Varför är försoningen så viktig i förkunnelsen – och vad innebär den? Eftersom det var människan som bröt med Gud borde väl hon försonat sig med Gud? Det kunde hon inte! Men Gud ställde sig i Kristus på människans plats och försonade världen med sig själv! Läs och begrunda – bed och ta emot!
Försoning är ett huvudord i hela Bibeln, där det betecknar dels den objektiva verklighet som evangelium proklamerar: att Gud genom Kristi offer försonat världen med sig själv, dels det som sker på det subjektiva planet, då en människa genom tron på Kristus låter sig försonas med Gud.
Försoningen i Kristus
Katastrofen i Edens lustgård medförde att Gud drev ut mannen ur paradiset. Där öster om Eden finner vi den ena parten i konflikten, den fallna människan, under Guds vrede, skyldig att betala sin skuld till Gud. Men hon är utan varje möjlighet att bära fram ett fullgiltigt offer, som skulle kunna bringa försoning och skapa frid med Gud, och hon måste därför dö den eviga döden.
Den andra parten är den allsmäktige, evige Guden. Han är helig, full av nåd och en Gud, som ingalunda låter någon bli ostraffad (2 Mos. 34:7). Han är kärleken och hans rättfärdiga krav är oryggligt: Utan blodsutgjutelse ingen syndaförlåtelse. Han låter aldrig udda vara jämnt och hans heliga kärlek är inte av sådant slag att den har överseende med ondska.
Förutsättningen för att Herren Gud ska kunna bli försonad är att han får full gottgörelse av den brottsliga motparten. Men att göra synden ogjord och att uppfylla all rättfärdighet klarar inte den fallna människan av, inte ens med kollektiva ansträngningar. Sin broder kan ingen förlossa eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan inte betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven (Ps. 49: 8–10).
I detta för människan hopplösa läge tar Gud initiativ till att rädda henne undan sin egen vrede. Den kränkta parten tar på sig att själv bära fram det enda offer som kan bringa försoning. Den enfödde Sonen blir människa. På honom kastar Fadern allas våra synder. Så ska han i de fallnas ställe såväl uppfylla all rättfärdighet som bli ”gjord till synd för oss”, dvs. vara vad alla människor varit och är och bära deras straff. Som den rätte, store översteprästen går han – som samtidigt är Guds Lamm – en gång för alla in i det allra heligaste och bär fram offret för världens synd: sitt eget oskyldiga, oändligt värdefulla blod.
”Extra nos”
Alltsammans är av Gud, skriver aposteln Paulus i 2 Kor. 5:18– 21, som har försonat oss med sig genom Kristus. Försoningen i objektiv bemärkelse är, understryker Luther med ett latinskt uttryck, ”extra nos”, dvs. något som har skett utanför oss och helt utan vår medverkan. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser (v. 19). De tillräknades Kristus. Luther skriver: ”Alltså gjorde Kristus ett för oss saligt byte, i det att han tog på sig vår syndiga person och skänkte oss sin oskyldiga och segerrika person.”
Arbetet med att försona Gud är avslutat; inget behöver läggas till detta av Kristus fullkomnade verk. Inget som en människa själv kan åstadkomma, inte ens en i henne av Anden verkad helgelse gör Gud mer försonad gentemot henne, än vad han redan är tack vare Kristi ’ställföreträdande tillfyllestgörelse’ (satisfactio vicaria, lat. av satis = tillräckligt plus facere = göra).
”Vad är då att vara försonad med Gud?” frågar en sångförfattare och svarar: ”Det är att han tystat förbannelsens ljud” (LH 163, 7).
Låt er försonas med Gud!
Gud har tystat förbannelsens ljud, Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse, då han blev en förbannelse för oss. Missgärningen är försonad. Denna sanning har Gud låtit Bibelns profeter och apostlar ropa ut, och genom detta ’glada budskap’ kallar han den enskilda människan till sin öppna fadersfamn. När det eviga evangeliet predikas, är det Kristus själv som genom sina sändebud förmanar oss. På Kristi vägnar ber de: Låt er försonas med Gud! (v. 20). Låt då Gud verka genom Ordet och ge honom rätt i det han säger! Hör, tro och lev! Det är vägen till frid med Gud.
Hela Skriften lägger stark betoning på att Kristi försoningsverk omfattar och gäller alla människor. Därför var det en klok och god själavård när man förr i världen ofta brukade hänvisa den andligt hjälpsökande till ”den stora allmänningen”.
Den försoning som har skett i Kristus är salighetens tillräckliga grund. Ty en annan grund kan ingen lägga än den som redan ligger där, och det är Jesus Kristus (1 Kor. 3:11). Att låta sig försonas med Gud kräver inget annat och mer än att man – så utfattig och hjälplös man är – accepterar den villkorslösa nåd som Jesus har vunnit åt alla syndare.
Några ord av Carl Olof Rosenius: ”Arvet av Adam ser och känner vi alltid i oss själva och i världen, men arvet i Kristus ser och känner vi inte. Det måste genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst. Därför, så visst som du ser världen försänkt i synder, ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdiggjorda och helgade, ja, så rena som då han i begynnelsen såg på allt han hade gjort och se, det var mycket gott. Om inte Kristus så återställt världen i Guds ögon, hade han inte fullkomligt uträttat sitt försoningsverk.
Nu återstår alltså ingenting annat för vår salighet än evangeliets maning: Hylla Sonen (Ps. 2:12). Vänd om, ni avfälliga barn, säger Herren! (Jer. 3:14.) Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, skall de dock bli snövita (Jes. 1:18). Den som törstar, han komme, och den som vill, han tage livets vatten för intet (Upp. 22:17).” Den sångskatt som väckelsetidernas författare lämnat i arv till vår tid är rik på god undervisning om försoningen i såväl objektiv som subjektiv bemärkelse. Ett enda exempel, också det av Rosenius. Han börjar med att påminna om försoningen i Kristus och fortsätter med att likt Paulus be: Låt dig försonas med Gud!
Du kan icke tro, ack, men käre, så hör: Gud har ju sig själv icke skonat; kom hit, kom till korset, se Lammet, som dör, dess blod har med Gud oss försonat och borttagit världenes synder.
Och har det nu verkat så kraftigt hos Gud att han helt till freds kunde bliva och blott för dess värde dig taga till brud och himmelens skatter dig giva, så låt ock du därmed dig nöja! (LH 371, 1–2.)
Ett omistligt budskap
”Det centrala temat i hela Skriften är försoningen”. Så inleds en artikel om försoningen i Illustrerat Bibellexikon. Just det centrala vill naturligtvis Guds och våra själars fiende djävulen med alla medel tysta ned eller åtminstone förvanska. Därför uppmuntrar han gärna all predikan som ger en falsk bild av Gud och framställer honom som en snäll och fullständigt ofarlig pappagestalt och som på sin höjd låter Jesus Kristus vara en stor profet och ett moraliskt föredöme – i den gestalt som fariséer i alla tider kunnat acceptera honom.
Hur är det då? Har Bibelns undervisning om försoningen med Gud en central plats i nutida förkunnelse, inklusive vår egen? Frågan är allvarlig och bör leda till självrannsakan, vaksamhet och bön inte bara bland dem som predikar utan också hos var och en som deltar som åhörare i den gudstjänstfirande församlingen. Se till vad ni hör, förmanar Jesus (Mark. 4:24).
Det gäller himmel och salighet! När jag inför döden, domen och evigheten betänker att jag för mina synders skull är värd en evig fördömelse, då blir det ett underbart och omistligt budskap att Jesus Kristus är försoningen för våra synder, men inte endast för våra, utan också för hela världens (1 Joh. 2:2).
Sam-Arne Nilsson
Predikant, Stockholm