Vägen till en öppen gemenskap

Vad kännetecknar en kristen gemenskap? Hur kan föreningar och församlingar bli gemenskaper som på djupet präglas av öppenhet och ärlighet? Daniel Falkemo funderar kring detta.

Det är en vanlig måndagskväll, våren börjar få grepp om Lund och Kristna Föreningen Filippi har just haft arbetsdag för att rusta upp och röja i sitt hus. Men vad kännetecknar egentligen en kristen gemenskap? Hur kan föreningar och församlingar bli gemenskaper som på djupet präglas av öppenhet och ärlighet? Jag tar med mina frågor till Daniel Falkemo, själavårdare för KRIS, Kristna Själavårdsinstitutet, då vi träffas i hans lilla samtalsrum på Filippi. I sitt arbete möter han många personer med bakgrund i MBV-sammanhang och har därför som utomstående en ganska unik insikt i livet i våra föreningar.

– Spontant tänker jag att gemenskap är människor, som möts. Och för att kunna mötas, måste vi få vara oss själva, säger Daniel. Om vi har en kultur som inte tillåter detta, blir verklig gemenskap omöjlig. En god gemenskap måste kunna klara av olikheter utan att de blir hotande – det hanteras redan i Nya Testamentet, till exempel frågan om stark och svag tro i Rom. 14. Det som förenar oss är ju att vi vandrar med Kristus, och i exempelvis Paulus resonemang ser vi en beredvillighet att acceptera människor på olika stadier av denna vandring. Daniel återkommer till detta flera gånger under vårt samtal. Ju mer nåden finns – och praktiseras! – i gemenskap och förkunnelse, desto mer radikalt kan också budskapet vara.

– En själavårdande attityd är den grundläggande förutsättningen för öppna, ärliga gemenskaper, menar Daniel. Om inte gemenskapen visar att den kan ta emot de problem som finns, så kommer människor att söka sig någon annanstans med sina problem, och kvar kommer det att finnas en förening, som verkar bestå av problemfria människor.

– Men hur når man en sådan gemenskap? undrar jag. Om man upplever sig vara den enda med denna längtan i föreningen – var börjar man?

Daniel blir allvarlig.

– Jag tycker MBV verkar vara enastående på att organisera saker. Om något är fel, finns en vilja att ta tag i det, att förändra. Det är radikalt. Men risken är hela tiden att ni börjar tänka för mycket i funktioner: Vad ska vi göra, vad ska hända nu? Ni måste ju känna efter – det handlar om relationer, inte funktioner! Du kan aldrig hitta tio punkter i den här artikeln att följa för att nå rätt resultat – relationer funkar inte så.

– Men det du kan göra, är att börja. Om någon vågar vara personlig och visa svaghet, fungerar det ofta som en nyckel, och andra kan våga följa efter. Fast det kan ju vara nästan ett självmordsuppdrag, småskrattar Daniel med allvar i ögonen. Då kan det vara bra att försöka hitta några till som tänker som du. Att få en mindre grupp, där ni kan vara ärliga mot varandra.

– Min övertygelse är att det jobbigaste är att bära på masker – inte att vara sig själv! Att få vara sig själv är en befrielse; levande gemenskaper är inte något jobbigt – även om det finns svårigheter också!

– Ledarskap är en viktig del i goda gemenskaper. Personer i ledande positioner har en nyckelroll, inte minst som föredömen. Om de vågar visa svaghet och öppenhet sätter det nivån för hela föreningen. Och när problem kommer upp (och det kommer de att göra!) behövs ledare, som kan ta hand om dem och som kan tänka strategiskt framåt. Även om man i MBV ofta saknar ett formellt ledarskap, vilket kan vara ett stort inbyggt problem, finns det alltid människor med dessa gåvor – Gud utrustar sitt folk!

– Men det första steget mot en öppen gemenskap är alltså en omsorgsfull attityd, försöker jag summera.

– Ja, säger Daniel, utifrån det kan ni sedan söka yttre tecken, som uttrycker er inställning. Det finns en massa markörer, som visar vad vi har för inställning till varandra. Det kan vara på det personliga planet, eller i hur vi lägger upp gudstjänsterna, eller mer generellt hur vi gör när vi träffas. Kanske kan det handla om att öppna för förbön vid samlingarna eller om att införa mindre grupper som ett komplement till de stora samlingarna. Man kan inte stå 50 personer riktigt nära; så vansinnigt annorlunda är inte kristna gemenskaper i förhållande till andra! Och förbön är ett sätt att visa på att problem existerar och behöver tas upp, att det är helt naturligt. Men det grundläggande måste vara attityden, inte formen. Om personlig förbön eller hemgrupper känns helt främmande, inför då inte sådana ting. De är ändå inte något självändamål. Det viktiga är hur just ni i er förening kan gestalta en omsorgsfull attityd till varandra.

– Om man vill ha en bild av vad som behöver göras, brukar jag tänka så här: Om jag skulle ta med fem ”kyrk-ovana” personer till ett möte, vad skulle då behöva förändras? Har man dem i åtanke inför varje gudstjänst, så inser man att förändringar behövs. Detta är ett bra exempel i evangeliska gemenskaper – vi vill ju alla få med nya människor! Men precis som problemen inte kommer att synas förrän vi kan ta hand om dem, kommer inte heller folk utifrån att dyka upp förrän vi står beredda att ta emot dem.

– Men räcker det då inte med att Ordet förkunnas? undrar jag.

Daniel nickar igenkännande.

– Jag vet att det är er stora längtan i MBV. Men jag tror att ni kan få ännu mer av det ni längtar efter om ni går den här vägen. Om man lyssnar till en predikan som tar upp både helvetet och nåden, men efteråt har känslan av att inte vara accepterad i gemenskapen, riskerar man att gå förbi orden om nåden, hur sanna de än är… Men ju mer människor verkligen blir sedda och omhändertagna, desto mer radikalt och supertydligt kan budskapet vara!

Sara Andersson, Lund