För varje ny generation kristna är det en utmaning att hitta vägen till ”dessa mina minsta”. Varje tidsålders kristna har ett ärende till dem, ett budskap om en som älskar dem och en hjälpande hand i den svåra stunden.
Det första steget är att lokalisera dessa våra småsyskon. De som lever i nöd, utan allt det goda som behövs för ett värdigt liv. Mat på bordet, en plats att kalla sitt hem, vänner och ett hopp om en morgondag med något gott i beredskap. Gångna tiders nödställda är borta, statarna, barnen i Biafra och gatubarnen i London som Charles Dickens skrev om. I dag finns de behövande någon annanstans, och de ser annorlunda ut.
Vissa är redan lokaliserade. Missbrukarna på Sergelplattan, gatupojkarna i Sankt Petersburg och de slagna kvinnorna på kvinnojouren. Vi vet var de finns och vi hjälper dem genom penninggåvor till hjälporganisationer och kanske en frivillig insats.
Andra väntar på att lokaliseras. Människor som i det tysta lider en nöd som inte ännu beskrivits eller omtalats. Dessa mina minsta som väntar på ett vaksamt och känsligt ögas varma blick.
Det behövs en kärlekens blick för att se den nödställde mitt ibland oss. Och det behövs en kärlekens fantasi för att finna vägen fram till den behövande.
Där ett sant kristet liv finns, finns också ett behov att få ge något i kärlek. Ge av sin tid, dela sitt bröd och dela en gemenskap.
Här rör vi vid ett problem för många kristna i vår tid. Alltför ofta instängda i ett medelklassliv med människor som tycks klara sig ganska bra. Orden om ett liv i utgivande kärlek tycks aldrig gå att realisera. Vi frågar oss: Var finns de som behöver Guds kärleksfulla hand i dag?
Svaret måste bli en bön om Guds kärleks fantasi. Vi behöver be om Guds varma, uppmärksamma blick för den som lider. Vi behöver en påhittighet för att verkligen nå fram till den som behöver en hjälpande hand, ett gott ord eller ett stycke bröd.
Vi behöver be om andeutrustade människor som finner nya nödställda, som förmår att verkligt hjälpa.
Men vi behöver också var och en be om en känslighet för människor i vår närhet. Vi behöver be om mod att ta stegen över till den andre, om ork att bry oss och uthållighet när det går oss emot.
Det handlar om att rädda dem som kanske är på väg att gå under. Men det handlar också om oss själva, att vi räddar oss undan övergöddheten, vår egen brist på upplevd mening i våra liv och de andliga bristsjukdomarna. Låt det bli vår bön och vårt meditationsämne inför jul: Guds kärleks fantasi.
Petter Kollberg
Läkare och predikant, Örkelljunga