Jag hörde en kvinna i S:ta Klara kyrka i Stockholm säga att hon hade letat efter en församling där alla olika typer av människor var välkomna. Man kan fundera över varför hon letade efter ett sådant välkomnande i just en kyrka. Men vid närmare eftertanke kan inget vara mer naturligt.
För lärjungarna är det chockerande att Jesus talar med en ”dålig” kvinna vid en brunn utanför staden (Joh. 4:27). Hon är till på köpet samariska (dvs. inte renlärig). Men Jesus är inte ute efter att handla efter människors förväntningar. Han har andra prioriteringar.
För judarna är det oacceptabelt att Jesus botar en sjuk man på sabbaten. De torgför sitt ogillande av hans handlande utan omsvep (Joh. 5:10–16). Men Jesus är beredd att mista deras respekt för att göra gott, att hela och läka en människa som inte visas någon större aktning.
Jesus aktiva ställningstagande för enskilda sjuka, syndare och andra mindre väl sedda människor når på ett sätt klimax i Luk. 15: Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. De förstod att de var välkomna till honom. För det fick Jesus kritik. Då berättade han liknelserna om det förlorade men återfunna fåret, myntet respektive sonen.
Den hållning som Jesus på detta sätt i ord och handling ger mycket tydligt uttryck för, kan ses som ett konkret uttryck för principen om alla människors lika värde: det finns något hos varje människa som Jesus anser vara värt att ge erkännande och uppmärksamhet åt, även om det inte är populärt hos alla.
Detta kommer till uttryck även i budet om nästan-kärleken: Du skall älska din nästa som dig själv. I nästan-begreppet inkluderas alla, utan att skillnad görs på hudfärg, kön, språk, härkomst eller annat ovidkommande. På samma sätt är Guds kärlek och nåd både allomfattande och individualiserad. Guds omsorg omfattar onda och goda. Den når var och en och sträcker sig ned till minsta blomma eller enstaka hårstrå som växer på en liten människas huvud.
Principen om alla människors lika värde omhuldas än i dag – åtminstone i teorin. När så inte sker är det naturligtvis de svaga som i första hand hamnar i skottlinjen. Vi kan tänka på ofödda, sjuka, skadade, döende människor som utsatta – eller kanske icke-svenskar. Vad som är mindre erkänt och känt i dag är däremot att denna princip – och dess motiv-ering – har sin djupa förankring i evangeliet om Jesus och hur han förhöll sig till människor. Denna hållning möter vi i hela Nya testamentet. Evangeliet riktar sig inte endast till judar utan till alla folkslag.
I Gamla testamentet finner vi uppmaningen till särskild omsorg i rättsligt avseende om ”svaga grupper”. Den ”faderlöse och änkan” ska inte nekas sin rätt. Det finns även en annan som ofta nämns, det är ”främlingen”. I det bibliska sammanhanget är ”arbetslinjen” tämligen väl etablerad: Den som inte vill arbeta skall inte heller äta.
Men det finns ett principiellt erkännande av flyktingens eller främlingens sårbarhet och utsatthet. De ska inte förödmjukas eller förtryckas. En motiverande hänvisning görs till historien, ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Främlingen skulle i stället bli föremål för kärlek.
Det är inte lätt att komma som främling till en annan kultur med annat språk, seder och bruk än man är van vid hemifrån. Främlingskapet kan vara självvalt men är det långt ifrån alltid. Den särskilda omsorgen om främlingen är dock i Bibeln inte vill-korad av att främlingskapet uppkommit på grund av tvång. Omsorgen är med andra ord obetingad.
Främlingen är alltså värd en särskild omsorg och den hållningen är ett utflöde av principen om människors lika värde. Det är också värt att peka på att denna humana inställning är djupt förankrad i hela den bibliska uppenbarelsen.
PETER HENRYSSON