Vi kan känna igen frågan. Det är ingen tillfällighet att den kommer till en själavårdsspalt. För här handlar det om mer än om ord och begrepp. Det handlar om oss själva. Hur var det med detta som jag gjorde?
När vi gick och läste mötte vi de här begreppen: ”Verksynderna är dels uppsåtliga, som begås med vett och vilja, dels ouppsåtliga, som begås av ovetenhet eller överilning.” (Katekesen, stycket 77.)
Men saken kommer igen i Tredje trosartikeln, stycket 152: ”Att människan har liv i Kristus, visar sig därigenom att hon i sin Frälsares efterföljd villigt lyder Guds bud och icke uppsåtligen syndar.”
Här har vi den egentliga skillnaden – skillnaden mellan att gå sin egen väg och att leva i Kristus.
När en människa går sin egen väg, vill hon själv avgöra hur hon ska leva och handla. För somliga betyder det att ’leva livet’ utan hämningar. För andra betyder det att de håller på vissa normer, men inte drar sig för att göra undantag från dessa. De kan ljuga om något i sitt arbete, de kan fiffla med deklarationen, de kan tillåta sig ett snedsprång. De är medvetna om att de gör avsteg från normerna, men de finner alltid försvar för sitt handlande: ”Ingen har ont av det.” ”Så gör andra också.” ”En gång är ingen gång.”
Men när en människa vänder om och kommer till tro på Jesus, blir det annorlunda. Det som hon förut har försvarat, bekänner hon nu som synd. Och när hon bekänner får hon förlåtelse. Hon får frid med Gud. Hon får leva i Kristus. Guds Ande flyttar in i henne.
Och Guds Ande verkar nytt liv – med kärlek, glädje, frid och tålamod. Hon är inte syndfri. Hon har sin gamla människa kvar. Men Anden är där och kämpar mot det gamla. Det händer att hon förgår sig i vrede. Det händer att hon dras med i ett skvaller. Det händer att hon ger efter för sin gamla snålhet. Men hon får inte vara i fred med sin synd. Guds Ande driver henne till att bekänna och be om förlåtelse.
Och därmed har vi kommit till kärnan i den fråga som är ställd: Är det för en kristen nödvändigt att kunna säga om en konkret synd var uppsåtlig eller ouppsåtlig? Svar: Nej – det avgörande är att genast bekänna och ta emot förlåtelsen.
För frestaren kan utnyttja situationen. Han kan fresta oss till att ta det lätt med det vi gjort, han kan säga: Det var bara ouppsåtligt, det var inte så farligt. Eller han kan slå ner vårt mod och säga: Nu har du begått en uppsåtlig synd. Nu är du utstött! Nu tar Gud inte emot dig.
Därför: Det viktiga är inte att analysera. Det viktiga är att genast vända om, tro Ordet och fly till Jesus: Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan för hela världens (1 Joh. 2:1f).
Gustav Börjesson
Prost, Sätila