld. Sela (Ps. 32:4–5). I resten av den här psalmen märker vi glädjen och vissheten. Den bröt fram när han ödmjukade sig och gav Gud rätt.
Räkna med Kristi rättfärdighet!
Begreppet ”egenrättfärdighet” används för att skildra ett sinnestillstånd där man hänvisar till sina egna gärningar och sin egen fromhet. Farisén i templet är ett bra exempel på det egenrättfärdiga sinnet. Jag, jag, jag – det var hans utgångspunkt! Han litade på sina egna andliga och moraliska prestationer.
Detta är en inställning som alltid varit vanlig, och den utgör fortfarande en ständig fara för en kristen. Den gör att frälsningsvissheten knyts till min egen fromhet, till nådegåvor eller andra Andens verk i mitt liv.
Problemet är att till och med våra mest andliga upplevelser och aktiviteter är uppblandade med självupptagenhet och äregirighet. Och när detta går upp för oss, kan frågan komma: Tänk om jag i allt detta bedrar mig själv?
Paulus kände till detta av egen erfarenhet: Förr levde jag utan lagen, men när budordet kom, fick synden liv och jag dog. Då visade det sig att budordet som skulle föra till liv, blev till död. (Rom. 7:9–10). Han upptäckte att fromheten genomsyrades av synden, att köttet, den syndiga naturen, präglade även hans allra bästa gärningar. Hans mun blev ’tillstoppad’, och glädjen över de egna prestationerna försvann. Paulus kom därhän att han räknade dem som skräp, eftersom de inte gav honom tillträde till Guds tron. I så måtto var de värdelösa, och Paulus hamnade på ’nollpunkten’.
In i denna situation fick Gud nå honom med historiens gladaste budskap, och Jesus blev hans orienteringspunkt och grund. Det som verkligen betydde något, var att bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron (Fil. 3:9).
Gud behöver ständigt oroa oss så att vi inte hamnar i egenrättfärdigheten, för det är bara den rättfärdighet som Gud själv ger oss i Kristus, som håller måttet i himlen. Genom den flödar också glädjen fram, som Paulus säger: Gläd er i Herren alltid! (Fil. 4:4). Glädjen finns i Jesus, inte i våra gärningar!
Rosenius skrev ofta om detta ämne, och särskilt tydligt kommer det fram i sången ”På nåden i Guds hjärta” (nr 393 i sångboken Lova Herren). Det är nåden i Kristus, inte nådens verkningar i mitt hjärta, som håller (jfr Matt. 7:22), det ser jag när jag kommer in i Guds klara ljus. Endast det Gud själv har sagt i sitt ord, håller måttet.
Men låt oss göra detta ännu mer vardagsnära genom att fokusera på det gamla begreppet anfäktelse.
Tröst i anfäktelsen
För några dagar sedan mötte jag en troende som, efter en andakt jag hade hållit, öppnade sig och sade: ”Jag har hört allt detta förut. Mitt problem nu är själva synden i mig: jag är inte som en kristen skall vara. Jag faller om och om igen i samma synd, och jag känner lust till det onda i mitt hjärta.” Detta är anfäktelse.
Vi blev tvungna att läsa Rom. 7:14ff tillsammans. Där läste vi att köttet, den gamla naturen, är fientligt inställt mot Gud. Och köttet är av ’samma sort’ hos oss, som hos de oomvända – inte konstigt att vi blir frustrerade och frågar: Blir jag då aldrig bättre? Eller: Är jag över huvud taget en kristen?
Trösten för oss i den situationen är och förblir själva ”artikeln om rättfärdiggörelsen”, som Luther kallade den. Denna ”artikel” utgår från att Kristus dog, inte bara för de enskilda synderna, utan för själva synden – syndafördärvet – inom mig. Han är min rättfärdighet inför Gud (Rom. 5:6). Genom tron är jag i Guds ögon lika ren som Jesus är! Anden vill visa mig att detta gäller mig personligen, jag som just känner mig ovärdig och kan se så lite förbättring i mitt kristenliv. Det är genom Ordet om Jesus som frälsningsvissheten, frimodigheten och glädjen kan återvinnas och få näring hos en kämpande kristen. Då upplever vi det Paulus talar om i Rom. 8:16: Anden vittnar själv med vår ande att vi är Guds barn.
Inte minst rosenianen Lina Sandell har hjälpt oss att se detta, glädja oss över det och vittna om det. Hennes sånger andas trygghet och är förankrade just i det att Gud själv givit oss Jesus som vår rättfärdighet. Gud har erkänt honom som vår försonare, och hans död och uppståndelse har evig giltighet.
Vi ska därför avsluta med en vers från Hebréerbrevet som ofta citeras bland dem som präglas av en luthersk och roseniansk profil, Rom. 7:24f: Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.
Lovat vare Jesu namn!
Egil Sjaastad
Bibelskollärare och 1:e lektor, Fjellhaug Misjonshøgskole, Norge
Översättning: Sara Andersson, Lund